Att sola eller inte sola, det är frågan....

Det har varit vackert väder och ledigt i några dagar och en av dessa fick jag för mig något så urbota dumt som att jag skulle försöka börja åtgärda min vintervita kropp med lite solbränna. Eller endast bränna är väl mer korrekt vad det brukar bli för solen och jag är varken helt kompatibla eller överens om hur den ska sprida sina strålar och ge mig en gyllenbrun jämn fin färg. Några fräknar brukar det i och för sig kunna bli mellan de röda fläckarna och de extra vita strecken men jag är inte helt övertygad om att jag är en sådan person som egentligen ser så mycket piggare och fräschare ut som solbränd. Nåväl jag hade som vanligt vid denna tid på året förträngt lite av min extrema oentusiasm inför solande och tog fram en filt, en kudde, en bok och solglasögon. Letade efter det fram en bikini och tråcklade mig in i densamma. Lyckades faktiskt knyta ihop alla olika snören och liknande på rätt ställen och kände mig skapligt nöjd.

Jag la mig så ner på filten på min lilla ogräsplätt och slog upp boken. Blev nästintill omgående påmind om att det här inte var en av mina favoritsysselsättningar. Försökte ändå läsa förordet i boken och efter att ha försökt läsa de första meningarna tre eller fyra gånger utan att verkligen ha läst ett enda ord så tänkte jag att musik kanske skulle hjälpa. Gick därför in och hämtade mobilen och hörlurarna. Efter en stunds letande hittade jag en lista jag kunde tänka mig att lyssna på. Gjorde ett nytt försök till att läsa förordet i boken och det gick inte särskilt mycket bättre denna gång. Insåg att jag helt enkelt inte var sugen på att läsa och att det var det som var problemet och inte boken i sig. La ifrån mig boken och vände på mig för att endast lyssna på musik. Efter några sekunder kom jag på att hörlurarna gjorde ont när jag hade dem i örat som jag låg på. Hade bara en hörlur i vardera örat så jag hade inte försökt få in båda i ett öra, för det förstår även jag skulle vara förutom skapligt obekvämt nästintill omöjligt, men jag försökte avgöra om det var mer obekvämt på ena eller andra örat. Trixade och fixade lite en stund men det slutade med att jag konstaterade att en hörlur fick räcka om jag inte skulle ha sönder antingen hörluren eller mitt ena öra. Det förträffliga med att bara lyssna på musik var ju det att jag kunde ha lite koll på tiden också eftersom jag kunde räkna antalet låtar. Hann igenom en och en halv låt och började ha långtråkigt. Började kika runt lite på telefonen och fick relativt snabbt upp en varning om att batteriet höll på att ta slut. Åtgärdade det genom att gå in och hämta förlängningssladd och laddare för utan mobilen som sällskap så förstod jag att jag inte skulle bli långvarig på filten. Och om nu solen skulle ha en minsta lilla chans att hinna åtgärda min vita lekamen så behövde den förmodligen lite mer än sju minuter vilket förmodligen var den tid den haft på sig hittills mellan allt mitt springande fram och tillbaka. Väl tillbaka på filten med mobil som laddades och denna gång båda hörlurarna i öronen så kom jag på att jag var törstig. Det var alltså bara till att gå in igen. Väl inne i köket hittade jag en flaska mineralvatten som jag tog med ut till min filt som började bli tämligen välfylld.

Med vattenflaska, mobil som laddades och hörlurar i öronen så kom jag på att det var ju bra att dricka när man var i solen men det började faktiskt kännas lite obehagligt varmt så jag gick tillbaka in till köket och tog fram en isglass. Glassen åts medan jag satt på en stol och studerade filten, kudden, boken, alla sladdar, vattenflaskan, skjortan som jag hämtat vid en av mina tidigare vändor och kom på att om jag hämtade en kudde till så kanske jag skulle ligga bekvämare. Åt upp glassen, och gick tillbaka in i huset för att leta upp en lämpligare, alternativt extra kudde. Hittade inget bra alternativ i vardagsrummet men kom på att kuddarna jag har i sovrummet är rätt stora fluffiga och bra. Gick och hämtade en sådan och la även den på filten som började bli tämligen välfylld. La därefter mig själv på filten ännu en gång och efter en del runtflyttande och bökande så kom jag något sånär till ro. Kom efter någon minut på att tvättmaskinen hade påkallat uppmärksamhet när jag varit inne tidigare genom sitt lite odiskreta pipande. Eftersom jag inte var helt tillfredställd med läget på filten så ansåg jag att jag kunde lika gärna gå in och hänga tvätten. Gick därför in ännu en gång, hängde tvätten, och gick sedan tillbaka till filten igen. Det hann väl gå i alla fall kanske upp till en hel minut innan jag kom på att jag var kissnödig nu också! Jaha, bara till att gå in igen.. Väl i badrummet så tittade jag mig i spegeln vilket inte riktigt hör till vanligheterna då jag inte direkt är stomförtjust i speglar. Finns ingen direkt anledning för min ovilja till att spegla mig det bara är så. Men jag blev då påmind om att min lugg är lite för lång så jag passade på att klippa den. Jag var ju ändå redan inomhus och skulle gå tillbaka till filten sen. Efter jag gjort kaffe i alla fall, för vid det här laget var jag lite fikasugen. Sådant får man inte förringa så jag gjorde kaffe och plockade fram några rån som jag la på ett litet fat.

Väl tillbaka till filten, nu försedd med en mugg kaffe och ett fat med smulande rån, så började jag komma till insikt om att mitt solande troligen var tämligen kört för jag gillar helt enkelt inte att sola. Plockade lite med allt ogräs intill filten som växer och frodas otroligt bra där det egentligen fanns en plan för att ha en gräsmatta. Det är ogräset som växer alltså, inte filten, filten började snarare se ut som om den krympt med allt som jag vid det här laget hade lyckats släpa ut och placerat på den. När man rycker ogräs som jag gör blir man rätt jordig om fingrarna och jag hade lyckats samla på mig en skaplig mängd smulor från rånen så jag reste på mig igen och borstade av mig och gick sedan in ännu en gång för att tvätta händerna. Sen gav jag upp och satte mig i soffan under en filt. Det var så otroligt mycket bekvämare och med en mycket behagligare temperatur runtomkring mig så jag somnade till och med. Efter min tupplur gick jag sedan ut och sanerade min ogräsmatta från allt bohag som jag släpat ut och trott skulle underlätta mitt solande.

Min årliga tidigare förträngning har därmed släppt till stor del för i år och jag är tämligen övertygad om att jag inte kommer få för mig att sola den närmaste tiden. Jag kan möjligen få ett återfall någon gång i år men det lär dröja till slutet av sommaren. Dagens soldyrkande bestod därför endast av att jag stod på uteplatsen med solen mot ryggen medan jag skrev till en vän. Det är klart mer jag, men om mina grannar såg mig kan de eventuellt ha undrat över vad jag pysslade med då jag fick luta mig lite emellanåt för att se texten jag skrev på mobilen på grund av blänk ifrån solen.

Överlåter härmed solandet åt de riktiga proffsen.

Årsmöte

Under veckan som gått var det årsmöte i bostadsrättsföreningen där jag bor. Som en ordentlig och tämligen ny innehavare av andelar i denna förening så gjorde jag min plikt och närvarade på detta årsmöte. Jag var också lite nyfiken på vilka andra människor som skulle dyka upp och vad som eventuellt skulle avhandlas före och efter mötet. Redan när jag kom dit fem minuter innan mötet skulle börja, och ställde mig i kö utanför dörren för att bli avprickad, så kände jag mig tämligen malplacerad. Det var mest pensionärer som denna vackra försommarkväll hade avsatt tid för att sitta inne i en lite väl varm lokal för att lyssna och avlägga sin röst på stämman. Jag i converse, hästsvans, långa shorts och linne väckte viss uppmärksamhet och jag är tämligen övertygad om att alla övriga närvarande kommer känna igen mig hädanefter. Mitt första avböjande vid stämman skedde strax innanför dörren där det bjöds på glass och jordgubbar. Tror att alla andra förnöjt försåg sig av det som bjöds men eftersom jag vet att jag ibland kan vara lite klantig kände jag inte att jag behövde dra ännu mer uppmärksamhet till mig genom att råka kasta jordgubbar eller spilla glass på någon så jag tackade artigt nej. Nu var det inte så att jag trodde att jag helt plötsligt skulle få för mig att ställa mig upp och direkt kasta jordgubbar på de andra medlemmarna men jag var ute på en middag för några månader sedan och då råkade jag skicka iväg en bit blomkål till bordet bredvid... Med denna erfarenhet tämligen färskt i minnet så avstod jag därför jordgubbarna. Och eftersom jag ännu inte hunnit äta middag så ansåg jag inte direkt att glass var riktigt lämplig som sådan.

Stämman öppnades och val av ordförande utfördes korrekt genom att utse en tidigare medlem i föreningen som tydligen är lite av en proffsordförande vid flertalet årsstämmor i olika föreningar. Dagordningen följdes och föreningens tillgångar, skulder, intäkter och kostnader gicks igenom i tämligen rask takt. Val av de nya styrelsemedlemmar som behövde utses skedde utan större besvär eftersom valberedningen hade utfört sitt arbete väl. Det var lite gnissel vid val av personer till fritidskomitten eftersom en person valde att avgå och några hade lite svårt att respektera detta. Jag har personligen, trots att jag har otroligt dålig koll på medlemmarna i området, stött på denna man som mer passande borde kallas vän av ordning. Eller i alla fall vän av hans ordning. Jag har själv, trots att jag anser mig vara en tämligen ordentlig person, råkat ut för vän av ordnings anfall av vad man får göra och inte får göra vid ett tidigare tillfälle. Nu hade jag inte gjort det jag blev anklagad för så jag blev skapligt förargad och det tog en skapligt bra stund för mig att släppa min frustration den gången. Jag ansåg hans påhopp vara riktigt ohyfsat, därav min ilska. Så, när vän av ordning angav som anledning att han fått så mycket skäll och därför ville avgå så kunde jag endast tillstyrka lämpligheten i att han inte blev omvald. Nu är det troligen så att alla områden har och till och med har ett visst behov av en vän av ordning men jag tror att de behöver bytas ut emellanåt för att inte övergå till endast sur gubbe, alternativt sur gumma, istället. Nu är jag inte övertygad om att denna förenings vän av ordning kommer att sluta vara just det bara för att han inte sitter med i fritidskomitten längre, men han kanske kan hitta något annat att förgylla sin tillvaro med och därigenom bli lite mer tillfredsställd och mindre sur. Hoppas kan man alltid i alla fall.

Vid val av ny valberedning blev det så illa så att stämman så småningom fick ta en paus. Hela valberedningen behövde bytas ut av olika anledningar. När så frågan lyftes kring nya medlemmar till detta uppdrag så blev det helt knäpptyst. Sådär tyst som när man kan höra att en nål faller till golvet. Det kan eventuellt vara så att man även hade hört ett hårstrå falla till golvet men jag fann mig inte just då, så jag missade denna möjlighet att testa. En av de avgående valberedarna var inte heller särskilt glad över sitt uppdrag eller styrelsen. Egentligen var det väl kanske inte så mycket uppdraget utan mer att motionerna som skickats in inför årsstämman inte hade fått de gehör hon önskat. En av motionerna, som det till och med diskuterades om det ens var en korrekt motion eftersom den handlade om styrelsens förvaltningen av föreningen, handlade om lövblåsar. Ni vet sådana som används för att rensa löv, sand och grus vid kanske två tillfällen per år. Dessa lövblåsar ansågs vara alldeles för störande och icke miljövanliga så krattor föreslogs som redskap istället. Jag blev tämligen lättad när jag insåg att jag inte var den enda som reagerat tämligen skeptiskt till just den motionen. Det fanns flera motioner men jag tror att det var den jag fann mest befängd. Allt detta och diskussionerna kring motionerna skedde förvisso efter val av valberedning men eftersom motionerna korrekt skickats ut i förväg så kunde vi nog alla förstå hur inställningen från just denna avgående valberedare var. Under själva pausen på stämman där nya valberedare eftersöktes fick jag en fråga från kvinnan som satt bredvid mig om jag inte kunde tänka mig att åta mig en av platserna i valberedningen. Jag förklarade artigt men bestämt att det kunde jag inte. Strax efteråt kom föreningens ordförande fram till mig för att ställa samma fråga. Även denna gång avböjde jag erbjudandet vänligt men skapligt bestämt. Så pass bestämt att ingen annan vågade fråga mig igen... Men vänligt ändå. För jag tänkte försöka undvika att få stämpeln som områdets ragata. Efter pausen så åtog sig tack och lov två av föreningens medlemmar till slut uppdraget som valberedare och mötet kunde således fortskrida och avhandla de få kvarvarande punkterna. Det tog dock en liten stund och under den stunden hann en kvinna som satt i andra änden av lokalen peka på mig som ett förslag, eftersom hon uppenbarligen hade missat min och ordförandens lilla diskussion under pausen. Jag fick därför för tredje gången högt och tydligt deklarera att det inte var möjligt inför samtliga närvarande medlemmar.

När så till slut årsmötet var avslutat så insåg jag att jag inte längre var sådär jättenyfiken på diskussionerna som eventuellt skulle uppstå kring vad man tyckte och inte tyckte efter mötet. Jag avlägsnade mig därför tämligen raskt, och eftersom jag förmodligen var bland de yngsta och minst rörelsehindrade så gick det skapligt bra att smita ut genom dörren. Tanken slog mig också att nu är jag inte längre oskuld så om solen skiner och jag har andra planer nästa år så kommer jag troligen inte att gå på årsmötet. Oskuld avseende årsmöten i en bostadsrättsförening alltså...

Jag har för övrigt stor respekt för de medlemmar som åtar sig det ofta otacksamma slitet med att sitta i styrelsen mm för en bostadsrättsförening men jag har inte riktigt den tiden så därför ville jag absolut inte bli invald någonstans över huvud taget. Min personliga uppfattning är också den att för en plats i särskilt valberedningen så bör man känna till åtminsonde några medlemmar, och lite mer kring föreningen som sådan, och eftersom jag endast nickat hej till några av mina närmsta grannar så anser jag inte riktigt att jag besitter den informationen.

Ofrivillig städning

Idag när jag kom hem så såg jag relativt omgående att en av de små fyrfota vännerna i hushållet hade protesterat över några timmars ensamhet genom att hetsäta torrfoder. Detta hade i sin tur resulterat i att densamma sedan mått dåligt på ena mattan i vardagsrummet. Efter att ha städat undan den lilla prydliga högen så såg jag mig omkring och kontrollerade även den andra mattan i vardagsrummet för att säkerställa att inga fler högar fanns även på den. Det är lite märkligt hur katter inte kan sätta sig på ett tomt golv och må dåligt utan liksom måste uppsöka en matta fortast möjligt så snart den inser att den är på väg att kräkas.

Efter att ha pysslat runt lite, druckit kaffe och satt igång några av hushållets maskiner så att de kunde jobba på elräkningen så tänkte jag passa på att vila lite medan maskinerna jobbade klart. Kände nämligen inte att jag kunde göra så mycket mer för att få räkneverket i elmätaren att snurra så mycket fortare. Gick upp på övervåningen och insåg då hur dumt det varit av mig att inte kontrollera att någon av de små fyrfotingarna inte även lämnat spår där. För det finns faktiskt mattor i alla våra sovrum! Såklart var även en av dem uppmärkt med spår av hetsätningen. Så, det var bara att gå ner igen och plocka fram rengöringsmedelel och trasa. Behövde även ta fram dammsugaren vilket i och för sig skulle göra susen för räkneverket på elmätaren, men jag hade faktiskt tänkt avvakta lite med att rasta den lilla svarta, men ibland behöver man frångå sina planer. Själva framtagande av den lilla svart ur städskåpet blev inte helt lyckat. Eller jo, den kom fram men inte utan att få med sig en helt ny flaska med såpa som stod lite på sniskan. Korken på flaskan sprack och gick sönder och hällde ut en skaplig mängd såpa på mitt köksgolv. Har alltid trott att ett städskåp innebär förvaring av diverse städartiklar och diverse annat och inte haft en aning om att det städar åt en. Fast skåpets och kanske mest såpans form av städning är inte direkt någon form av städning jag tror jag föredrar. Eftersom räckvidden utanför skåpet inte är särskilt stor och städningen blir fläckvis högintensiv, med tanke på mängden såpa som läckte ut, så tror jag att jag föredrar att även fortsättningsvis endast använda städskåpet för förvaring och hellre städar själv.

Nu hade jag lite tur eftersom jag inte hunnit gå bort med den gamla flaskan såpa till källsorteringen så jag kunde enkelt få bort resterna från den nya flaskans kork och sätta dit locket från den gamla flaskan. Mattan blev, efter att såpan i köket torkats upp, rengjord och hela övervåningen blev även dammsugen innan det blev något vila av. Men nedervåningen är kvar, och jag har inte orkat bemöda mig med att ställa in den lilla svarta i skåpet igen så den får stå i hallen ett tag så att den kan spana efter alla elefanterna.

Källsortering

Jag gillar källsortering. Men, av helt fel anledning. Det är inte miljöaspekten som jag gillar utan det är tillfredställelsen som infinner sig efter att jag har tömt behållaren med papper, kartonger, plast, metall och glas. Jag har även två andra behållare i mitt sopskåp i köket och den ena innehåller restavfall och den andra komposterbart avfall såsom bland annat matrester. De sorteras i en sån där underbar extremt prasslig brun papperspåse. Den bruna papperspåsen skapar ett ofantligt oljud när man ska sätta dit en ny, vilket jag är övertygad om att alla som gjort så när det är helt knäpptyst i övriga hushållet kan intyga. Undrar hur många decibel man uppnår vid utvecklingen av påsen egentligen? Och då syftar jag inte på utvecklingen som i produktionen utan då man vecklar ut påsen för att kunna fylla den med sådant som så småningom ska komposteras. För övrigt fungerar otroligt nog kompostbiten av källsorteringen skapligt bra i vårt hushåll. Förutom för ett tag sedan när jag hade storhandlat och hade kolsyreis i diskhon och den bruna påsen som var lite för överfull med synnerligen ofräscha matrester valde att gå sönder i botten precis över diskhon. Kan inte påstå att kolsyreis och gamla sunkiga matrester är någon särskilt bra eller framförallt trevlig kombination direkt... Men för det mesta brukar det fungera skapligt bra ändå.

En annan insikt jag erfarit när det kommer till källsortering är att en schampoflaska som stått upp och ner i duschen under en tid, och det inte går att få ut en droppe till ur, efter en vecka i källsorteringen på något magiskt vis har lyckats läcka ut schampo för minst två eller möjligtvis ytterligare tre hårtvättar till. Nu går det inte direkt att använda schampot till någon tvätt av hår vid det här laget för det har smetats ut över hela botten av behållaren och allt annat som tillbringat tillräckligt kort tid i närheten. Kort tid räcker eftersom saker som läcker och dessutom är kladdiga behöver endast en millisekund för att sprida ut sig på något annat som alldeles nyss var tämligen rent och fräscht.

När jag med jämna, och ibland ojämna mellanrum, får för mig att verkligen tömma alla sopor samtidigt kan jag bli snudd på manisk. Jag kan nästintill leta efter sådant som nästan är tomt eller slut så att jag kan få slänga förpackningen på en gång så att det inte blir påfyllt i sopskåpet på direkten igen. För det känns inget vidare att gå iväg med alla sopor och sedan direkt efteråt inse att i kartongen med kattmat återstår endast en påse. För då hade jag kunnat veckla ihop även den och öppnat nästa kartong som även den genererar en kartongbit innan jag gått iväg.

Nu är det inte alltid jag som går iväg med källsorteringen utan jag har relativt god hjälp av äldsta sonen också. Jag får plocka ihop allt men han går gärna iväg med dem så snart det är färdigjagat runtomkring i huset. Själva uppsökandet av förpackningar och dylikt får jag än så länge sköta själv. Jag har börjat ana att han blir snudd på besviken då jag ber honom att gå med endast vanliga soppåsen och komposten. Då står han nämligen lite moloket och håller i nyckeln till miljöstationen, för det heter nämligen så tjusigt, och så brukar han fråga en extra gång om nyckeln verkligen inte behövs. Äldste sonen gillar precis som jag ordning och reda så jag kan tänka mig att han har liknande halvskruvade inställning som jag har till källsorteringen. Stackars barn.

Tystnad, tomt, vakum, frånvaro

Några undrar säkert vad som hänt och vad min plötsliga totala brist på förmågan att få ner ord på pränt beror på. För er som känner mig så kan det eventuellt te sig lite märkligt då jag oftast skriver smått absurda mängder text även då det inte ens behövs. Eller kanske det är just vid de tillfällena jag egentligen brukar skriva som allra mest.

Jag har inte kommit igång med affärsidén kring elefantsafari och flyttat till en söderhavsö. Den lilla svarta har förvisso inte använts överdrivet mycket den senaste månaden så själva elefantsafarin skulle förmodligen helt klart vara lyckad. Men, jag har inte marknadsfört idéen än och därigenom är ni ytterst få som känner till denna form av jakt och jag är inte övertygad om att någon av er skulle vara beredda att betala tillräckligt mycket för att jag skulle kunna flytta till en söderhavsö. Den lilla svarta har släppts ut på bete några gånger men inte riktigt så många gånger som jag anser att den borde ha gjorts. Elefanterna tycker dock att det kan räcka för de växer och frodas fint i vissa vrår. Nu har jag börjat komma underfund med var de största elefanterna trivs allra bäst så då går de i och för sig att avlägsna utan hjälp av den lilla svarta men alla embryon finns kvar och de växer tämligen fort i detta hus.

Anledningen till min tystnad är snarare att det har helt enkelt blivit lite för mycket och då blir jag som tom. Det har varit och är fortfarande bitvis alldeles för mycket som pågår i tankarna och runtomkring och då fungerar jag som så att det blir alldeles tomt. Eller snarare är det så mycket så att jag tappar förmågan att sortera. Helt. Jag förklarade en gång för min yngsta son att när det blir överfullt i huvudet så kan man likna det vid ett pussel. Man tappar inte en sammansatt del av pusslet utan man tappar några pusselbitar lite här och var och det finns ingen riktig logisk förklaring till vilka pusselbitar som försvinner eller varför just de är utvalda utan det blir helt slumpmässigt utvalda bitar som försvinner och skapar gapande tomma luckor. Precis som när man lägger ett pussel så är det rätt frustrerande och man kan söka en bra stund efter de saknade pusselbitarna men ibland är de bara helt magiskt borta.

När jag mår som jag gjort senaste tiden så stöter jag bort människor runtomkring mig. För jag tycker inte om mig själv när jag får överfullt i huvudet. Nu vet jag att jag har många mäniskor runtomkring mig som faktiskt bryr sig om just mig på riktigt, och det är jag glad och tacksam över, men jag kan ändå inte riktigt ta till mig det. Jag fungerar inte alltid på detta vis för det vore alldeles för logiskt och det finns ett talesätt som lyder ingen regel utan undantag och det passar rätt bra in på mig. Dessutom har logik och känslor inget som helst att göra med varandra. Sen får jag dåligt samvete. För jag är helt och fullt medveten om att de flesta andra har sina egna bekymmer och problem som de brottas med. Jag vill egentligen ta del av och diskutera eller bara finnas till för alla andra men blir orolig över att mina egna griniga pessimistiska tankar ska ta överhanden. Och det blir inte roligt. För som sagt, jag tycker inte alls om den kinkiga och griniga person jag framstår som när jag är låg.

För cirka ett år sedan försökte jag göra slut med en vän på grund av att det var rätt tufft i livet. Då var jag i och för sig även orolig över att min vän skulle råka illa ut på grund av mig och omständigheter och personer runt omkring och det vill jag aldrig vara orsak till. Om någon skadar mig är det en sak, men mina vänner ger man sig inte på, då gör jag hellre slut för att de inte ska behöva lida. Det kan kanske te sig lite udda men i just det specifika fallet var det vår vänskap som var orsak till eventuell skada för min vän. Min vän blev rätt frustrerad på mig och förklarade att sådana dumheter fick jag sluta upp med. Omgående. Jag har därefter inte tordats försöka göra slut med min vän igen för en sådan utskällning vill jag inte ha igen. Men jag blir tyst.

Tystnaden och frånvaron kan sedan bli svår att bryta på grund av det dåliga samvetet som jag tidigare nämnde. Det kan även bli svårt att sortera var man ska börja eftersom sorterandet i sig fortfarande är tämligen knepigt. Jag har ändå bestämt mig för att försöka återuppta skrivandet. För dråpligheter och fadäser finns det överdrivet gott om runtomkring mig oavsett hur jag mår.

Känslor

Reflekterar lite över känslor och undrar lite över hur många som egentligen finns. Förutom att de troligen är tämligen många så finns det olika grader av själva känslorna och räknas de då som flera olika typer av känsloyttringar eller är det en och samma? Efter en snabb sökning kan jag konstatera att känslor klassificeras i tre olika arter, positiva, neutrala och negativa. Den biten kan jag förvisso instämma med, eller till viss grad eftersom det var det där med hur stark en känsla är också. Det finns även grundkänslor och de är mellan 5 - 10 beroende på vem som listar dem. Det påvisar i sin tur hur svårt det är att enas kring känslor. En amerikansk psykolog, Tomkins, listar nio stycken varav två är positiva, en neutral och hela sex stycken är negativa! Känns lite sådär att den negativa listan vidare överskrider den positiva. Undrar lite över hur Mr Tomkins liv ser ut för själv kan jag anse att den positiva torde vara klart längre än den negativa. Den neutrala listan, eller snarare enda känslan som omnämns, kan jag ha lite större förståelse för. Samtidigt kanske det är som så att de negativa affekterna påverkar oss mer och därigenom blir tydligare och mer ihågkomna. När känslor är positiva så accepterar man dem troligen lättare än negativa, men det är otroligt trist att det är så. Själv försöker jag oftast finna fler positiva saker och känslor men jag är inte bättre än att ibland får de negativa övertaget. Och då kan de ta i rejält. Vilket i sig skapar obehagskänslor som också är en negativ känsla. Blir liksom lite av en ond cirkel. Gäller dock att inte fastna där utan att greppa minsta lilla halmstrå som passerar med ett litet uns av positiva känslor. Igår kväll erfor jag under en tid en stor mängd negativa känslor. En så stor mängd så att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Jag kände snudd på som om jag skulle gå sönder av bland annat besvikelse och frustration men mitt i allt detta så fann jag några positiva känslor och det värsta rann av mig. Inte helt, men allt negativt kändes inte övermäktigt längre i alla fall. Ska nu ge mig ut på jakt efter fler positiva influenser under dagen idag för gårdagskvällen tog fram lite väl många negativa känslor. Behöver därför fortfarande balansera om lite i känsloregistret. 

Sovmorgon, eller inte...

Klockan 6:32 denna lördagsmorgon slog jag upp mina blå och fick för mig att trassla mig ur sängen och rassla ner i köket för att göra dagens första kanna med kaffe. Nu är jag helt klart ingen morgonmänniska så jag borde absolut ha vänt på mig och somnat om men det gjorde jag inte. Denna vecka har innehållit både ofrivilliga och frivilliga sovmorgnar och man kan väl tycka att jag då en lördag när jag faktiskt har möjlighet att sova hur länge jag känner för borde göra så men det var uppenbarligen inte planen för mig idag.

Efter att ha tömt första muggen med kaffe och tittat in i väggen en skapligt bra stund samtidigt som jag försökte begripa mig på varför jag nödvändigtvis befann mig i köket över huvud taget och inte sovande i sängen så passade jag på att ringa ett telefonsamtal. Mina telefonvanor och tider är lite udda, men jag ringer inte vem som helst vilken tid som helst på dygnet, så det är ingen som behöver börja oroa sig för att plötsligt bli uppringd för att jag vill ha sällskap en stund. En annan ovana jag har är att verkligen pyssla med annat samtidigt som jag pratar i telefon. Det känns trevligt att avverka en del hushållsbestyr med sällskap utan att den andra personen behöver sitta och vänta på att jag ska bli klar. Vissa saker har jag i och för sig fått påpekat för mig att det inte är så där jättetrevligt att jag gör under tiden jag pratar i telefon. Till exempel flyttar på kristallglas. De har en skapligt bra klang när man slår ihop dem och det gör man om man tar tillräckligt många i en hand.

Morgonens hushållsbestyr bestod bland annat av vikning av torr tvätt och hängning av nästa tvätt som jag satte igång när jag pratade i telefon igår kväll. Jag fick även för mig att jag borde sortera om i mitt skafferi som jag packade upp sista helgen i november och som fortfarande är ett totalt osorterat kaos. Men jag insåg efter en relativt kort stund att i det osorterade kaoset faktiskt finns någon forma av konstig ordning, eller det kanske snarare är så att jag har börjat vänja mig och då kommer det att bli ännu mer kaos om jag börjar flytta runt på specerierna alldeles för mycket. Därav beslöt jag mig för att endast skriva upp några saker som håller på att ta slut på en inköpslista och sedan stänga igen skafferiet igen. När jag vände mig om så fick jag syn på min ugnslucka och den kändes som ett mer passande projekt under samtalet. Efter en del skrapande, putsande och testande av olika rengöringsmedel så kände jag mig tämligen nöjd över skicket på in- och utsidan av ugnsluckan. De inre sidorna av glasen fick vara för tillfället för jag orkade inte ens fundera över hur det nu fungerar med att lossa den inre glasskivan så att man kommer åt ordentligt. Samtidigt kan det ju vara bra att ha lite pysseljobb kvar att göra för jag pratar en hel del i telefon. Jag tog mig däremot an ugnsplåtarna som jag känt lite måttlig frustration över senaste tiden. Efter ytterligare lite sökande hittade jag en flaska med någon form av rengöringsmedel som ska vara anpassat för detta ändamål. Men först efter att ha gjort diverse försök med andra medel som jag fann inte var de absolut bästa för att uppnå det önskade resultatet. Inser att jag behöver ringa en vän som är expert på rengöring av ugnar och fråga om råd för det för ändamålet anpassade medlet tog slut och det var troligen inte alls det bästa som finns på marknaden heller.

Har hunnit med en del andra hushållsbestyr också vid det här laget och en inte helt oansenlig mängd skorpor och två kannor kaffe. Inte hela fulla kannor kaffe men troligen en lite för stor mängd för att anses helt normalt. Och skorporna har jag småätit på eftersom jag inte gjorde frukost för jag skulle ju göra det sen. Sen har dessvärre blivit till i stort sett lunchtid så vid närmare eftertanke så blir det nog ingen frukost alls idag. Hade sett fram emot rostade mackor med marmelad men får väl spara på det tills imorgon. För då ska jag banne mig ta sovmorgon! Hoppas jag. Eller så tar jag en tupplur och börjar om dagen helt enkelt för nu börjar jag bli lagom trött.

Runkeeper och promenader

Idag är en sådan dag att mina promenadskor som stått på hyllan sedan jag vet inte när behövde få komma ut och luftas lite. Det var någon gång i höstas de senast var ute men jag kan inte riktigt dra mig till minnes när. Dessförinnan så användes de tämligen flitigt sedan jag köpte dem förra sommaren. Jag började då även att använda Runnkeeper lite för skojs skull för att se hur långt jag gick. Kikade även ibland på medelhastigheten men även det endast för att kunna avgöra mitt humör. Humöret kan nämligen vara lite avgörande för hastigheten jag går med. Eftersom jag ibland missade att starta appen så satte jag igång funktionen Pocket Track som gör att förflyttningar som varar över 15 minuter sparas per automatik. Jag insåg idag när jag öppnade appen att jag har fortfarande den funktionen påslagen vilket gör att relativt många förflyttningar sparats. Kan konstatera att mina rundor till affären brukar ta cirka 20 minuter beroende på om jag har sällskap eller ej. Sträckan varierar även den och jag kan se att jag under de senaste månaderna verkar ha börjat lära mig på vilka hyllor saker och ting befinner sig i affären där jag handlar mest frekvent.

Jag knöt i alla fall på mig skorna och fick ner rätt fot i rätt sko trots att färgsättningen på dem är helt bakvänd. Den vänstra är märkt med grönt och den högra med rosa. Känns helt fel, och jag är inte helt övertygad om att biträdet som hjälpte mig att välja ut dem inte försökte spela mig ett spratt. Det kan eventuellt vara så att han bytte ut ena skon på lagret och fortfarande undrar varför jag inte kom tillbaka när jag fick fel skor med mig därifrån. Efter att ha gått cirka femhundra meter kände jag att skapligt rejäla skavsår var på gång men jag struntade helt enkelt i det för jag behövde verkligen dagens promenad. Dels för att det var så länge sedan sist samt att jag behövde avkopplingen det brukar ge. Så här i efterhand kan jag väl ångra mig lite då jag sitter här barfota med två sönderskavda blödande hälar. Men, jag har överdrivet gott om plåster hemma och det läker samt att gjort är gjort så det får vara som det är. Sönerna grymtade dock rätt rejält och skrynklade ihop ansiktena när jag visade dem skicket på mina hälar så det kan tänkas att läkeprocessen av just hälarna kan ta lite tid.

Solen sken och så länge jag höll mig till bebyggda områden så mötte jag en hel del människor som även de var ute och promenerade. Jag mötte endast människor, eller gick om andra, för den första biten hade jag en så pass skaplig fart att ingen lyckades passera mig. I spåren i skogen var det klart mer folktomt vilket jag efter en liten stund blev varse anledningen till. Jag ömsom hasade, skuttade, gled och kasade mellan stegen för det var inte endast fläckvis halt utan mestadels överallt snorhalt. Vissa bitar där det var möjligt fick det bli promenad i terrängen bredvid spåren eftersom själva spåren var som en enda lång skridskobana. Om man inte skulle ha för höga krav på skicket av isen så skulle troligen ett par långfärdsskridskor varit bättre lämpade än ett par gympaskor. Även vissa knyckanden förekom när jag envist försökte förflytta mig på vissa delar av skridskobanan. Min nacke ogillar skarpt den formen av knyckande med kroppen men idag spelade det ingen roll för behovet av promenaden var större än oron för att behöva tillbringa kvällen raklång på grund av värk.

Dagens promenad blev exakt 7 km lång, eller kort beroende på hur man väljer att se det. Sista biten var lite lätt ansträngd för då var jag helt klart varse att jag hade rejäla skavsår. Tiden blev 1:02:09 vilket kanske inte är någon rekordfart men det skyller jag på all is. Det var en bitvis vacker promenad och även om den inte helt uppfyllde dagens mål med tömning av frustrerande tankar så lyckades jag lämna i alla fall några i skogen.

Värk

Idag är inte en helt fantastisk dag direkt. Skicket på kroppen är allt annat än på topp. Det finns många som har det klart värre och även har det så varje dag så jag klagar definitivt inte. Det är endast ett konstaterande av dagsformen. Har en lite lätt trasig nacke efter diverse olyckor som protesterar lite mer än vanligt emellanåt och just idag är en sådan dag. Nacken påbörjade i och för sig sina protester redan tidigare under veckan men eftersom resten av mig tydligen inte ville ta in den information som nacken försökte delge så har den till slut gått i total strejk. När den blir så obstinat så får den även med sig en hejarklack som dessutom sympatistrejkar för att det är roligt eller något sådant. Personligen finner jag att resten av kroppen inte alls behöver visa dessa sympatier men där är vi uppenbarligen inte alls överens. Jag är en sådan person som dessa dagar är rätt lycklig över att det finns viss lindring i form av tabletter. Nu blir jag förvisso lite korkad, eller snarare klart mer korkad än vanlig, av dessa vita piller men det är ändå värt det. Dessutom påverkas humöret skapligt negativt när man har massiv värk så jag kan tänka mig att min omgivning är skapligt tacksam för att jag försöker ta udden av värken för annars skulle jag troligen ställa mig och slå på någon med diverse tillgängliga tillhyggen. Bara för att dela med mig av smärtkänslan liksom och det vore inte vidare snällt. Nu skulle jag troligen inte lyckas särskilt väl heller eftersom ena armen och handen är starka sympatisörer i den pågående strejken. Synen hänger inte riktigt med heller för den delen, så eventuellt tilltänkt objekt skulle förmodligen klara sig ifrån att bli träffad över huvud taget. Men, dessa dagar blir jag påmind om och känner en stor respekt för alla de som dagligen kämpar mot värk, sjukdomar och andra svårigheter. Finner även tacksamhet över att de allra flesta av mina dagar avlöper utan denna typ av massiv värk. 

Fotot är lite suddigt och det är ungefär så jag blir av dessa tabletter. 

Många vändor

Dagarna blir sällan som planerade som bekant och idag innebar det en skapligt snabb tvärvändning hemåt en relativt kort stund efter att jag kom in till kontoret. Väl hemma igen insåg jag efter ännu en kort stund att jag behövde ge mig iväg igen för att handla tillbehör till lunchen. Efter den vändan kunde jag faktiskt hålla mig på ett ställe i hela flera timmar. Men det blir ju lite långtråkigt i längden så småningom så jag tog med yngsta sonen ut på en promenad på eftermiddagen. Eftersom det kan bli lite trist att endast flanera runt utan något direkt mål så beslutade vi oss för att ta med bröd och gå bort och mata änderna. Det var lite kylslaget eftersom vi mestadels gick i skuggan men vi kunde i alla fall skymta solen mellan träden.

Efter att allt bröd så småningom var utdelat och vi började frysa så smått om händerna var det dags att gå vidare. För tillfället är jag helt totalt i ofas med inhandling av bra att ha saker, såsom till exempel mat, så jag insåg att ytterligare ett besök i affären behövdes för att kunna koka potatis till kvällens middag. När vi väl stod utanför affären fick jag ett infall och frågade yngsta sonen om han inte kanske eventuellt var i alla fall lite fikasugen och det kunde han ju tänka sig att ställa upp på att vara så vi gick till ett konditori och fikade tillsammans. Efter fikan skildes vi åt för en stund. Jag gick in i affären för att inhandla den önskade potatisen till middagen och sonen gick hemåt i förväg. Väl hemma igen fick jag lite lätt upprört besked om att vantar och mössa inte hade följt med hem utan förmodligen låg kvar på stolen där vi fikade. Sagt och gjort, det var bara för mig att ta på mig jackan ännu än gång och ge mig iväg igen men det började kännas en aning repetitivt vid det här laget faktiskt. Vantar och mössa fanns tack och lov kvar på exakt samma ställe som de lämnades så det var bara att plocka upp dem och gå hem igen. Väl hemma ännu en gång deklarerade jag att om nu något saknas eller önskas så kommer jag inte att se till att det slutas saknas eller uppfylla några önskningar över huvud taget utan det får i så fall någon annan åtgärda. I värsta fall får vi helt enkelt skicka en av katterna eller ännu värre klara oss utan vad det nu skulle kunna vara som det plötsligt fanns ett oerhört stort behov av.

Shopping

Det fanns vissa planer för olika uppgifter för dagen idag. En del av dem är genomförda medan andra känns som de behöver mogna tills imorgon för att kunna genomföras. Några saker som inte direkt var inplanerade är dock gjorda istället så jag har inte endast legat på soffan även om jag huserade där en stund under eftermiddagen. Det behövdes som återhämtning efter att jag hade fått infallet att försöka göra något åt min byxsituation.

Jag är inte jätteförtjust i shopping även om jag kan göra en utomordentlig arbetsinsats vid vissa tillfällen och om behov finnes. Idag var inte riktigt en sådan dag där lusten infann sig men frustrationen över bristen på byxor som sitter något sånär har tilltagit senaste tiden så det var bara att bita ihop och ge sig iväg. Försökte förvisso övertyga äldste sonen om att han kanske kunde göra såsom jag brukar göra åt honom och hans bror men det föll inte särskilt väl ut. Jag brukar nämligen handla kläder till dem utan att de behöver följa med av flera olika anledningar.

Mitt mål var att försöka komma hem med åtminstone ett par svarta byxor eller ett par jeans, Kändes lite lagom komplicerat och inte alltför övermäktigt eftersom jag då hade alternativ. Nu brukar jag i och för sig komma förbi den värsta spärren så snart jag har inhandlat en första sak men inte alltid och idag kändes det inte riktigt som om det skulle bli en sådan dag. Första affären gick jag snudd på modstulet in i. Det hjälpte definitivt inte så jag ryckte upp mig lite innan jag gick in i nästa affär. Där kom jag så pass långa att jag plockade på mig inte endast några väl utvalda plagg utan även några mindre väl valda. Det var nog lite för många eller så var det för att jag var så oorganiserad som jag höll på att ramla ut ur provrummet. Hann precis greppa draperiet innan jag annars hade rasat och ramlat raklång ut på golvet utanför. Inget par av byxorna som jag provade tyckte direkt om mig och inte jag dem heller så jag hängde så småningom tillbaka dem efter att ha trasslat mig i och ur dem. Hittade dock en svart kofta som ersättning för en jag tidigare haft och gillat skarpt så jag kände mig riktigt duktig och nöjd när jag väl kom ut därifrån.

Väl inne i tredje budtiken kändes det som om att jag kanske skulle kunna lyckas med mitt uppdrag och jag hade ju ändå handlat ett plagg så jag hade alla förutsättningar för att det skulle gå bra. Fast ändå inte för jag insåg tämligen snabbt att i just den butiken, som jag vid flera tillfällen tidigare har handlat i utan alltför stora problem, så har de tydligen bytt om en del på utbudet. Innan jag gick in i fjärde affären tog jag ett djupt andetag och tänkte att nu jäklar ska jag väl ändå lyckas finna ett par byxor som jag inte känner mig alltför osams med. Anser faktiskt att jag gjorde mig förtjänt av en hel del beröm för jag försökte verkligen men det var samma bekymmer där som vid tidigare försök.

Funderade en hel del över det här med storlekar i kläder och även vad som egentligen är normalt enligt de som bestämmer vilka mått de olika storlekarna ska ha. Jag anser mig inte vara direkt annorlunda på något vis i kroppsform eller storlek än de flesta andra men ändå går jag oftast bet. Eller är jag för kinkig helt enkelt? Men jag finner att köpa byxor som är för långa i benen blir lite krångliga att gå i. Eller att köpa något som är för stort i midjan och därigenom ramlar ner när man rör sig vara rätt opraktiskt. Kan inte riktigt vara ensam om att vilja kunna röra mig bekvämt i kläderna jag har på mig. Nu finns det helt klart kläder i skapligt rätt form även för mig för det är inte så att jag går runt utan några alls och jag har en inte helt oansenlig mängd klädesplagg i min klädkammare men det är nytillskotten som är lite kämpiga att finna. Och framförallt när jag känner ett måste.

I femte, eller om det var sjätte, affären så började jag känna mig lite matt och uppgiven. Jag stod en skapligt bra stund och bläddrade bland alla galgar medan jag lyssnade på en kvinna som stod vid kassan och ropade efter Gunnar. Hann börja undra över vart Gunnar tagit vägen för han ville tydligen inte alls dyka upp. Kvinnan ifråga hann ropa rätt många gånger men Gunnar var som bortblåst. Inga galgar rasslade till, ingen man kom ilande i någon gång, ingen tillstymmelse till någon Gunnar fanns någonstans. Tänkte att Gunnar kanske hade tröttnat och rymt helt enkelt men om han nu gjort det så var det inte så genomtänkt av honom för kvinnan skulle nog inte uppskatta det. Jag strosade vidare bland alla klädhangare och galgar och lämnade Gunnar åt sitt öde. En sak som jag tycker är lite lätt irriterande är att i de flesta butiker så hänger kläder så tätt så att det är svårt att bläddra bland galgarna. Det är lite som om man ska titta på plagget som hänger längst ut och vara nöjd med det oavsett storlek och färg. Nu fungerar inte jag riktigt så att jag nöjer mig med det, utan jag greppar istället en galge på måfå i mitten och lyckas därmed få ut fem par tröjor istället för en. Brukar i det läget konstatera att alla är i fel storlek för mig och snudd på ge upp men då har jag i alla fall lyckats skapa en liten lucka och kan lite enklare gå igenom resterand plagg på ställningen.

Jag lyckades i alla fall inte helt tappa fokus på byxor och plockade på mig ett obestämt antal och tog sikte på provrummen. Jag vägrar nämligen helt enkelt att komma hem med plagg som inte passar över huvud taget så jag får lov till att stå ut med att tränga mig in i ett provrum. Efter dagens tidigare lite ostrukturerade provrumsbesök så hade jag ändå lyckats bli påmind om hur man eventuellt bör hänga upp saker i ett provrum utan att skapa alltför mycket kaos eller ramla ur detsamma. Diverse diskussioner kring kläders vara eller icke vara samt åsikter om en mängd andra saker pågick i provrummen bredvid men jag försökte låta bli att tjuvlyssna alltför mycket. Samtidigt är det faktiskt rätt svårt. Jag lyckades till slut med konsstycket att hitta ett par byxor som jag övertygade mig själv om att jag inte skulle bli alltför osams med. Jag blir mer eller mindre osams med kläder som sitter illa, och då blir jag grinig, så det är helt klart att föredra att hitta kläder jag är något sånär bekväm med. När jag skulle betala för byxorna så kunde jag till min glädje konstatera att Gunnar till slut dykt upp. Undrade dock vart han hållit hus? Kvinnan såg inte det minsta förargad ut så vart han än varit så hade hans eventuella ursäkt godtagits och de skulle förmodligen ha en trevlig dag tillsammans. Om han inte rymde igen såklart men jag ansåg inte att jag kunde börja följa efter dem för att säkerställa det, så jag lämnade dem bakom mig när jag var klar.

Jag hade uppnått mitt mål och det förtjänade faktiskt en fika. Jag handlade därför med mig äppelmunkar hem till mig och sönerna som vi mumsade i oss innan jag tog min välförtjänta vila på soffan en stund. Byxorna och koftan ligger fortfarande kvar i sina påsar i hallen men jag ska ju ha något att pyssla med imorgon också.

Glömsk och förvirrad

Att jag kan verka vara lite förvirrad råder det ingen tvekan om. Nu är jag dock oftast inte riktigt så förvirrad som jag ger sken av att vara men vissa dagar verkar jag ha lämnat kvar hjärnan på huvudkudden. Eller i alla fall inte fått med vissa delar. Lite som om jag har glömt att väcka ett antal hjärnceller och de har fått sovmorgon och sen inte ser någon mening med att kliva upp över huvud taget. Idag var det bitvis så.

Efter att alla morgonbestyr i hemmet var avklarade, inklusive hängning av tvätt, sortering av sopor som jag hade en förhoppning om skulle förflytta sig från hallen under dagen vilket de inte gjorde, plockat in disk mm mm så gav jag mig av mot pendeln för att jobba inne i stan idag. Väl på tåget så insåg jag att jag glömt bankdosa och mobilladdaren hemma. Nu mår min telefon klart bättre än den gjorde i söndags men det är långt ifrån kry vilket innebär att viss energipåfyllning kan behövas under dagen, i synnerhet om det är kallt ute. Jag övervägde därför en kort stund att kliva av tåget och åka hem igen. Men eftersom jag anade att jag skulle kunna lösa bankproblematiken och att det inte kändes särskilt lockande att vända om när jag väl kommit iväg i skaplig tid så jag lät bli. Hade även en liten förhoppning om att telefonen skulle överleva dagen om jag inte använde den för mycket.

Dagens arbete avlöpte dock fokuserat och väl men var lite energislukande eftersom en del av hjärncellerna låg kvar hemma på huvudkudden. Lyckades på frågan om kaffet var ok svara att, tja det var nästan drickbart, vilket kanske inte var sådär jättetrevligt och lite typiskt mig när jag inte är i mitt esse. Nu mottogs mitt svar med ett skratt så frågeställaren tog tack och lov inte illa upp. Jag fann även en mobilladdare på ett skrivbord och beslöt mig för att lägga min telefon där sista timmen jag jobbade. Det hade varit rätt bra att kontrollera att det fanns ström i urtaget där laddaren satt men det gjorde jag så klart inte. Det i sin tur resulterade i att batteriet gick från 73% ner till 65% under den timmen.

Jag hade trots allt så pass mycket batteri kvar att jag vågade fota vattendropparna som jag stod och studerade en stund medan jag pratade med äldste sonen om dagens middagsplaner. Planerna var förvisso totalt obefintliga i början av samtalet men just idag fans det önskemål om fisk och det ansåg jag att jag kunde inhandla på vägen hem och sedan tillreda genom att slänga in den i ugnen. Slängde i och för sig inte in fisken i ugnen utan placerade istället en form lite lagom försiktigt på gallret. Hade ingen större lust att sitta och skrapa loss middagen från väggarna i ugnen så därför valde jag en lite fegare väg. Men först efter att jag fått sänka temperaturen i ugnen för jag hade såklart vridit upp temperaturen till max.

 

När vi väl satt oss vid matbordet så lyckades vi med gemensamma ansträngningar spilla ut vatten. Ingen skada skedd utan vatten är tämligen enkelt att avlägsna från matbordet, även i lite större mängder. Medan äldste sonen slutförde uppdraget upptorkning så skulle jag ta lite salt. Jag skruvade av locket, för det brukar normalt sett vara en bra början när man vill ha ut något ur en burk. Jag kikade ner i burken efter att locket var avlägsnat och fick för mig att saltet troligen behövde skakas om. Så här i efterhand har jag ingen aning om varför jag ansåg att saltet behövde få sig en bergochdalbana tur innan det lämnade sin förpackning för det var helt klart inga klumpar i det. Alls. När jag så började skaka burken upp och ner, utan att sätta på locket igen såklart, så fick det en ganska bra spridning över köksbordet och golvet vilket bevisade att det var väldigt finfördelat. Det är inga små hål direkt i just den burken men jag kan vara tacksam över att jag kände mig lite trött och inte tog i med full kraft för då hade vi säkerligen haft salt i andra delar av huset än endast köket. Middagen inmundigades således med ytterligare lite fördröjning för nu hade vi inte enkom sötvattensjöar utan även saltvattenhav på matbordet.

Burken ifråga vars hål har en diameter på fem millimeter.

Skulle vilja ha kaffe nu men är inte helt övertygad om att jag kommer att klara av att brygga det utan några ytterligare fadäser. Behöver nämligen öppna en ny förpackning med kaffe...
Får fundera en liten stund eller be någon av sönerna om assistans om det känns för övermäktigt även om ett tag.

Lek inte med maten!

Man brukar ju säga till barnen att de inte ska leka med maten. I vårt hushåll så är det inte barnen som behöver den tillsägelsen. Eftersom jag är den som ska föreställa den vuxna ansvarsfulla personen i hemmet så är det ingen som säger till mig, så jag fortsätter istället.

Idag har det varit en lite annorlunda dag. Eller tja, alla dagar är väl annorlunda och unika på sitt sätt så just idag är väl egentligen inget direkt undantag men den efterföljde helt klart inte originalplanen. Nu borde jag veta klart bättre än att göra upp några för detaljerade planer men jag är väl lite naiv ibland, eller glömmer bort hur min vardag normalt ser ut, och då blir det som det blir. Morgonen och dagen har i alla fall lämnat både fysiska och psykiska minnen så vissa av de misstag jag begått idag har jag en förhoppning om att komma ihåg och inte göra om. Ett av de fysiska minnena kommer högst troligen att påminna mig någon vecka eller så, så under den tiden kommer jag i alla fall ha hjälp med att bli påmind och det kan uppfattas som positivt, eftersom jag uppenbarligen glömmer bort saker, så jag väljer att se det så.

Efter en tämligen utmattande dag nappade jag tämligen snabbt när yngste sonen frågade om vi inte kunde äta pizza till middag idag. Arbetsfördelningen planerades, och det innebar att jag hämtade pizzorna medan sönerna hjälptes åt med att duka. Idag var tydligen en sådan dag att det skulle ätas middag vid matbordet i vardagsrummet. Trots att det endast var pizza. Yngste sonen äter inte kanterna på pizzan. Äldste sonen äter dem ibland beroende på hungerstadiet och jag likaså. Det innebär att det alltid blir lite byggmaterial över efter att måltiden avslutats. Nu har det blivit nästintill tradition att vi bygger något med pizzakanterna. Eller vi är väl inte helt korrekt. Sönerna tittar på och instruerar vid behov och jag bygger. Det är inte helt enkelt att komma på saker att bygga och för tillfället har jag fastnat för torn. Försöker få dem så höga som möjligt och det kan ibland vara en riktig utmaning. Denna övning utfördes även när vi åt på vår gamla pizzeria och där blev jag riktigt känd. Om det nu var positivt eller negativt låter jag vara oskrivet, det överlåter jag åt någon annan att avgöra.

 

Just detta är inte ett av de högsta torn jag byggt men det får duga som demonstration. Det lutar i alla fall mindre än lutande tornet i Pisa som lutar med hela 5 grader. Tornet i Pisa är ett klocktorn och byggdes mellan 1173 och 1360. Det tog alltså 187 år att färdigställa. Det är 296 trappsteg till toppen vilket är klart mer än jag skulle lyckas med antal lager av pizzakanter. Nu har jag i och för sig inte försökt, för jag har inte haft tillgång till den mängd kanter som skulle erfordras, men jag tror att det skulle bli ett lite väl övermäktigt projekt.

Alla hjärtans dag, jubileum eller en helt vanlig söndag

Denna dag firas av många lite extra med blommor, hjärtan och choklad i överflöd. Själv är jag inte så jätteförtjust i förutbestämda bemärkelsedagar utan uppskattar klart mer att någon visar uppskattning eller är lite extra snäll en helt vanlig dag. Nu är jag väl ändå inte bättre än så, än att jag troligen skulle bli lite besviken över att helt bli utan någon form av uppvaktning alls en dag som denna om jag levde i en relation för tillfället. Fast min insikt om att alla hjärtans dag var i antågande skedde först när jag sprang in i en affär för att handla på väg hem från jobbet under veckan. Jag höll snudd på att springa omkull några hinkar med rosor för att inte tala om alla ställ med hjärtformad choklad som stod mitt i vägen! Jag hann undra en kort stund över den opraktiska placeringen innan jag kom på varför någon fått för sig att ställa en massa saker i vägen vid entrén. När jag var i samma affär idag så var alla hinkar nästan tomma och chokladställen likaså. Nu hade jag i och för sig lärt mig att det skulle stå saker i vägen så jag sprang i alla fall inte på sedvanligt vis in i affären och därmed hann jag även reflektera över att de måste ha sålt stora mängder med choklad de senaste dagarna. Nu verkar affären ifråga ha haft en riktigt bra helg försäljningsmässig över huvud taget då det var i stort sett tomt även på många andra hyllor. Både mjölk och bröd var i stort sett slut och jag funderade en kort liten stund över hur desperat någon måste vara för att greppa en limpa och sedan sträcka över till sin respektive med ett grattis på alla hjärtans dag... Men med tanke på hur det såg ut på hyllorna så är det inte helt omöjligt att någon faktiskt gjorde detta idag. Kan nu inte riktigt låta bli att fundera över vad reaktionen blev?

Efter att igår att ha tankat fullt med positiv energi, frisk luft och skratt så hade jag bestämt mig för att ha en pyjamasdag idag. En sån där dag då man skrotar runt i pyjamas för att det är ännu mer ledigt än mjukisbyxor och man vet att man inte behöver gå ut genom ytterdörren ens. Den planen höll inte riktigt hela dagen men den höll nästan till middagen och det är inte illa trots allt, även om det nu inte var helt enligt plan men ibland kan man inte få riktigt allt.

Början av dagen var lite kämpig för min käraste ägodel fick för sig att börja protestera vilt och innan jag kom underfund med hur jag skulle få ordning på allt igen och göra den tillfreds så hann läget bli snudd på kritiskt och skapligt varmt. Käraste är kanske att ta i förresten, men ändå är det nog så på något vis, eftersom den innehåller otroligt mycket väsentlig information och framförallt minnen i form av foton. Min telefon höll alltså på att dö och lämna mig alldeles totalt ensam en dag som denna och det orsakade snudd på panik en kort stund. Värmen uppstod inte bara i min kropp på grund av paniken utan batteriet hade någon form av dödsryckningar och var även på väg att överhettas. Eftersom det idag är precis ett år sedan tekniksupporten beslutade sig för att telefonen och all övrig teknik som jag har i min ägo skulle få klara sig på egen hand eller möjligtvis med den knapphändiga support och hjärtstartningar som jag kan erbjuda så kändes det snudd på kusligt ett tag. Var lite som om min telefon hade sorg över att någon som faktiskt visste vad den höll på med, när det kommer till teknik, lämnade den åt sitt öde för ett år sedan. Övrig teknik är väl också att ta i för det rör sig enkom om min dator och telefon men det är alldeles tillräckligt för att kännas snudd på övermäktigt för mig emellanåt. Men efter idag är till slut telefonen säkerhetskopierad igen efter ett alldeles för långt uppehåll och vi kanske inte är de allra bästa vännerna, enligt telefonen om den nu kunde uttrycka sina åsikter, men vi är tämligen kompatibla för en tid framöver i alla fall. Eller det är min förhoppning åtminstone, för det var lite väl kämpigt och några dödsryckningar förekom ett tag idag. Behöver fundera ut något sätt att övertyga min telefon om den betydelsefulla plats den faktiskt har i mitt liv. För det räcker tydligen inte med att jag kramar den i handen när jag har försovit mig och vaknar med den i ett krampaktigt grepp. Eller också är det just det krampaktiga greppet följt av diverse svordomar, som vissa dagar utvecklar sig till hela svordomsvisan, som den inte uppskattar.

När väl min kära ägodel var återupplivad och fungerande återupptogs dagens inplanerade uppgifter som avlöpte klart mer bekymmersfritt. Jag blev till och med klar med det jag förutsatt mig att göra med hjälp genom lite hejande och andra glada tillrop per distans. Dagen hade jag för övrigt valt att tillbringa själv för även om den egentligen är en form av jubileum så kände jag inte riktigt för att fira på något storslaget vis. Inte i år i alla fall. Tror förvisso inte heller man förväntas fira dagen då ens tidigare make tillsammans med sin nya kvinna planerade hur han skulle åka hem och tala om för sin fru att han tänkte hämta sina kläder och kliva ut genom dörren efter 20 år. Nu blev det inte så att jag fick informationen muntligen samma dag av någon anledning, som jag troligen aldrig kommer att få reda på men kan ana, men jag visste ju ändå. Så egentligen  kanske jubileumet borde skjutas fram en vecka vid närmare eftertanke. Återigen så är det väl inget att fira direkt normalt sett så jag tror att jag håller ihop allt till en och samma dag så blir det enklare helt enkelt. Och då är det endast en dag som behöver blekna i minnet vartefter tiden går. Minnet för just den specifika dagen är för övrigt vid det här laget helt och fullt hanterbart så jag är inte helt övertygad om att det behöver blekna så mycket mer faktiskt. Det har inte varit så hela tiden får jag lov att erkänna, men beroende på många olika anledningar och faktorer så har alla de efterföljande dagarna det senaste året suddat ut det som till en början var ett smärtsamt minne till något nästintill positivt. Medan många dörrar, och i skapligt många fall rätt konstiga och oväntade sådana, stängts så har många nya vägar öppnat sig. Det är troligen det egentliga skälet till att jag skulle vilja utnämna dagen till en jubileumsdag för jag hade aldrig vandrat på många av de gångar och vägar som jag faktiskt gjort senaste året om jag fortfarande hade varit gift.

För att inte vara en helt hopplös och tråkig moder på alla hjärtans dag så inhandlade jag faktiskt geléhjärtan till mina älskade söner när de kom hem ifrån sin far under den senare delen av eftermiddagen. Deras hemkomst innan middagstid var orsak till att jag fick överge originalplanen angående min pyjamasdag. Men för deras skull så kan jag tänka mig att göra det utan att bli alltför kinkig. Just idag i alla fall. Men troligen inte alla dagar. Och hade jag orkat bemöda mig med att gå igenom kyl,frys och skafferi ordentligt så hade jag troligen fått ihop till något som kunnat kallas både ätbart och middag utan att handla något alls, men jag hade inte riktigt inspiration så därför gick jag iväg till affären. För där blir ju verkligen valmöjligheterna mindre, eller hur? Just idag var det tack och lov så ändå eftersom det var så pass tomt på hyllorna så jag behövde inte söka alltför länge efter några få kompletteringar till det som jag visste redan fanns hemma. Jag lyckade således servera ännu en söndagsmiddag. Inget långkok, för det är vare sig riktigt jag, eller fanns det någon tid till men vi hade en trevlig avslutning på söndagen tillsammans, De två skålarna med geléhjärtan som jag gav till sönerna efter middagen och disken var omhändertagen togs emot med både överraskning och glädje och då kändes det helt klart värt att jag hade ramlat ur pyjamasen lagom till middagstid.

 

Stickning

I förrgår morse behövde jag försöka trä en nål med svart tråd och det var banne mig ingen enkel uppgift. Det underlättade inte alls att jag var så trött så att mina egna ögon gick i kors redan innan jag försökte hitta nålsögat. Men eftersom en söm gått upp på yngste sonens mössa och mina stickningskunskaper är totalt obefintliga så ville jag försöka rädda mössan innan det blev värre. Att behöva försöka rädda mössan i ett senare skede hade varit en nästintill omöjlig uppgift för mig. För att verkligen förstå hur illa bevandrad jag är inom stickningens värld så kan jag berätta om en uppgift i syslöjden när jag gick i grundskolan. Uppgiften var att sticka ett par vantar. Jag valde alternativet babyvantar för de har inga tummar och är skapligt små så jag ansåg i början av terminen att uppgiften inte skulle vara alltför svår. Men det var den. Efter en termin hade jag i alla fall till slut lyckats knåpa ihop till tre babyvantar i varierande storlek och form. Tre blev det eftersom jag då kunde välja att lämna in de två som var minst olika varandra. Om jag inte missminner mig helt så fick jag genom min ansträngning någon form av betyg. Men det kan inte ha varit något högt betyg för tidsåtgången var helt orimlig och resultatet var nog inget som någon skulle vilja använda till en liten ögonsten. Jag skulle dock vilja lära mig att klara av att sticka en halsduk någon gång här i livet men ingen plan är uppgjord än så det lär nog dröja. 

Positiva möten

Sitter och tittar ut på snöflingorna som sakta dalar ner mot marken och småler för mig själv. Jag gillar snö men det är mer minnen av en synnerligen trevlig helg som får mig att le just för tillfället. Även om jag lätt kan ställa mig och titta upp i skyn när det börjar snöa och bli lite sådär lagom lycklig. Eller lagom och lagom kanske inte alltid stämmer. Jag fick en gång med mig samtliga av de kvarvarande barnen på sexårs, att hoppa jämfota av glädje när första snön föll den vintern, när jag skulle hämta en av mina söner. Både personal och andra föräldrar ansåg nog att jag var lite suspekt men jag och alla barnen hade väldigt roligt och det är det som jag väljer att lägga störst vikt vid kring detta minne.

Helgen som gått innehöll både bekanta och obekanta möten och platser. Att gå åt fel håll och hamna lite tokigt på Östermalm utklädd som Smurfan var en intressant erfarenhet. Jag var dock inte blå i ansiktet vilket troligen räddade mig när jag frågade en ung tjej om jag tänkte rätt när jag insåg att jag borde nog gå åt andra hållet. Är förvisso inte helt övertygad om att hon varken förstod att jag var halvt utklädd eller om hon var bevandrad i smurfarnas värld men hon var trevlig och hjälpsam och vi skildes åt med att önska varandra en trevlig kväll. Nu var det inte så att jag fått för mig att klä ut mig bara för skojs skull för att testa folks reaktioner på stan utan jag var faktiskt bjuden på maskerad och födelsedagsfest, så det fanns faktiskt en poäng med min utstyrsel även om någon säkert tvivlar på det. Jag blev grymt imponerad över att samtliga gäster hade gjort sig omaket att både klura ut en utstyrsel och även klä sig enligt koden, en favoritfigur från barndomens serier eller böcker.

Det var kanske inte superdupermånga möten under helgen utan mer en lagom mängd så att jag ändå hann insupa alla positiva känslor och trevliga karaktärer. Allt umgänge under helgen var inte endast direkta personliga möten heller utan en del skedde även per distans, men de gjorde mig inte mindre glad för det. Att kunna slänga iväg ett sms eller dylikt lite sådär bara för att man känner för det utan att direkt förvänta sig ett svar men få svar med glada tillrop och kloka insikter är ett privilegium att kunna få göra. Och jag är oerhört tacksam för att få ha dessa vänner runt omkring mig.

Söndagen tillbringades i ett lite lugnare tempo och jag funderade bland annat över hur länge man kan ligga på soffan utan att få alltför dåligt samvete över allt man egentligen anser att man borde göra istället. Känner mig lite stolt över att jag klarade av en inte helt oansenligt lång stund. Att jag gav upp så småningom berodde delvis på att jag frös om fötterna, behöver nog börja se över min fotvärmarstatus, samt att jag var sugen på kaffe. Men, mitt studerande av vardagsrumstaket och funderande över några av livets gåtor innebar ett visst framsteg inför planerna på att bjuda in till elefantsafari eftersom den lilla svarta fick stå kvar och vila i skåpet under hela helgen. Nu kan det nog eventuellt dessvärre bli så att jag snubblar över en elefant och plockar fram den lilla svarta under veckan ändå. För jag vill inte att de två små fyrfotingarna som faktiskt är inbjudna till att bo här i huset ska bli skrämda eller känna sig utanför på något vis. Och eftersom jag inte är helt färdig med affärsplanen kring elefantsafarin så är det kanske bäst att det inte får bli för många, eller för stora, elefanter i huset innan dess.

Svordomsvisan

Startade min vecka med kraftfulla övningar av refrängen i svordomsvisan. Kommer inte riktigt ihåg hela visan men refrängen sitter nu riktigt bra, inklusive tonartshöjningar. När jag till slut slog upp de blå försattes allt fokus på sångövningen så det var inte förrän till kaffet jag påbörjade räknandet av kroppsdelar. Ville säkerställa att jag inte missat att få med mig någon del av min lekamen ur sängen vid min synnerligen hastiga uppstigning. 

Jag hade ställt in väckning men eftersom den störde min välbehövliga skönhetssömn så stängde jag helt sonika av den och fortsatte sova. Kan dock dra mig till minnes att jag var lite lätt frustrerad över oväsendet som pågick brevid min säng. Uppenbarligen nådde jag dock inte en tillräcklig insikt om vad jag borde göra för att få oväsendet att sluta helt och undvika ytterligare frustration. Det positiva är ändå att nu kan dagen endast bli bättre och om den nu av någon anledning inte skulle bli det så är svordomarna väl inövade och kan lätt nyttjas vid eventuellt behov. 

Bacillers färg dementeras

Behöver härmed dementera bacillernas färgsättning. De onda är gröna och de goda är blå och inget annat. Eftersom jag uppenbarligen hade fel så har jag sammankallat gröna baciller till att gå till attack vilket har fått vissa oönskade effekter. Jag har genom mitt misstag i stort sett gett de gröna fri lejd till att härja runt i min kropp och konsekvensen har blivit att de har utökat sina marker markant under natten. Denna synnerligen oönskade frammarsch försöker nu motas genom att ge totala kontraorder och förhandlingar har börjat hållas med de blå bacillerna om att de ska ha förbiseende med mitt misstag. Har vissa förhoppningar om att samtliga av de blåa ska förlåta mig och gå ut i strid, snarast. Några av dem har redan under morgonen efter noga överväganden beslutat sig för att godta min ursäkt men jag tror att samtliga av dem behövs i denna strid.  

För att inte göra om samma misstag framöver ska jag tänka på smurfar nästa gång jag blir sjuk. Smurfar är ju blåa! Och jag gillar smurfar. 

Skattekurs

Idag har jag varit i New York! Eller tja, jag behövde inte resa så långt som det låter för det är en konferenslokal i World Trade Center vid Centralen. Jag höll dock på att gå åt fel håll när jag kom upp ifrån pendeln eftersom jag, när jag jobbar inne i stan, normalt brukar gå åt ett annat håll. När jag till slut väl var inne på rätt spår så kunde jag ändå inte motstå att vara lite obstinat och stå still och vänta på grön gubbe vid övergångsstället. Det är något jag brukar unna mig att göra medan jag studerar mina medmänniskor som stressat rusar förbi för att vinna någon millisekund eller två i jakten på att hinna fram i tid till vart de nu ska. Jag utförde denna övning även i slutet av dagen och jag tror att människorna, vars väg ledde åt samma håll som min, var om möjligt än mer stressade än de jag studerat på morgonen. Även om jag under morgonen från början var på väg åt fel håll så hade jag gott om tid och hann äta frukost innan kursen började. Det är en av de saker jag gillar med att gå på kurs, att man får frukost eller någon typ av förtäring beroende på tidpunkten på dagen kursen hålls. I höstas var jag och två kollegor på en föreläsning under kvällstid och de serverade ingen fika under pausen. Katastrof! Det var ingen bra föreläsning. Eller det var det väl på sätt och vis men en flera timmar lång föreläsning med paus där fika utlovats och det sen inte serveras något fika blir ett lite sämre minne än det kanske förtjänar. Men har man utlovat fika så har man, och i min värld är det viktiga saker. Jag gillar fika.

Det New York som jag besökte idag men det var

klart fler andra där under dagen än vad som syns här.

Efter att noga ha valt ut en smörgås och ätit upp densamma så påbörjades det som egentligen var dagens mål, kursen, alltså inte endast förtäring i olika former. Under inledningen fick vi diverse information om olika saker. En sak vi ombads göra under dagen, förutom att hålla oss vakna och helst ta in en viss mängd information kring skatter, var att ta ett foto under dagen och lägga ut på sociala medier. Priset i denna fototävling är en powerbank och en bluetoth-högtalare. Ingen slogan eller dylikt eftersökes eftersom det kräver en prestation och då blir det skattepliktigt och det vill man troligen helst undvika om man vill få någon att delta. Mitt fotograferande som normalt sett brukar vara riktigt frikostigt var dock knapert under dagen men jag skulle behöva en egen powerbank eftersom jag ibland behöver låna en av sönernas när jag vet att jag inte kommer att ha möjlighet att ladda telefonen under dagen. Idag var en sådan dag och det var tur för endast under förmiddagen hann jag och yngste sonens rektor ringa om varandra fem gånger samt båda lämna meddelanden att vi skulle försöka återkomma förutom allt annat som telefonen används till. Strax efter att lunchen serverats så fick vi fatt i varandra varpå jag ursäktade mig och gick ifrån bordet jag satt vid. Det var för övrigt en god lunch även om just min mat hann kallna lite på grund av min lite oartiga frånvaro. När jag kom tillbaka så frågade den äldre mannen som satt mitt emot mig om det gått bra och det hade det gjort. Vi småpratade lite med varandra och han hade barn som var runt 50 så jag känner att det faktiskt är korrekt att nämna honom som en lite äldre man. Jag tycker annars att det ofta är skapligt svårt att ange ålder på människor jag möter. Mannen var väldigt sympatisk och medan jag fokuserade på att hinna äta ifatt alla andra vid bordet, och försökte låta bli att prata med munnen full, så erbjöd han sig att hämta kaffe åt mig samtidigt som han hämtade te åt sig själv. Mellan tuggorna hann jag få fram ett, och choklad tack, innan han försvann iväg. Och jag fick choklad, flera bitar! Det var som sagt en väldigt trevlig man.

Efter lunchen avhandlades mer kring näringsverksamheter, moms och fastigheter inklusive kattrumpor. Kattrumpor kanske inte riktigt låter som om de hör hemma inom beskattning men det gör de. Det är en form av fastighetspaketering som sägs ha uppkallats efter en paketering av en fastighet med namnet kattrumpa på söder. Hur man kan ge en fastighet beteckningen kattrumpa kan man ju också fundera lite över.

Lagom tills ögonlocken började kännas lite väl tunga för att orka stå emot gravitationens enorma kraft, sådär som det lätt kan vara en stund efter lunch när man sitter still, så var det dags för fikapaus. Jag försåg mig med kaffe och hann drick upp hälften innan jag kom fram till bänken där en mängd godsaker var uppdukade. Men det positiva var att då hann jag studera urvalet och bestämma vad jag skulle ta för mig av och jag får ju erkänna att det blev ju inte bara en godsak på min assiett. För som jag troligen nämnt några gånger vid det här laget så anser jag att man bör inte förringa en god fika. Men de där små runda som ser ut som chokladbollar tog jag inte för det misstaget har jag gjort vid ett tidigare tillfälle, och dem gillade jag inte. Smaklökarna får sig alltid en liten chock när de är inställda på en smak och det är något helt annat som stoppas in i munnen så egentligen kanske de är goda men eftersom jag vid ett tidigare tillfälle trodde att det var just en chokladboll jag skulle inmundiga och mina smaklökar fick uppleva den där chocken av fel smak så låter jag bli dem numera.

Innan dagen var slut diskuterades även 3:12 reglerna som det står mer att läsa om i 57:e kapitlet av inkomstskattelagen. Det är ungefär sådan till synes värdelös information som fastnar i min hjärna ibland. Tack och lov fastnar det mycket annat också men ibland skulle jag önska att vissa saker bara kunde segla förbi för att sedan glömmas bort. För vad är egentligen poängen med att komma ihåg i vilket kapitel av inkomstskattelagen man kan läsa mer om 3:12 reglerna som för övrigt handlar om utdelning i fåmansbolag.

Under avslutningen sa ena föreläsaren att nu har ni fått med er lite gott och blandat. Han syftade så klart på all blandad information kring skatter som vi lyssnat till under dagen men jag fick upp en bild av en påse med godis för min inre syn. Missade dessvärre att inhandla en påse gott& blandat i godisform på vägen hem så jag får hålla till godo med kursdokumentationen som jag fick med mig. Men även om dokumentationen är bra så är den inte ätbar och det är lite av en besvikelse för tillfället.

Eftersom mitt fotograferande under dagen var skapligt sparsmakat så får det bli ett foto hemifrån. Nu brukar inte jag vinna saker direkt men om jag inte ens försöker så är jag definitivt totalt chanslös så jag har beslutat mig för att göra i alla fall ett försök. För jag skulle gärna vilja ha en alldeles egen powerbank och en bluetoth.högtalare.

Baciller och ilska

Vaknade i morse med en sprängande huvudvärk och i vänster öra hade de blå bacillerna byggt ett fort och utövade sprängövningar för fullt dessutom. De blå bacillerna ska man passa sig för. De är inte snälla, utan orsakar en sjukdomskänsla i kroppen och ibland utbryter slagfält på lite mer utvalda platser. De slåss emot de gröna bacillerna. De gröna är snälla. Detta har jag fått lära mig av min yngste son, och jag hoppas att jag kommer ihåg rätt angående vilka färger som är snälla respektive elaka. Jag kommer för säkerhets skull ställa frågan till honom ikväll och kommer uppdatera er om jag har fel.

Slaget mellan de blåa och gröna påbörjades egentligen redan igår kväll men striderna har accelererat eftersom de har fått pågå obevakade och utan försök till fredsförhandlingar under natten. Att ett fort dessutom har byggts i ena örat kan kanske har att göra med att jag igår fick höra saker som gjorde mig extremt arg. Notera att det var ingen härdsmälta utan ren och skär ilska jag erfor. Sådan där ilska som fick mig att skaka i hela kroppen. Tror dock inte att budbäraren och orsaken till denna skakande ilska riktigt förstod hur upprörd jag var. Det gjorde dock en vän som lyssnade medan jag försökte sortera och förklara varför jag var arg som ett bi och inte ens kunde sitta ner när jag talade. När jag nästan var klar fastnade min blick på ett paraply som jag hade lust att drämma in i väggen för att även få ut min ilska fysiskt. Greppade dock aldrig paraplyet och det var nog tur. Hade varit klart onödigt att ha sönder väggen som det stod lutat mot. Eller det är väl mer troligt att paraplyet hade gått sönder för riktigt så stark är jag inte. Även om adrenalinpåslaget var tämligen stort. Fast det allra troligaste är nog ändå att jag hade gjort illa mig själv och det hade varit riktigt onödigt. För även om jag såg rött av ilska så önskade jag inte se något rött lämna min kropp för det hade endast orsakat mig själv eventuella bekymmer medan objektet ifråga som orsakat ilskan inte hade fått några som helst problem. 

Att jag såg rött kanske bidrog till att även de blå och gröna bacillerna släpptes lösa. Min kropp kanske håller på att samla ihop till en färgkarta. Färgkartan har nu fyllts på med små vita piller i ett försök att mota bort de små elaka blå. Eftersom vitt är en kombination av samtliga färger så har jag en liten förhoppning om att färgkartan därmed är komplett och lugnet åter kan få infinna sig i livet. Nu är det väl inte särskilt troligt med tanke på att det är just mitt liv men man kan ju alltid hoppas. 

Härdsmälta 1

I förrgår erfor jag en härdsmälta. För att ett utbrott, anfall eller dylikt ska klassificeras som en härdsmälta så krävs det att frustrationsnivån når väldigt höga höjder. En trappstege räcker alltså inte till, utan det är mer en stegbil eller en skylift som krävs för att uppnå rätt nivå av frustration för att det ska få kallas härdsmälta. Jag smälte uppenbarligen inte helt av härdsmältan, utan endast lite och inte tillräckligt för att helt upphöra att existera, utan reparationer gick att utföra. Det har skett tre större kända härdsmältor, Harrisburgolyckan 1979, Tjernobylolyckan 1986 och Fukushimaolyckan 2011 och de har samtliga blivit tämligen omskrivna men min härdsmälta var inte av den klassen att tidningarna ansåg att den behövde få några rubriker. Anar att ingen mätning av förhöjda värden av radioaktivitet sker per automatik i mitt närområde för annars hade det kanske blivit en liten notis i alla fall, även om det inte hade blivit något stoff för en förstasida. Mitt haverifilter jobbar vanligtvis på och brukar för det mesta fungera tillfredsställande men tydligen var det inne på reparation eller något annat i förrgår, för det slog aldrig till, utan härdsmältan blev ett faktum. Vi har inte behövt äta inaktivt jod, vilket kan delas ut till befolkningen av myndigheterna efter en kärnkraftsolycka, utan har återhämtat oss med kakor istället.

Rubriken är härdsmälta 1 eftersom jag med skapligt stor säkerhet kan garantera att det inte var den sista härdsmälta jag kommer att erfara. Det var helt klart inte den första, men den första sedan denna blogg startades så då får den bli nummer 1. Eftersom mitt haverifilter var tillfälligt urkopplat så har jag en förhoppning om att utförda reparationer, eller alternativt semesterresan som det var iväg på, var tillfredställande så att det åter är i full funktion och att nästa härdsmälta dröjer lite.

Elefantsafari

Jag har en grymt bra ventilation i mitt lilla hem och det är väl bra men det skapar på något märkligt vis mer dammelefanter. Med tanke på hur mycket jag motionerade den lilla svarta under förra helgen och även bitvis har gjort under veckan som gått så anser jag att det inte borde ha funnits en enda elefant i huset. Möjligvis några små möss men de borde katterna ha hanterat eftersom de är skapligt förtjusta i att jaga. Men så var icke fallet när jag idag tog fram den lilla svarta. Utan det fanns tämligen gott om elefanter. En del var lite svårfångade eftersom desto mer möbler och saker som jag bär in i huset så får de fler och fler gömställen. Mina träningspass blir i och för sig lite längre och jag får använda en större variation av muskelgrupperna genom alla tillskott av saker som står i vägen i huset men det är väl i stort sett det enda positiva. Förutom möjligtvis en annan sak men jag är inte helt säker på att det går att genomföra, än.

Den andra positiva effektens skulle eventuellt kunna vara, om jag behöver dryga ut hushållskassan lite, att erbjuda elefantsafari! Om jag avvaktar några månader till så hinner jag förmodligen fylla på med ytterligare fler hinder och kommer att ha missat några gömställen så det finns goda utsikter för bra jaktmarker. Denna elefantsafari skulle inte erbjuda någon vacker naturupplevelse på en elefantrygg utan vara mer inriktad på jakt. Mina elefanter har inga betar av elfenben utan de är mest helgrå. Ibland har de vissa inslag av svart päls, från ena katten, så vid närmare eftertanke kanske min form av elefantsafari inte skulle dra till sig så många intressenter. Men, man skulle gärna få behålla sin eventuella fångst och en dammelefant torde vara klart billigare att rama in och sätta upp på väggen som en trofé än en hel elefant. Fångst skulle dessutom kunna garanteras och jag kan nog sträcka mig till att skapa någon form av diplom att hänga upp tillsammans med trofén. Behöver förmodligen fundera lite till över hur elefantsafarin skulle kunna marknadsföras och hur diplomen ska utformas.

F som i Fredag och Fel

Jag förmodar att jag redan i morse borde ha anat vad denna dag skulle innebära med tanke på att jag vaknade fel tid. Det känns för tillfället lite som när Brasse står och sprätter med händerna och ropar fel fel fel till Magnus i Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter. Jag är Magnus i denna scen och Brasse spelas av flera olika personer eller ting under dagens lopp.

Jag vaknade fel tid. Yngste sonen vaknade på fel sida men jag lyckades tippa över honom till kanske inte helt rätt sida, men närmare mittenstrecket i alla fall, så han kom iväg till slut men helt lycklig var han helt klart inte. Äldste sonen vaknade med huvudvärk och befinner sig för tillfället konstant klart längre bort än fel sida. De dagar jag lyckas få honom att hamna nära fel sida istället för vid avgrunden får jag anse mig tämligen nöjd, men idag var inte en sådan dag. Det i sin tur innebar att jag inte kom iväg själv heller.

Lyckades få lite arbete gjort hemifrån medan den äldste sonen läste på om hinduism. Sonen besvarade sedan frågor kring ämnet och det gick faktiskt riktigt bra. Han blev så pass nöjd att vi även kunde ta upp matteboken. Vi bläddrade fram till sidan han senast arbetat på och där försvann den positiva andan totalt, för sonen insåg att det var fel svar på en uppgift. Men efter synnerligen pedagogiska utläggningar från min sida, och en skaplig mängd beröm över att han själv noterat och faktiskt hade möjlighet att rätta uppgifterna så kunde vi bråka vidare med andra täljare och nämnare.

Lunchen lagade vi tillsammans så man kan därmed säga att vi fick med lite hemkunskap i dagens undervisning också. Det blev potatis, renskav, lingonsylt och sås. Inte en sådan sås jag hade önskat att göra för vissa ingredienser saknades men den var flytande och det var inte soppa så det fick kvalificera sig som sås och den var till och med fullt ätbar.

Efter att lunchen var avslutad gick strömmen. Fel i ledningen. Eller exakt vad felet bestod av vet jag inte men något fel var det och jag kunde inte brygga kaffe! Sonen skulle enligt planen för eftermiddagen titta på en film för vidare skolarbete men utan internet så fick vi ställa in det. Min dator hade förbrukat batteriet så jag kunde inte jobba vidare heller. Lite lätt frustrerad och skapligt trött la jag mig för att vila för vila borde man kunna göra utan att något blir fel. Trodde jag. Det var inte helt korrekt även om jag kanske är lite kinkig kring de fel som uppstod under mitt försök till vila. Den tyngre av de två fyrfotingarna fick nämligen för sig att han skulle använda min kropp som någon form av balansbräda. Det känns rätt mycket när en liten tass trycks ner med hela dess innehavares kroppstyngd på höften. Så småningom gav katten upp detta balanserade och jag höll på att slumra till varpå sonen kom för att fråga om jag sov. Det var inte helt uppskattat från min sida och vi har haft diskussioner kring lämpligheten i detta förfarande vid flera tidigare tillfällen men kontentan har förträngts. Han återkom efter en kort stund för att tala om att strömmen var tillbaka vilket i och för sig var positivt, men avbröt mitt andra försök till att slumra en stund. Vid det här laget var jag inte helt munter men blev lovad kaffe och det uppskattade jag.

Den yngste sonen kom så hem från skolan och berättade nöjt om sin dag som inte alls hade blivit så hemsk som han befarat. Kort därefter kom han tillbaka till mig i en helt förbytt sinnesstämning eftersom telefonen inte hade kommit hem samtidigt som honom. Efter att jag skapligt snabbt konstaterat att telefonen uppenbarligen inte varit redo för att ta helg samtidigt som sonen ifråga, utan befann sig kvar i skolan, så gav vi oss iväg för hämta hem den. Detta innebar i och för sig inte en resa tvärs igenom stan men det var ändå en tämligen tidsödande resa då skolan inte direkt ligger nästgårds. Väl på väg hemåt igen så hör den äldste sonen av sig via sms och meddelar att det finns ingen ström. Efter ett kort samtal förstår jag att det inte är ett totalt strömavbrott igen utan det är endast lokala bortfall i två av rummen i huset. Det mest akuta var att Ipaden inte gick att ladda i sitt ordinarie uttag. Nu är det inte så att det endast finns uttag i just dessa två rum men det är där den brukar laddas och då ska det vara så.

Även om inte samtliga stationer besöktes kändes det nästan så.

För att försöka vara lite effektiva möttes vi alla upp vid centrum för att handla innan vi gick hem för att utreda och åtgärda den lokala strömförlusten. Det är ibland säkrast att samtliga medlemmar i hushållet är med under inhandling för att säkerställa att inget missas. När vi nästan var klara blev jag uppring och informerad om att en fastighetsöverlåtelse som borde färdigställts i november inte har gått igenom. Där någonstans började min egen säkring gå sönder. Promenaden hem kan man nog påstå blev tämligen rask.

Väl hemma åtgärdades det synnerligen lokala strömbortfallet genom att fälla automatsäkringen åt rätt håll. Detta efterföljedes av en kort lektion med sönerna om var skåpet sitter samt hur det ska se ut och vad man gör om det inte ser ut som det bör.

Funderar nu över om jag törs sätta igång ugnen inför tillagningen av middagen eller om det börjar brinna då?

Fel tid

Ni vet den där lätt panikartade känslan som infaller när man vaknar på morgonen och inser att man har försovit sig? Den erfor jag i morse. Jag slängde mig således ur sängen så fort jag vaknade till medan några få svordomar for igenom huvudet och hjärtat verkade tro att det satt i en otränad maratonlöpares kropp. Måste ha varit en otränad eftersom en vältränad person troligen inte alls kommer upp i den pulsnivån över huvud taget. Det var först efter att jag rusat ner i köket och satt på kaffe som jag tittade lite mer ordentligt på klockan. Jodå, visst hade jag vaknat fel tid men helt klart inte försent utan snarare 30 minuter innan första väckningen!

Har sedan utfordrat fyrfotingarna som väcktes till abrupt av mitt rusande nerför trappen. De kände troligen av paniken jag erfor inombords för de hade ovanligt bråttom att få mat. Förmodligen för att de trodde att jag skulle glömma dem. Men det går liksom inte att missa åtta tassar och två svansar som sicksackar mellan, framför, bakom och bredvid fötterna. Specerierna i skafferiet är inventerade och några saker är tillagda på min inköpslista. Hallgolvet är hjälpligt sanerat från de värsta grushögarna. Dock i mörker eftersom jag inte iddes tända lampan, men så pass mycket fick jag undan så vi bör klara oss ifrån att snubbla över små berg under morgonen,. Yngste sonens ryggsäck är packad inför skoldagen. Källsorteringen är utplockad ifrån lådan under diskbänken och sorterad så att det går smidigt att sortera allt i rätt kärl. Diskhon blänker efter en extra rengöring.

Snart kan den riktiga morgonen starta i hushållet.