Källsortering

Jag gillar källsortering. Men, av helt fel anledning. Det är inte miljöaspekten som jag gillar utan det är tillfredställelsen som infinner sig efter att jag har tömt behållaren med papper, kartonger, plast, metall och glas. Jag har även två andra behållare i mitt sopskåp i köket och den ena innehåller restavfall och den andra komposterbart avfall såsom bland annat matrester. De sorteras i en sån där underbar extremt prasslig brun papperspåse. Den bruna papperspåsen skapar ett ofantligt oljud när man ska sätta dit en ny, vilket jag är övertygad om att alla som gjort så när det är helt knäpptyst i övriga hushållet kan intyga. Undrar hur många decibel man uppnår vid utvecklingen av påsen egentligen? Och då syftar jag inte på utvecklingen som i produktionen utan då man vecklar ut påsen för att kunna fylla den med sådant som så småningom ska komposteras. För övrigt fungerar otroligt nog kompostbiten av källsorteringen skapligt bra i vårt hushåll. Förutom för ett tag sedan när jag hade storhandlat och hade kolsyreis i diskhon och den bruna påsen som var lite för överfull med synnerligen ofräscha matrester valde att gå sönder i botten precis över diskhon. Kan inte påstå att kolsyreis och gamla sunkiga matrester är någon särskilt bra eller framförallt trevlig kombination direkt... Men för det mesta brukar det fungera skapligt bra ändå.

En annan insikt jag erfarit när det kommer till källsortering är att en schampoflaska som stått upp och ner i duschen under en tid, och det inte går att få ut en droppe till ur, efter en vecka i källsorteringen på något magiskt vis har lyckats läcka ut schampo för minst två eller möjligtvis ytterligare tre hårtvättar till. Nu går det inte direkt att använda schampot till någon tvätt av hår vid det här laget för det har smetats ut över hela botten av behållaren och allt annat som tillbringat tillräckligt kort tid i närheten. Kort tid räcker eftersom saker som läcker och dessutom är kladdiga behöver endast en millisekund för att sprida ut sig på något annat som alldeles nyss var tämligen rent och fräscht.

När jag med jämna, och ibland ojämna mellanrum, får för mig att verkligen tömma alla sopor samtidigt kan jag bli snudd på manisk. Jag kan nästintill leta efter sådant som nästan är tomt eller slut så att jag kan få slänga förpackningen på en gång så att det inte blir påfyllt i sopskåpet på direkten igen. För det känns inget vidare att gå iväg med alla sopor och sedan direkt efteråt inse att i kartongen med kattmat återstår endast en påse. För då hade jag kunnat veckla ihop även den och öppnat nästa kartong som även den genererar en kartongbit innan jag gått iväg.

Nu är det inte alltid jag som går iväg med källsorteringen utan jag har relativt god hjälp av äldsta sonen också. Jag får plocka ihop allt men han går gärna iväg med dem så snart det är färdigjagat runtomkring i huset. Själva uppsökandet av förpackningar och dylikt får jag än så länge sköta själv. Jag har börjat ana att han blir snudd på besviken då jag ber honom att gå med endast vanliga soppåsen och komposten. Då står han nämligen lite moloket och håller i nyckeln till miljöstationen, för det heter nämligen så tjusigt, och så brukar han fråga en extra gång om nyckeln verkligen inte behövs. Äldste sonen gillar precis som jag ordning och reda så jag kan tänka mig att han har liknande halvskruvade inställning som jag har till källsorteringen. Stackars barn.