Kakor

Äldste sonen gick in i köket och jag hörde honom rota runt i skåpen. Efter en tämligen kort stund kom han ut i vardagsrummet och frågade mig och sin lillebror om vi glömt att vi hade varsin kaka med vit choklad kvar? Det hade vi båda gjort så vi sken upp och tog glatt emot dem. Eftersom jag ändå anade att äldste sonen faktiskt var rätt sugen på något så försökte jag säkerställa att han verkligen inte ville ha min kaka som var kvar. Det ville han absolut inte för han hade redan ätit upp sina två, så det var helt klart min och inte hans.

Riktigt nöjd över att ha något gott till kaffet, som jag nyligen hällt upp, så öppnade jag så folien och började mumsa på min kaka. Ungefär halvvägs igenom kakan så kom äldste sonen tillbaka och meddelade att han skulle gå och handla och frågade både om något behövde handlas och om någon ville följa med. Vid det här laget började jag ana oråd över viljan att själv få kakan jag redan hade mumsar i mig halva av. Jag frågade därför vad orsaken var till denna plötsliga vilja över att ta en kvällspromenad till affären. Jodå, såklart ville han ha en kaka. Sagt och gjort så begav vi oss iväg mot affären efter att ha klätt på oss varierande mängd ytterkläder för att hålla kylan stången. Jag vann helt klart tävlingen mest ytterkläder. Tänk på en Michelingubbe och måla den svart så är det ungefär så jag ser ut varje gång jag går ut under hela vintern. 

Efter att ha funnit en skapligt stor mängd  av de kakor som vi var iväg för att inhandla men motstått frestelsen att plocka på oss samtliga utan istället nöjt oss med ynka två förpackningar så betalade vi för dessa. Vissa diskussioner uppstod kring vem av oss som skulle betala, men jag vann till slut för jag har klart vassare armbågar och större träning i att tränga mig än min skapligt ordentliga äldsta son. Att jag ville vinna var såklart för att då har jag mer bestämmanderätt över hur och när dessa kakor ska förtäras. 

Väl färdiga med vårt lilla uppträde kring betalningen vid snabbkassorna, såna där där man betalar själv, så följde diskussionen om vem skulle bära dessa två förpackningar. Båda backade, tittade på varandra, skakade på huvudet och sa nej du får bära. Till slut gav sonen upp och plockade upp kakorna, för han insåg troligen att jag var helt klart kapabel till att gå därifrån utan kakorna. Men bara en ytterst kort stund, för mössa och vantar behövdes ta på, och då fick jag hålla kakorna. Men även det varade endast en kort stund för jag var helt inställd på att inte ta ansvar för kakornas förflyttning tillbaka till hemmet. Jag tryckte därför ner dem i sonens luva! Och eftersom han hade vissa svårigheter med att komma åt dem med den placeringen så fick han helt enkelt ge med sig och därmed bära hem kakorna. Nu ska vi alla mumsa för fullt.