Alla hjärtans dag, jubileum eller en helt vanlig söndag

Denna dag firas av många lite extra med blommor, hjärtan och choklad i överflöd. Själv är jag inte så jätteförtjust i förutbestämda bemärkelsedagar utan uppskattar klart mer att någon visar uppskattning eller är lite extra snäll en helt vanlig dag. Nu är jag väl ändå inte bättre än så, än att jag troligen skulle bli lite besviken över att helt bli utan någon form av uppvaktning alls en dag som denna om jag levde i en relation för tillfället. Fast min insikt om att alla hjärtans dag var i antågande skedde först när jag sprang in i en affär för att handla på väg hem från jobbet under veckan. Jag höll snudd på att springa omkull några hinkar med rosor för att inte tala om alla ställ med hjärtformad choklad som stod mitt i vägen! Jag hann undra en kort stund över den opraktiska placeringen innan jag kom på varför någon fått för sig att ställa en massa saker i vägen vid entrén. När jag var i samma affär idag så var alla hinkar nästan tomma och chokladställen likaså. Nu hade jag i och för sig lärt mig att det skulle stå saker i vägen så jag sprang i alla fall inte på sedvanligt vis in i affären och därmed hann jag även reflektera över att de måste ha sålt stora mängder med choklad de senaste dagarna. Nu verkar affären ifråga ha haft en riktigt bra helg försäljningsmässig över huvud taget då det var i stort sett tomt även på många andra hyllor. Både mjölk och bröd var i stort sett slut och jag funderade en kort liten stund över hur desperat någon måste vara för att greppa en limpa och sedan sträcka över till sin respektive med ett grattis på alla hjärtans dag... Men med tanke på hur det såg ut på hyllorna så är det inte helt omöjligt att någon faktiskt gjorde detta idag. Kan nu inte riktigt låta bli att fundera över vad reaktionen blev?

Efter att igår att ha tankat fullt med positiv energi, frisk luft och skratt så hade jag bestämt mig för att ha en pyjamasdag idag. En sån där dag då man skrotar runt i pyjamas för att det är ännu mer ledigt än mjukisbyxor och man vet att man inte behöver gå ut genom ytterdörren ens. Den planen höll inte riktigt hela dagen men den höll nästan till middagen och det är inte illa trots allt, även om det nu inte var helt enligt plan men ibland kan man inte få riktigt allt.

Början av dagen var lite kämpig för min käraste ägodel fick för sig att börja protestera vilt och innan jag kom underfund med hur jag skulle få ordning på allt igen och göra den tillfreds så hann läget bli snudd på kritiskt och skapligt varmt. Käraste är kanske att ta i förresten, men ändå är det nog så på något vis, eftersom den innehåller otroligt mycket väsentlig information och framförallt minnen i form av foton. Min telefon höll alltså på att dö och lämna mig alldeles totalt ensam en dag som denna och det orsakade snudd på panik en kort stund. Värmen uppstod inte bara i min kropp på grund av paniken utan batteriet hade någon form av dödsryckningar och var även på väg att överhettas. Eftersom det idag är precis ett år sedan tekniksupporten beslutade sig för att telefonen och all övrig teknik som jag har i min ägo skulle få klara sig på egen hand eller möjligtvis med den knapphändiga support och hjärtstartningar som jag kan erbjuda så kändes det snudd på kusligt ett tag. Var lite som om min telefon hade sorg över att någon som faktiskt visste vad den höll på med, när det kommer till teknik, lämnade den åt sitt öde för ett år sedan. Övrig teknik är väl också att ta i för det rör sig enkom om min dator och telefon men det är alldeles tillräckligt för att kännas snudd på övermäktigt för mig emellanåt. Men efter idag är till slut telefonen säkerhetskopierad igen efter ett alldeles för långt uppehåll och vi kanske inte är de allra bästa vännerna, enligt telefonen om den nu kunde uttrycka sina åsikter, men vi är tämligen kompatibla för en tid framöver i alla fall. Eller det är min förhoppning åtminstone, för det var lite väl kämpigt och några dödsryckningar förekom ett tag idag. Behöver fundera ut något sätt att övertyga min telefon om den betydelsefulla plats den faktiskt har i mitt liv. För det räcker tydligen inte med att jag kramar den i handen när jag har försovit mig och vaknar med den i ett krampaktigt grepp. Eller också är det just det krampaktiga greppet följt av diverse svordomar, som vissa dagar utvecklar sig till hela svordomsvisan, som den inte uppskattar.

När väl min kära ägodel var återupplivad och fungerande återupptogs dagens inplanerade uppgifter som avlöpte klart mer bekymmersfritt. Jag blev till och med klar med det jag förutsatt mig att göra med hjälp genom lite hejande och andra glada tillrop per distans. Dagen hade jag för övrigt valt att tillbringa själv för även om den egentligen är en form av jubileum så kände jag inte riktigt för att fira på något storslaget vis. Inte i år i alla fall. Tror förvisso inte heller man förväntas fira dagen då ens tidigare make tillsammans med sin nya kvinna planerade hur han skulle åka hem och tala om för sin fru att han tänkte hämta sina kläder och kliva ut genom dörren efter 20 år. Nu blev det inte så att jag fick informationen muntligen samma dag av någon anledning, som jag troligen aldrig kommer att få reda på men kan ana, men jag visste ju ändå. Så egentligen  kanske jubileumet borde skjutas fram en vecka vid närmare eftertanke. Återigen så är det väl inget att fira direkt normalt sett så jag tror att jag håller ihop allt till en och samma dag så blir det enklare helt enkelt. Och då är det endast en dag som behöver blekna i minnet vartefter tiden går. Minnet för just den specifika dagen är för övrigt vid det här laget helt och fullt hanterbart så jag är inte helt övertygad om att det behöver blekna så mycket mer faktiskt. Det har inte varit så hela tiden får jag lov att erkänna, men beroende på många olika anledningar och faktorer så har alla de efterföljande dagarna det senaste året suddat ut det som till en början var ett smärtsamt minne till något nästintill positivt. Medan många dörrar, och i skapligt många fall rätt konstiga och oväntade sådana, stängts så har många nya vägar öppnat sig. Det är troligen det egentliga skälet till att jag skulle vilja utnämna dagen till en jubileumsdag för jag hade aldrig vandrat på många av de gångar och vägar som jag faktiskt gjort senaste året om jag fortfarande hade varit gift.

För att inte vara en helt hopplös och tråkig moder på alla hjärtans dag så inhandlade jag faktiskt geléhjärtan till mina älskade söner när de kom hem ifrån sin far under den senare delen av eftermiddagen. Deras hemkomst innan middagstid var orsak till att jag fick överge originalplanen angående min pyjamasdag. Men för deras skull så kan jag tänka mig att göra det utan att bli alltför kinkig. Just idag i alla fall. Men troligen inte alla dagar. Och hade jag orkat bemöda mig med att gå igenom kyl,frys och skafferi ordentligt så hade jag troligen fått ihop till något som kunnat kallas både ätbart och middag utan att handla något alls, men jag hade inte riktigt inspiration så därför gick jag iväg till affären. För där blir ju verkligen valmöjligheterna mindre, eller hur? Just idag var det tack och lov så ändå eftersom det var så pass tomt på hyllorna så jag behövde inte söka alltför länge efter några få kompletteringar till det som jag visste redan fanns hemma. Jag lyckade således servera ännu en söndagsmiddag. Inget långkok, för det är vare sig riktigt jag, eller fanns det någon tid till men vi hade en trevlig avslutning på söndagen tillsammans, De två skålarna med geléhjärtan som jag gav till sönerna efter middagen och disken var omhändertagen togs emot med både överraskning och glädje och då kändes det helt klart värt att jag hade ramlat ur pyjamasen lagom till middagstid.