Runkeeper och promenader

Idag är en sådan dag att mina promenadskor som stått på hyllan sedan jag vet inte när behövde få komma ut och luftas lite. Det var någon gång i höstas de senast var ute men jag kan inte riktigt dra mig till minnes när. Dessförinnan så användes de tämligen flitigt sedan jag köpte dem förra sommaren. Jag började då även att använda Runnkeeper lite för skojs skull för att se hur långt jag gick. Kikade även ibland på medelhastigheten men även det endast för att kunna avgöra mitt humör. Humöret kan nämligen vara lite avgörande för hastigheten jag går med. Eftersom jag ibland missade att starta appen så satte jag igång funktionen Pocket Track som gör att förflyttningar som varar över 15 minuter sparas per automatik. Jag insåg idag när jag öppnade appen att jag har fortfarande den funktionen påslagen vilket gör att relativt många förflyttningar sparats. Kan konstatera att mina rundor till affären brukar ta cirka 20 minuter beroende på om jag har sällskap eller ej. Sträckan varierar även den och jag kan se att jag under de senaste månaderna verkar ha börjat lära mig på vilka hyllor saker och ting befinner sig i affären där jag handlar mest frekvent.

Jag knöt i alla fall på mig skorna och fick ner rätt fot i rätt sko trots att färgsättningen på dem är helt bakvänd. Den vänstra är märkt med grönt och den högra med rosa. Känns helt fel, och jag är inte helt övertygad om att biträdet som hjälpte mig att välja ut dem inte försökte spela mig ett spratt. Det kan eventuellt vara så att han bytte ut ena skon på lagret och fortfarande undrar varför jag inte kom tillbaka när jag fick fel skor med mig därifrån. Efter att ha gått cirka femhundra meter kände jag att skapligt rejäla skavsår var på gång men jag struntade helt enkelt i det för jag behövde verkligen dagens promenad. Dels för att det var så länge sedan sist samt att jag behövde avkopplingen det brukar ge. Så här i efterhand kan jag väl ångra mig lite då jag sitter här barfota med två sönderskavda blödande hälar. Men, jag har överdrivet gott om plåster hemma och det läker samt att gjort är gjort så det får vara som det är. Sönerna grymtade dock rätt rejält och skrynklade ihop ansiktena när jag visade dem skicket på mina hälar så det kan tänkas att läkeprocessen av just hälarna kan ta lite tid.

Solen sken och så länge jag höll mig till bebyggda områden så mötte jag en hel del människor som även de var ute och promenerade. Jag mötte endast människor, eller gick om andra, för den första biten hade jag en så pass skaplig fart att ingen lyckades passera mig. I spåren i skogen var det klart mer folktomt vilket jag efter en liten stund blev varse anledningen till. Jag ömsom hasade, skuttade, gled och kasade mellan stegen för det var inte endast fläckvis halt utan mestadels överallt snorhalt. Vissa bitar där det var möjligt fick det bli promenad i terrängen bredvid spåren eftersom själva spåren var som en enda lång skridskobana. Om man inte skulle ha för höga krav på skicket av isen så skulle troligen ett par långfärdsskridskor varit bättre lämpade än ett par gympaskor. Även vissa knyckanden förekom när jag envist försökte förflytta mig på vissa delar av skridskobanan. Min nacke ogillar skarpt den formen av knyckande med kroppen men idag spelade det ingen roll för behovet av promenaden var större än oron för att behöva tillbringa kvällen raklång på grund av värk.

Dagens promenad blev exakt 7 km lång, eller kort beroende på hur man väljer att se det. Sista biten var lite lätt ansträngd för då var jag helt klart varse att jag hade rejäla skavsår. Tiden blev 1:02:09 vilket kanske inte är någon rekordfart men det skyller jag på all is. Det var en bitvis vacker promenad och även om den inte helt uppfyllde dagens mål med tömning av frustrerande tankar så lyckades jag lämna i alla fall några i skogen.