I förrgår erfor jag en härdsmälta. För att ett utbrott, anfall eller dylikt ska klassificeras som en härdsmälta så krävs det att frustrationsnivån når väldigt höga höjder. En trappstege räcker alltså inte till, utan det är mer en stegbil eller en skylift som krävs för att uppnå rätt nivå av frustration för att det ska få kallas härdsmälta. Jag smälte uppenbarligen inte helt av härdsmältan, utan endast lite och inte tillräckligt för att helt upphöra att existera, utan reparationer gick att utföra. Det har skett tre större kända härdsmältor, Harrisburgolyckan 1979, Tjernobylolyckan 1986 och Fukushimaolyckan 2011 och de har samtliga blivit tämligen omskrivna men min härdsmälta var inte av den klassen att tidningarna ansåg att den behövde få några rubriker. Anar att ingen mätning av förhöjda värden av radioaktivitet sker per automatik i mitt närområde för annars hade det kanske blivit en liten notis i alla fall, även om det inte hade blivit något stoff för en förstasida. Mitt haverifilter jobbar vanligtvis på och brukar för det mesta fungera tillfredsställande men tydligen var det inne på reparation eller något annat i förrgår, för det slog aldrig till, utan härdsmältan blev ett faktum. Vi har inte behövt äta inaktivt jod, vilket kan delas ut till befolkningen av myndigheterna efter en kärnkraftsolycka, utan har återhämtat oss med kakor istället.
Rubriken är härdsmälta 1 eftersom jag med skapligt stor säkerhet kan garantera att det inte var den sista härdsmälta jag kommer att erfara. Det var helt klart inte den första, men den första sedan denna blogg startades så då får den bli nummer 1. Eftersom mitt haverifilter var tillfälligt urkopplat så har jag en förhoppning om att utförda reparationer, eller alternativt semesterresan som det var iväg på, var tillfredställande så att det åter är i full funktion och att nästa härdsmälta dröjer lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar