Efter att alla morgonbestyr i hemmet var avklarade, inklusive hängning av tvätt, sortering av sopor som jag hade en förhoppning om skulle förflytta sig från hallen under dagen vilket de inte gjorde, plockat in disk mm mm så gav jag mig av mot pendeln för att jobba inne i stan idag. Väl på tåget så insåg jag att jag glömt bankdosa och mobilladdaren hemma. Nu mår min telefon klart bättre än den gjorde i söndags men det är långt ifrån kry vilket innebär att viss energipåfyllning kan behövas under dagen, i synnerhet om det är kallt ute. Jag övervägde därför en kort stund att kliva av tåget och åka hem igen. Men eftersom jag anade att jag skulle kunna lösa bankproblematiken och att det inte kändes särskilt lockande att vända om när jag väl kommit iväg i skaplig tid så jag lät bli. Hade även en liten förhoppning om att telefonen skulle överleva dagen om jag inte använde den för mycket.
Dagens arbete avlöpte dock fokuserat och väl men var lite energislukande eftersom en del av hjärncellerna låg kvar hemma på huvudkudden. Lyckades på frågan om kaffet var ok svara att, tja det var nästan drickbart, vilket kanske inte var sådär jättetrevligt och lite typiskt mig när jag inte är i mitt esse. Nu mottogs mitt svar med ett skratt så frågeställaren tog tack och lov inte illa upp. Jag fann även en mobilladdare på ett skrivbord och beslöt mig för att lägga min telefon där sista timmen jag jobbade. Det hade varit rätt bra att kontrollera att det fanns ström i urtaget där laddaren satt men det gjorde jag så klart inte. Det i sin tur resulterade i att batteriet gick från 73% ner till 65% under den timmen.
Jag hade trots allt så pass mycket batteri kvar att jag vågade fota vattendropparna som jag stod och studerade en stund medan jag pratade med äldste sonen om dagens middagsplaner. Planerna var förvisso totalt obefintliga i början av samtalet men just idag fans det önskemål om fisk och det ansåg jag att jag kunde inhandla på vägen hem och sedan tillreda genom att slänga in den i ugnen. Slängde i och för sig inte in fisken i ugnen utan placerade istället en form lite lagom försiktigt på gallret. Hade ingen större lust att sitta och skrapa loss middagen från väggarna i ugnen så därför valde jag en lite fegare väg. Men först efter att jag fått sänka temperaturen i ugnen för jag hade såklart vridit upp temperaturen till max.
När vi väl satt oss vid matbordet så lyckades vi med gemensamma ansträngningar spilla ut vatten. Ingen skada skedd utan vatten är tämligen enkelt att avlägsna från matbordet, även i lite större mängder. Medan äldste sonen slutförde uppdraget upptorkning så skulle jag ta lite salt. Jag skruvade av locket, för det brukar normalt sett vara en bra början när man vill ha ut något ur en burk. Jag kikade ner i burken efter att locket var avlägsnat och fick för mig att saltet troligen behövde skakas om. Så här i efterhand har jag ingen aning om varför jag ansåg att saltet behövde få sig en bergochdalbana tur innan det lämnade sin förpackning för det var helt klart inga klumpar i det. Alls. När jag så började skaka burken upp och ner, utan att sätta på locket igen såklart, så fick det en ganska bra spridning över köksbordet och golvet vilket bevisade att det var väldigt finfördelat. Det är inga små hål direkt i just den burken men jag kan vara tacksam över att jag kände mig lite trött och inte tog i med full kraft för då hade vi säkerligen haft salt i andra delar av huset än endast köket. Middagen inmundigades således med ytterligare lite fördröjning för nu hade vi inte enkom sötvattensjöar utan även saltvattenhav på matbordet.
Burken ifråga vars hål har en diameter på fem millimeter.
Skulle vilja ha kaffe nu men är inte helt övertygad om att jag kommer att klara av att brygga det utan några ytterligare fadäser. Behöver nämligen öppna en ny förpackning med kaffe...
Får fundera en liten stund eller be någon av sönerna om assistans om det känns för övermäktigt även om ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar