James och den lilla svarta

Det har nu gått ett antal år sedan jag började fundera över att starta någon form av elefantsafari.  Jag har ännu inte utvecklat själva affärsidén vidare så den får ligga kvar i malpåsen ett tag till. Men, jaktmarkerna i vårt lilla hushåll finns kvar och dammet fortsätter obönhörligen att frodas. Den lilla svarta finns kvar men hon trivs ganska bra i sin lilla boning i köket och brukar streta emot rätt rejält varje gång jag försöker prångla ut henne ur skåpet. Protesterna består i och för sig mest av att någon del nästintill alltid skramlar iväg åt annat än önskvärt håll. När hon väl har kommit fram så tuffar hon på och sköter sig alldeles utmärkt. Förutom att hon vill ha en chaufför då, för hon kör inte själv. 

För ett litet tag sedan utökades därför vår lilla familj med James. Han blev namngiven redan innan han blev inburen för jag hade lite på känn att han inte skulle bete sig helt klanderfritt kring framförallt mattkanter. Han fick därför sitt namn från Grevinnan och betjänten. Sketchen skrevs på 1920-talet av Laurie Wylie men hade officiell premiär först 1948. Karaktärerna James och Miss Sophie har spelats av flera olika skådespelare och den finns även i flera olika varianter. Sketchen alltså, vår James hade premiär 2023 och är ensam om just sin roll i vårt hushåll. Det där med bekymmersamma mattkanter har jag dock fått bekräftat då framförallt en matta är lite för tunn och lätt. Han förstår därmed inte riktigt att det är en kant han kör över, utan han försöker tugga i sig mattan istället. Jag har kommit på att jag kan vika upp kanterna så låter han bli just den mattan och den är rätt liten så det gör inget. För övrigt så kör han runt lite som att han är lite lätt onykter för han kan liksom få för sig att vända runt och köra fram och tillbaka över nästintill exakt samma del av golvet en stund. Så småningom brukar förvisso även James tröttna på den monotona rutten och då byter han färdväg. Han är skapligt duktig på att samla in elefantembryon, men toleransnivån är inte direkt superhög. För han tuffar på och sen stannar han och känner sig full och ensam och då piper han för att få uppmärksamhet. Lite som om han är skapligt berusad och har uppnått stadiet gråtmildhet. Men det är tämligen enkelt att få honom att nyktra till. Eller tja, att tömma behållaren för damm och skräp. Dock är den inte ens halvfull när han hamnar i stadiet för ledsamhet så därför anser jag att hans toleransnivå är väldigt låg och gott skulle ha kunnat vara lite högre. 

James är ingen exklusiv variant av sin art men det gör inget, för han var faktiskt gratis, och han förgyller vår tillvaro genom att göra den lite mindre dammgrå. Det anser jag i sin tur vara fullt tillräckligt för att vara en tillgång i vårt lilla hushåll. Och så är det lite underhållande att titta på när han försöker ta sig ut från lite trängre vrår som han lyckats ta sig in i. 

Jag har även viss förståelse för James för jag har själv snubblat fram som honom vid ett flertal tillfällen. Och många gånger på exakt samma ställe! Det finns en tröskel i äldsta sonens förra skola som jag aldrig lärde mig att passera på korrekt vis. Det vill säga jag snubblade alltid in i salen som tröskeln befanns sig vid entrén till. Kan väl säga som så att alla på skolan visste när jag var där och vem jag var även om det, av flera anledningar, verkligen inte var mitt mål. Sonen tog det dock med jämnmod för han har insett att det inte är någon idé att skämmas över mig, för då skulle han inte få göra annat. Och så vill jag tillägga, för säkerhets skull, att mitt snubblade skedde i ett helt nyktert tillstånd. Det hade sett väldigt illa ut om jag var onykter på en skola. För närvarande är troligen min toleransnivå för alkoholhaltiga drycker snudd på lika dålig som James nivå för damm är så jag är väldigt petig med vid vilka tillfällen jag inmundigar sådana. Alkoholhaltiga drycker alltså. Inte damm. Damm vill jag helst få i mig så lite som möjligt av. Alltid. 

Om den lilla svarta och James skulle ha en tävling i effektivitet så skulle den lilla svarta definitivt vinna om det handlade om fångst. Om det däremot skulle handla om flest saker som blir gjorda samtidigt så skulle James vinna. För när James tuffar runt så passar jag på att göra en massa andra saker eftersom jag inte behöver dammsuga. Nu behöver de i och för sig inte tävla då jag uppskattar dem båda två och de fyller olika behov. 

För den som inte klurat ut det än så är den lilla svarta ingen klänning, utan vår dammsugare. Den lilla svarta i klänningsform lanserades 1 oktober 1926 av Coco Chanel men vår lilla svarta är både lanserad och tillverkad långt senare än så. Och för tydlighetens skull så är James en robotdammsugare och ingen onykter betjänt. 

Strumpor

Jag brukar avvakta med att para ihop strumporna tills efter att jag har tvättat alla som låg i tvättkorgen då de har en benägenhet att fly ifrån varandra under tiden de tillbringar i tvättkorgen. Jag har nämligen noterat att flertalet strumpor brukar leta sig ner till botten av tvättkorgen. Vet inte varför eller om det är så att det hålls någon hemligt strumpfest i botten. Alla verkar dock inte vara inbjudna för en del strumpor ligger snällt kvar i det tvättlager som de blev placerade i från början. Det i sin tur tycker jag faktiskt är lite ojuste. Om det nu inte är så att de själva har gjort ett eget aktivt val att inte gå på festen, för då är det hel ok. En del av strumporna är ju lite till åren gångna så de kanske tidigare har deltagit i festen på botten, men numera känner att de hellre vilar upp sig lite högre upp i tvättkorgen medan de yngre förmågorna roar sig. 

Oavsett festande eller icke så undrar jag ibland lite över hur många strumpor vi lyckas använda under en vecka. Denna fundering dyker oftast upp under början av hösten då strumpanvändandet i vårt lilla hushåll tilltar markant, alltså efter barfotaperioden. Vi är tre personer i hushållet som använder strumpor men ibland tror jag att även Pyret, som har fyra tassar, använder strumpor. Det känns i alla fall så, dels när strumporna ska hängas på tork och sen när de ska paras ihop. Men jag har än så länge inte funnit några ministrumpor så Pyret är nog oskyldig trots allt. Vi föredrar alla tre i hushållet att ha svarta strumpor under vinterhalvåret så det brukar bli en rätt skaplig svart hög som jag behöver sortera mig igenom när tvätten är avklarad. En av oss har förvisso haft den goda smaken att köpa några mörkblå strumpor. Lite som att han liksom velat slänga in en liten färgklick sådär. Nu har vi för övrigt alla tre olika strumppreferenser så sorteringen är inte direkt överdrivet komplicerad men högen känns oftast väldigt stor. För den som inte orkar räkna kan jag nämna att 3*2*7 är 42 vilket är antalet strumpor som oftast ligger i högen.

För övrigt kan jag nämna att 42 även är svaret på "den yttersta frågan om livet, universum och allting" vilket de som har läst Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är medvetna om. Nu är det ett tämligen välkänt svar så man behöver kanske inte ens ha läst böckerna för att känna till svaret, men just det kan jag inte svara på då jag har läst dem. 

Inom matematiken kan man även se bland annat dessa beskrivningar men jag tänker inte ens försöka ge mig i kast med några vidare förklaringar så ni får googla själva. 
42 är ett praktiskt tal
42 är ett palindromtal i det kvarternära talsystemet
42 är det näst lägsta talet som har tre olika primfaktorer, och därmed är ett sfeniskt tal

Kom ihåg motståndet!

Ett nytt år är i annalkande och det i sin tur innebär för många att ge löften till sig själva och ibland även till andra. Personligen så är jag ingen större förespråkare av nyårslöften. Andra får gärna ge dem, men jag gör det aldrig. Jag föredrar, om jag nu nödvändigtvis måste lova mig själv något alls, att göra det vilken dag som helst. För mig känns det bättre och enklare. Nu är jag fullt medveten om att vissa saker borde jag lova mig själv, att antingen sluta med eller börja med, men jag är inte mogen för det än så jag avvaktar lite till tills jag är det. Om jag nu blir det, det vet jag inte än. Jag anser även att ett löfte är skapligt kravfyllt så därför föredrar jag att till exempel säga, jag ska försöka. Framförallt när det gäller diskussioner med mina söner. Fast ibland lovar jag dem faktiskt saker och då håller jag dem. 

Nåväl, nyårslöften är på ingång och ett ganska vanligt sådant är troligen att man ska börja träna. Jag i min tur försökte ta tag i det för ett tag sedan. Helt ärligt går det ju inte superbra, men jag har goda intentioner i alla fall. Och till mitt försvar, att jag inte har gått så många gånga som jag borde ha alltså, så lyckades jag ställa till med något i ena foten när jag var och tränade så jag ansåg att den skulle få återhämta sig lite. Jag är mycket väl medveten om att man inte måsta använda fötterna för allt när man tränar, men jag är inte bättre än någon annan så jag fann en, för mig, passande ursäkt. Så det så. Men idag var jag i alla fall lite duktig och var och tränade under förmiddagen. Inte hela förmiddagen då, för det hade varit väldigt överdrivet, utan mer en lite lagom kännbar stund sådär. En sak har jag i alla fall lärt mig under mina lite väl få träningspass på gymmet och det är att kontrollera inställningen av motståndet på roddmaskinen. Både första och andra gången gick jag ut starkt med rodden, men efter cirka fem minuter så kände jag mig väldigt klen och blev oerhört besviken på mig själv. Men när jag kikade lite på maskinen så kom jag på att det fanns ett vred för att ställa in motståndet och det var så klart inställt på max. Det är inte riktigt att föredra när man inte har tränat nästintill alls på några år. 

Man skulle kunna tro att jag borde ha kommit ihåg det där med inställningen mellan första och andra besöket men det gjorde jag alltså inte. Däremot har jag numera lärt mig det. Tack och lov. Det i sin tur kanske minskar mitt motstånd mot att ta mig till gymmet och faktiskt träna lite mer frekvent. Men jag lovar inget, tiden får utvisa hur det blir. 

Morgnar på bussen

Att jag inte är särdeles morgonpigg har jag nämnt här tidigare, bland annat i denna text Väckningar. Vissa dagar verkar jag ändå ha vaknat till så pass att jag i alla fall kan ta in lite av allt som sker runtomkring mig och inte går iväg i ett totalt sömndrucket tillstånd. Häromdagen var det ett sådant tillfälle och trots att jag hade möjlighet att åka iväg lite tidigare än vanligt så var jag tämligen vaken när jag satte mig på bussen för att åka till kontoret. 

Efter att bussen hade kört iväg, eller snarare chauffören hade kört iväg, bussen var inte självgående, så ljöd en väckning från en medpassagerares mobil. Det lät verkligen som en väckningssignal så därför tror jag att det faktiskt var det. Medpassageraren lyckades så småningom med att stänga av signalen och jag hoppas att denne vaknade till lite om den nu inte redan hade gjort det. Morgnar, för min del i alla fall, är skapligt rutinartade så personligen skulle jag nog själv nästan kunna ge mig iväg i sömnen. 

En annan passagerare, som klev på efter en bit på rutten, luktade sockervadd. Jo, personen luktade verkligen just sockervadd. Jag satt nämligen och sökte en stund efter doften ifråga innan jag helt plötsligt kom på vad det var. Den väldoftande personen var inte inlindad i spunnet socker men hade kanske varit på någon marknad eller dylikt dagen innan och ätit sockervadd. Fast det är väl mer troligt att det finns någon parfym som luktar sockervadd. Smart affärsidé i så fall.

En annan lite yrvaken person, eller vad det nu var som gjorde att denne var försenad till bussen, sprang för att hinna med bussen och klarade därmed av att få med ett av veckans träningspass på morgonen. Personligen tycker jag att den springande individen klarade av löpturen med bravur då denne knappt var andfådd när den letade efter en ledig sittplats. Personen ifråga var även klok nog att tacka chauffören för att denna hade väntat lite extra så att den hann med bussen. En annan morgon var det nämligen en ung tjej som klev på den inväntande bussen och när chauffören frågade henne vad man säger så stod hon en bra stund och funderade innan hon klämde ur sig ett frågande "tack". Hon fick rätt och förhoppningsvis så kommer hon ihåg det framöver. För jag anser faktiskt att man spontant bör tacka någon som hjälper en. 

Vid ett helt annat tillfälle så hade jag förmånen av att få lyssna på en saga på väg till jobbet. Det var en lite äldre storasyster som läste för sin lillebror. Jag kan inte längre dra mig till minnes alla detaljer, men kontentan av det hela var att bonden hjälpte alla djuren och som tack så tvättade de hans traktor som hade sett riktigt eländig ut. Kom ihåg att det var en saga, jag tror inte på riktigt att djur kan tvätta traktorer. Vid det tillfället så tackade jag storasystern för den trevliga sagostunden innan jag klev av bussen. Nu brukar jag försöka att inte lyssna på andra men hon läste med sådan inlevelse att det inte gick att låta bli. 

De flesta morgnar är jag inte särdeles medveten om vad som pågår runtomkring mig. Jag är nog som de flesta andra och sitter med mobilen i handen och försöker ta till mig att det är en ny dag. Och att jag behöver få, inte bara kroppen som i och för sig kan gå lite på autopilot, utan även andra sinnen att vakna till lite mer innan någon försöker få något vettigt ur mig. 

Fotot ovan är från ännu ett helt annat tillfälle. Men det är taget under en grymt tidig morgontimme så därigenom passar det in. I alla fall lite. Trots att det inte är taget en grå novembermorgon i Sverige utan är från en lite mer idyllisk medelhavsö. 

Väntrum

Den gångna veckan har jag suttit i ett par olika väntrum. Det ena blev jag sittande skapligt länge i, då jag först kom i lite väl god tid, och sen för att min bokade tid blev lite framflyttad på grund av patienten före mig. Vid ankomsten till det andra väntrummet blev jag hälsad på med namn i receptionen och jag kan fortfarande inte riktigt avgöra om det är positivt eller negativt. 

Jag har även reflekterat lite över det här med väntrum i sig och hur mycket eller lite man kan få höra i dem. Och även över hur de är inredda. I det första väntrummet jag besökte denna vecka så fanns en TV. Då jag tillbringade en rätt lång stund med att just vänta så började jag till slut titta på det valda programmet. Tämligen omgående kunde jag konstatera att även flera andra väntande tittade på samma program. Alla andra hade sällskap så de diskuterade även programmet ifråga vilket var skapligt underhållande i sig. Dessvärre så hann jag inte se klart programmet eftersom jag så småningom blev inkallad till läkaren. Då läkaren redan var försenad så fann jag inte mod till att fråga om jag kunde få titta klart först. Självklart så hade jag inte varit allvarlig med min fråga, men det hade varit intressant att få se och höra reaktionen från vårdpersonalen. 

Veckans andra väntrum har ingen TV, vilket jag är medveten om sedan tidigare besök. Det är inte särskilt stort heller men jag finner det lugnt och rätt behagligt. Det sistnämnda beror troligen på att själva personalen är väldigt vänliga och trevliga. De brukar ha radio på i väntrummet och det är också en bra distraktion när man sitter och väntar. Förutom radion så var det några andra som diskuterade lite kring planerna för den annalkande julen och huruvida vissa släktingar skulle kunna hålla sams. De blev avbrutna av att den ena blev uppropad och gick iväg, men jag hoppas innerligt att de får en fridfull och trevlig jul och att alla kan hålla sams. Efter ytterligare någon minut så blev även jag hämtad av en rar och trevlig sköterska så då fick jag annat att tänka på. 

I väntrum finns det ofta information om till exempel vård som man kan få på just den inrättningen, men det kan även förekomma en del lappar om olika önskvärda saker.

För några år sedan var jag i ett väntrum där de hade satt upp en sådan här lapp på vartannat säte. Det var under den lite mer aktiva Covid-19 perioden så mottagningen ville säkerligen undvika att man satt för nära varandra. Det i sig var ju ett bra initiativ, men stavningen var det dessvärre lite sämre med. Jag funderade över om den som skrev den hade svårt att finna en apostrof och därför ersatte den med ett extra t som kompensation. 

Sen har vi den underbart skeva tavelupphängningen som finns i ett av Folktandvårdens väntrum. Det liksom kröp i hela min kropp av obehag varje gång jag var där med barnen när de var små. Inte för att de skulle till tandläkaren utan just för hur tavlorna hängde. Det var snudd på att jag ville återkomma med lite tavelkrokar och en hammare och hjälpa dem att rätta till det lite. Nu gjorde jag aldrig det men jag kanske ska stoppa ner en hammare i handväskan någon dag och gå förbi och se hur det ser ut numera. Och om det ser likadant ut så är jag redo att åtgärda det på en gång. 

Flyende örhängen

Jag vill påstå att det är svårare att hitta ett litet örhänge i en kudd- och filthög än det är att hitta en nål i en höstack. Så det så. Häromveckan så stod jag i mitt sovrum och tog av en polotröja. När jag gjorde det så lyckades jag helt oavsiktligt få loss ett och ett halvt örhänge. Ett örhänge satt kvar i ena örat men båda plupparna på baksidorna och ett örhänge studsade ivrigt iväg. Lite som att de var trötta på mig och äntligen fann frihet. Jag lyckades, trots flyktförsöken, ganska omgående återfinna de båda plupparna men ett örhänge lös med sin frånvaro. Jag fick hjälp av äldsta sonen i mitt sökande genom lysande med ficklampa och runtflyttande på saker men dessvärre utan resultat. Vi sökte under sängen, i sängen, under och över byrån. Till och med mattan fick sig en rejäl genomklappning men utan resultat. Det flyende örhänget fick därför njuta av sin nyfunna frihet var det nu än hade sökt skydd. 

Efterföljande helg blev jag väckt av att Pyret flyttade ner utvalda saker från min byrå. Byrån är tämligen stor och jag har en skaplig mängd pryttlar på den, dels i form av prydnader men mestadels användbara saker. Oklokt nog av mig så hade jag bland annat lagt det örhänge som inte lyckades rymma och de två plupparna ovanpå en ask i glas. Dessa flyttade Pyret såklart ner till den dagens kudd- och filthög så att jag i min tur skulle ha något roligt att göra när jag väl behagade kliva upp ur sängen. Inte själva asken tack och lov utan endast örhänge och pluppar. 

Insåg att min efterlängtade sovmorgon var inställd så jag klev upp och skällde lite på den totalt oförstående Pyret. Efter att ha försökt vakna en stund, genom bland annat inmundigande av ett antal muggar kaffe, så tog jag tag i jakten på de flyende örhängena. Jag fann tämligen omgående det örhänge som gömt sig sedan tidigare under veckan, men nu var det andra borta istället. Eftersökningen blev väldigt grundlig och mitt sovrum blev extremt välstädat. Från tak till golv. Nu vet jag att man brukar säga tvärtom, men nu var det så sökning och städning utfördes, uppifrån och ned. Det senast försvunna örhänget fann jag dock inte och jag har svurit en hel del över min egen dumhet sedan dess. Någon dag kanske det har tröttnat på ensamheten i sitt gömställe och plötsligt dyker upp inom synhåll igen. Jag är nämligen helt övertygad om att Pyret inte har ätit upp örhänget. För även om han på många sätt beter sig som en hund, så är han en katt och de brukar vara lite kinkigare med vad det äter. 

Inte gröna fingrar, men däremot grönt hår

Nu för tiden kan man ha nästan vilken färg som helst på håret utan att någon reagerar. Det kan även vara lite omvänt genom att yngre personer är gråhåriga medan de äldre har klart bjärtare färger på håret. Jag kan tycka att det är bra att alla får bestämma själva. Det har ju alla fått göra även tidigare, men numera så är det oftast ingen som reagerar nämnvärt negativt på någons hårfärg. Personligen så är jag lite av det mjäkigare slaget när det kommer till hårfärg, så jag håller det gärna rätt neutralt.

För några år sedan var jag, inte direkt vågad, men jag klev lite utanför min bekvämlighetslåda och gav en frisör halvfria händer till att göra något nytt med min hårfärg. Det resulterade i ljusa slingor, lätt grå toning och att jag skulle använda silverschampo. De som känner mig vet att jag inte finner något direkt nöje i att hålla på att fixa med håret. Jag tvättar det och använder balsam, vilket är en nödvändighet för att kunna trassla ut det, men sen räcker det liksom för min del. Frisören jag var hos hade uppenbarligen inte tagit in denna information, alls. Det blev jag varse när jag fick alla instruktioner om hur själva färgen skulle skötas om. Jag anser att en färg ska klara sig själv och inte kräva en massa skötsel. Under en period så försökte jag faktiskt ändå. Det inhandlades även en hel drös olika silverschampon och balsam av olika märken för att utröna vilket som inte gjorde så att mitt hår förvandlades till Svinto. Nästan inget klarade det testet.

Vid ett tillfälle så beklagade jag mig lite över dötiden som uppstod när jag skulle vänta på att färgen skulle få sin omvårdnad. Det var definitivt endast färgen som blev vårdad, mitt hår uppskattade det inte alls. Jag fick då det utomordentliga tipset att passa på att rengöra duschen medan jag väntade på att färgen skulle vårdas. Under en period gjorde jag det och halva badrummet höll sig på en väldigt ren nivå den tiden. Men, silverschampo och allt pyssel är inte min grej. Så jag gav upp det så småningom för att inte tappa förståndet eller skrubba sönder väggarna. 

I våras fick jag för mig att jag skulle försöka färga över resterna av de ljusa slingorna. Det skulle visa sig att det inte vara helt enkelt. För det första så försökte jag göra det själv. Jag har stor respekt för olika yrken och kunskapen de som utövar dem har. Men, jag i min tur hade ju misslyckats med att förmedla min ståndpunkt till hur mycket tid och energi jag har lust att lägga på mitt hår så därför var det mer mitt misslyckande än frisörens att allt blev som det blev så därför fick jag mest skylla mig själv. Därför tänkte jag att jag skulle färga håret själv. Sagt och gjort, färg inhandlades, applicerades och allt som hör därtill. Insåg dock efter att håret hade torkat att det inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Istället för ljusa slingor hade jag nu grönskiftande slingor. Inte knallgröna men håret var inte helt i färgen som eftersträvats. När jag kom till jobbet dagen efter fick jag klara besked om att det första försöket med att färga håret inte var särskilt lyckat. Jag gav ändå inte upp utan köpte mer färg och upprepade proceduren med att färga håret en gång till. Det blev lite mindre grönskiftande men det uppnådde fortfarande inte det önskvärda resultatet. Dock tänkte jag att det kanske skulle ge med sig i alla fall lite. Dessutom var troligen mitt hår lite extra ledset på mig så det fick vila i en månad innan jag gjorde något mer åt det. Denna månad, som grönhårig, gav min omgivning lite extra nöje och det fick jag bjuda på. 

Efter, vad jag ansåg, var en tillräckligt lång återhämtningstid för håret så gjorde jag det jag borde ha gjort från första början. Jag gick till en hårsalong i min närhet och bad dem om hjälp med att åtgärda mitt gröna hår. Frisören som bokade in en tid några dagar senare åt mig såg lite bekymrad ut, men sa att de skulle göra vad de kunde. Min tanke var ändå att det kunde ju inte bli värre. Om det inte var så att de skulle välja att klippa av precis allt hår. Just det alternativet hade jag inte varit så värst pigg på. Dagen för den bokade tiden kom och efter nästan tre timmar så kom jag ut därifrån utan en tillstymmelse till grönskimrande hår vilket jag var väldigt tacksam över. De hade inte ens klippt av allt hår för att bli av med det gröna och det var jag ännu mer tacksam över. Jag lämnade även ett löfte till dem om att inte hålla på och kladda mer med hårfärg själv. Jag har därför varit tillbaka till dem och bättrat på färgen efter det. För om en färg ska underhållas så får någon annan göra det hädanefter. 

Inte alls vinst varje gång

När ett ställe man ska till huserar på flera våningar i ett skapligt högt hus så är det väldigt bra att ta rätt på vilken våning man ska till innan man kliver in i hissen. Bara ett litet tips sådär. Äldsta sonen och jag gjorde dock inte det vid ett tillfälle. Vi trodde i och för sig båda två att den andra parten visste, men att så inte var fallet blev vi snabbt varse. Det resulterade i att vi behövde åka upp och ner i en hiss flera gånger. Alltså inte bara från våning 1 till våning 14 och tillbaka, utan vi klev ut ur hissen på några av de plan som vi trodde skulle vara rätt. Efter att ha besökt våning 8, 13, 9 och 12 så började vi tröttna på att kliva ut ur hissen, konstatera att det var fel våning, ibland efter att ha frågat, och sedan kliva tillbaka in i hissen igen. Vi gav därför upp och åkte ner till receptionen på plan ett och frågade vilken våning vi egentligen skulle till. Vi hade gott om tid på oss, men efter att ha åkt hiss ett tag så är det inte så spännande längre utan det blir lite långtråkigt. Andra som vill åka hiss kan även bli lite lätt frustrerade när man uppehåller en av dem för länge. Vi fick i receptionen besked om att vi skulle till plan 11.  

Kreativitet

Jag har aldrig tänkt på mig själv som en särskilt kreativ person. I vissa delar av den yrkesmässiga delen av mitt liv skulle det till och med kunna bli olagligt väldigt snabbt om jag var för kreativ. Och jag föredrar att hålla mig inom lagens gränser. Det känns liksom tryggt, säkert och bekvämt på något vis och jag uppskattar helt enkelt ordning, reda och regler. Kanske för att jag själv kan vara lite rörig av mig emellanåt och vid de tillfällena kan uppfattas som en total virrpanna. Hur ofta emellanåt är, överlåter jag åt andra att avgöra. Men kontentan är väl den att jag anser att det är bra med regler som jag kan luta mig emot. Nu är det ju definitivt inte så, att bara för att man är kreativ så är man automatiskt totalt laglös, eller kanske  mer oregelstyrd då. För det finns en massa regler, eller kanske ibland mer föreställningar om vad man vill åstadkomma, att förhålla sig till när man är kreativ. 

En av synonymerna till ordet kreativ är konstnärligt och jag tror att det mestadels är just den betydelsen jag har fastnat vid och därför inte direkt ser mig som kreativ. Jag är inte konstnärlig alls. Kreativ betyder även företagsam och det kan jag däremot vara. Så i den bemärkelsen kan jag vara kreativ, både privat och  yrkesmässigt. Ibland kan jag till och med vara lite uppfinningsrik och finna lösningar som andra inte har tänkt på. Vissa lösningar kan dock ibland vid första åsynen ses som lite märkliga, trots att jag gillar regler så tänker jag ju lite krokigt, men skapligt ofta brukar jag, efter att jag har förklarat hur jag har tänkt, få en positiv reaktion. 

Min reflektion över min egen kreativitet uppkom för några veckor sedan när jag fick höra av en kollega att denna såg mig som väldigt kreativ. I mina tankar undrade jag om hon menade helt knasig, men jag kom fram till att det troligen inte var så. För det uttalades mer som en komplimang och jag är tämligen övertygad om att ingen vill vara vänligt genom att säga "du är helt knäpp". Det är inte så att jag har grunnat på det i flera veckor, men igår träffade jag personen ifråga och efteråt återuppväcktes tanken. 

Idag har jag kikat runt lite i vårt lilla hushåll och bland annat så kan jag notera att nästan alla tavlor som hänger på väggarna har jag gjort själv. Det är lite som med taklampan i vardagsrummet, jag vill inte köpa något som jag inte säkert vill ha så därför finns inga köpta konstverk. Skillnaden är dock den att jag hade en massa tomma ramar så jag har skrivit ut foton och satt in i dem så länge för att väggarna inte ska vara helt kala.

Så, vid närmare eftertanke så är jag nog rätt kreativ ändå så min kollega har rätt. Hon är en väldigt klok, kunnig och kompetent person så att hon har rätt om saker tvivlar jag inte alls på, men jag var tidigare lite osäker på det där med att hon ansåg mig vara kreativ. Men den konstnärliga delen, såsom till exempel teckning och målning av tavlor kommer jag aldrig att komma överens med, så det överlåter jag med varm hand till andra att pyssla med. 

Godisgömmor

 

Sönerna frågade mig snudd på unisont häromkvällen

- Varför ligger det en påse med kexchoklad i tvättstugan?

Svaret var mycket enkelt.

- För att ni inte skulle ta den.

Det fungerade ju så jag tycker att det var tämligen smart. Hade den legat på bänken i köket så hade det varit mer av allmän egendom för hushållets innevånare, men tvättstugan det är mina domäner. Sönerna brukar vara väldigt hänsynsfulla och frågar oftast om de får ta vissa saker som de misstänker att även jag är aspirant på. Men, nu är de just mina söner och då jag själv stundtals kan ha oerhört svårt att motstå lockelsen av choklad som ligger alldeles för sig självt på bänken i köket så förstår jag om frestelsen skulle kunna bli för stor även för dem. Så, för att minska risken för att påsen öppnades eller försvann helt och hållet när jag inte var hemma så la jag den fullt synligt på bänken i tvättstugan. 

Jag har vid några tidigare tillfällen genom åren gömt godis för sönerna, men har även lyckats gömma godis för mig själv. Det senare har resulterat i att jag är lite mer försiktig med gömmandet då det skapar lite onödig frustration över mig själv. En gång tog det mig flera månader att hitta en chokladkaka. Gissa var den låg. I ett skåp i tvättstugan såklart. 

Spontanshopping

Häromdagen fick jag ett meddelande om att det skulle finnas väldigt bra erbjudanden på kläder i en butik nära mig. Jag reflekterade inte närmare över det utan stängde meddelandet utan någon avsikt att faktiskt gå dit och titta efter något passande klädesplagg. Många av mina klädesplagg är kanske inte direkt opassande men för närvarande så sitter de inte riktigt på bästa sätt så därigenom är de inte direkt passande. Det i sin tur gör att jag inte är helt bekväm, och då blir jag grinig, så när jag var i centrum och först passerade ovan nämnda butiks skyltfönster så stannade jag efteråt till, vände om och gick in. För jag tänkte att även om en del av erbjudanden inte var för mig så kanske det fanns något som skulle kunna hjälpa till med att hålla mitt humör i schack. I alla fall i några dagar för en helt ny garderob stod inte på agendan. Eller garderober säljs ju inte i klädbutiker men sådant man kan fylla dem med finns ju. Men med tanke på att jag inte ens har garderober för mina kläder utan en klädkammare så skulle ett utbyte av innehållet bli oerhört kostsamt och det ingick definitivt inte i dagens budget. Dagens mål var dessutom att handla mat och inte kläder men det är inte ovanligt att jag liksom går lite fel och passerar andra butiker på vägen in i matbutiken. Även om jag passerar matbutiken först. Jag inte bara tänker krokigt, jag går även stundtals lite krokigt. 

Jag hittade några toppar som jag tänkte kunde passa så jag plockade ner dem från deras ställning. Fann ytterligare en tröja som jag hängde över armen och som kommer få min omgivning att slippa viss grinighet från min sida. Innan jag fann dessa plagg så hade jag strosat runt lite och tittat på några andra möjliga inköpskanditater men jag hade inte tagit med mig några av dessa. En skjorta tyckte jag ändå liter mer om så jag frågade personalen om den ingick i erbjudandet, som var för bland annat toppar, och jag hade sådan tur så att den gjorde det. Det där med om en skjorta är en topp eller ej kändes liksom inte helt glasklart, för i min lilla värld så är en topp något annat. Det är fortfarande ett klädesplagg men inte nödvändigtvis en skjorta. Efter att de vänliga expediterna klargjort för mig att den ingick så gick jag raskt och hämtade även den innan jag kände mig redo för att betala. Fast när jag stod där så hade de ju strumpor vid disken, även de var rabatterade dvs köp 3 betala för 2. Och just denna sorts strumpor har jag köpt tidigare hos dem, och de har varit väldigt sköna, så jag nämnde det och sa att jag ville köpa sådana också. Då dök dock ett litet problem upp för mig. Eller det dök inte upp utan det finns alltid för mig för det är så att jag har läsglasögon men jag brukar inte ha dem med mig när jag går och handlar. Dock borde jag nog ha det för framförallt vissa dagar är jag snudd på halvblind utan dem. I alla fall när jag ska försöka läsa. Jag ser väldigt bra på långt håll, och rätt bra även på nära håll så länge jag inte behöver läsa en liten text. Jag satte mig i alla fall på huk för att försöka utröna vad det egentligen kunde stå på etiketterna. Medan jag kisande satt där och plirade mot etiketten kom en av de läskunniga expediterna runt och hjälpte mig. Båda var ju såklart läskunniga men det räckte med att en av dem hjälpte mig. Vi lyckades hitta några strumpalternativ och därefter fick jag frågan om jag var medlem. En självklar fråga men jag kom då på att jag inte hade någon legitimation på mig. Men det löste sig med mobilnumret så det var inget problem. Däremot så var det lite mer  problematiskt när jag skulle betala. Jag har senaste tiden börjat att använda mobilen vid betalningar och det i sig är ju väldigt smidigt. Det är bara det att min mobil inte alltid vill kännas vid mig. Och det ville den inte göra vid detta tillfälle men det löste sig det också då jag, vilket man kanske inte alltid tror, har koll på koden. Kläderna larmades av och veks ihop men jag behövde ingen påse utan packade ned dem i min medhavda ryggsäck. Expediten som vek klädena tvekade lite när hon vek skjortan då det inte blev helt perfekt men jag sa bara att jag kommer stryka den sen så det gör inget. Det jag inte nämnde var att den där maten som jag gick iväg för att handla faktiskt stod på tur att inhandlas och skulle komma att tryckas ned tämligen bestämt, för att få plats, ovanpå kläderna. Kände inte att hon behövde veta det just då. 

Ibland kan jag känna att jag ger ett oerhört förvirrat och rörigt intryck. I dag var det så. Men jag hoppas att de inte låser dörrarna nästa gång de ser mig för jag både var och är supernöjd både med servicen och inköpen. 

Limrester och blod

För ett tag sedan så skulle jag limma ihop ett litet fäste i en ask och tog då fram en liten minitub med superlim. Att få det lilla fästet på plats med lim på fungerade inte alls. Jag försökte otaliga gånger men med samma resultat varje gång, att det inte ville fästa. Det som däremot till slut ville fästa var mina fingrar. Med varandra. Det var inte alls ett önskvärt resultat. Noterade det dock väldigt snabbt och det var endast en väldigt liten bit av fingrarna som satt ihoplimmade så jag lyckades raskt få isär dem och utan blodvite. Hämtade sedan aceton för att försöka skrubba bort alla limrester som hade fastnat på fingrarna även i övrigt. Passade då även på att ta bort allt nagellack så att jag slapp göra det senare under kvällen. Större delen av nagellacket var väl i och för sig redan borta vid det här laget, men det fanns några fläckar kvar som inte såg särskilt dekorativa ut så de tog jag bort.

Häromdagen så fick jag helt plötsligt för mig att jag skulle plantera om tre benjaminfikusar. Nu efteråt har jag förstått att man inte ska göra det på hösten, men det visste jag inte när jag gjorde det. Och ibland kan det nog vara bättre att göra i alla fall något, även om det nu är lite fel, än inte alls. Fast det återstår att se om jag kommer att fortsätta tycka det om denna omplantering. Eller det är ju egentligen inte så mycket upp till mig som till växterna att avgöra om de tänker överleva eller dö efter min felaktiga behandling. Nu är förvisso mina växter tämligen vana med att de inte får den behandling som de egentligen skulle behöva så de kanske tar även denna felaktiga omplantering med jämnmod. Tiden lär utvisa vad de anser. Förutom att jag blev lite jordig om händerna när jag planterade om växterna så lyckades jag få en hel del växtblod på mig. Jo, de blöder de stackarna när man har sönder dem vilket jag delvis hade, och än värre är att det delvis var med flit. Det är inte så att jag är ondsint och vill plåga mina växter för nöjes skull, men ibland behöver de ansas lite också. Och då blöder de. Denna vätska är oerhört kladdig och det känns lite som att ha händerna fulla med limrester. För att få bort detta behövde jag inte ta till aceton denna gång men jag behövde ändå skrubba händerna rejält med en svamp och diskmedel för att lyckas få bort det mesta. 

När jag, efter jag planterat om benjaminfikusarna, googlade efter lite information så lärde jag mig även att vätskan från benjaminfikus är milt giftig. Och att de växer naturligt i Sydostasien och kan bli upp till 30 meter höga. Ingen av mina alster kommer att uppnå den höjden. Dels på grund av vårt klimat, men även på grund av att jag insett att jag följer oerhört få av alla de instruktioner som finns om hur man bör vårda dem. Men de lever i alla fall. Så de har uppenbarligen lärt sig att stå ut med mig. 

Tvätt

Det är något magiskt med tvätt för det finns nästan alltid något i ett hem som behöver tvättas. Jag har som ambition att försöka tömma tvättkorgen under helgerna. Och då menar jag att tvätta allt också. Inte bara tömma ut allt på golvet och förnöjt titta ner i den tomma tvättkorgen och sedan lägga tillbaka allting igen.

Sönerna brukar ibland lite skämtsamt säga att tvättkorgen är lite magiskt. För de lägger ner kläderna i den och sen så dyker de upp rena och ihopvikta på bänken ovanför tvättkorgen. Inte på en gång men inom en relativt snar framtid i alla fall. Magi är inte alltid supersnabb utan kan emellanåt behöva en stund för att verka. Fast jag har inget emot att ta hand om tvätten, eller att hänga tvätten när maskinen väl har tvättat kläderna. Tämligen ofta brukar jag prata i telefon samtidig som jag hänger tvätten. Det går dock inte att föra några samtal, i alla fall inte i tvättstugan, när maskinen centrifugerar för det låter mer eller mindre som att den är på väg att lyfta och fara till månen då. Och för den som undrar, jo den står rakt och stadigt, men det låter ändå som att den hellre vill vara en rymdraket när den centrifugerar. Möjligtvis så är den trött på allt mitt tvättande och försöker fly.

En kär vän berättade en dag om hur denna hade råkat hälla sköljmedel i tvättmedelsfacket. Inte i hennes egen tvättmaskin såklart, för så oklok är hon inte. Dock är jag inte på samma intelligensnivå för senare samma kväll, som min vän hade berättat om sitt misstag, gjorde jag exakt samma sak. I min alldeles egna tvättmaskin. Kände att det inte skulle bli så bra så jag tog loss tvättmedelsinsatsen och passade på att rengöra den ordentligt samtidigt. Det var tydligen ett tag sedan senast så behovet fanns verkligen. Kan tycka att ett fack med en form av rengöringsmedel i, som även spolas med vatten, inte borde kunna bli så smutsiga som de blir, men tydligen har jag fel.

Inspektion av hur väl tvättmaskinen är rengjord invändigt pågår. 

En äppelwienerkanel tack, fast utan kanel.

Vi tycker om att fika i vårt lilla hushåll. Det är snudd på ett måste hemma hos oss. I alla fall under helgerna. Det skulle bli lite knepigt att hinna med en fika innan middagen på vardagarna. Eller det skulle väl fungera, men hungern skulle hinna försvinna och middagen skulle bli skapligt sen. Och jag kan bli rätt kinkig när jag inte äter mat som jag borde göra. Det i sin tur skulle riskera att vardagskvällarna skulle kunna bli lite onödigt melodramatiska. Under helgerna sitter vi i alla fall i soffan tillsammans och fikar och diskuterar allt möjligt både viktigt och oviktigt. Till skillnad från vid måltiderna så får mobiltelefoner vara med under fikastunderna så emellanåt googlas det friskt på ibland lite märkliga saker. Mobiltelefonerna får inget fika men man kan passa på att ladda upp batterierna i dem vid behov då vi har en laddkabel vid soffhörnan. Men fortfarande ingen taklampa. Mina, jag tar helt på mig ansvaret för detta, prioriteringar är som de är och att ladda mobilen är viktigare än takbelysning. Dessutom så är det faktiskt klart enklare att koppla in en laddkabel än en taklampa. Det finns inte heller en himla massa olika alternativ och variationer i fråga om form och färg. Kablarna finns förvisso i några olika färger men vi har endast vita laddkablar i vårt hushåll så det skapar inga större bekymmer kring valmöjligheterna. 

Nåväl, det var det där med fika det skulle handla om och då behöver man inmundiga något gott. Annars är det ingen fika. Jag går ofta runt med en kaffemugg, i handen eller stående i närheten, både på kontoret och hemma men kaffe för sig självt är inte fika. Kaffemuggen är mer som en snuttefilt, för jag inmundigar inte mängden kaffe som det troligen ser ut som att jag gör, utan muggen är mer som ett troget och tryggt sällskap bara. Kaffe är alltså inte fika utan fika kräver tuggande. Nu är jag ingen större fantast av att baka så det får oftast bli köpt fikabröd. Vi har sådan tur så att båda mataffärerna i vår närhet har ett väldigt bra utbud av kaffebröd. Annars hade jag kanske behövt börja baka eller så hade vi behövt dra ner på fika. Det senare skulle dock inte vara aktuellt så jag hade nog fått hitta någon annan lösning. Jag kan baka, men vill helst inte. Fast fika är viktigt, så jag skulle troligen baka om det var total brist inom de närmsta milen och behov av fika uppstod. Och fika behövs.

Vi har lite olika favoriter av tilltugg under vissa perioder och för närvarande är det wienerfläta äpple. Men jag har så oerhört svårt för att ta till mig att dessa heter wienerfläta äpple och inget annat. Jag har hittills lyckats kalla dem wiener öhum någonting, sånadär wienersaker, äppelwienerfläta med mera. Jag har numera gett upp lite så därför har jag döpt om dem till äppelwienerkanel. De har dock ingen som helst tillstymmelse av kanel i sig, men äpple och kanel känns lite som att de hör ihop. Fast inte i det här fallet, men jag kan inte bara säga äppelwiener för det behövs något mer på slutet och då la jag till kanel. Känns som ett bra namn. Även om det är fel. Och sönerna förstår vad jag menar och det är det viktigaste.

Kanellängd är för övrigt redan tidigare omdöpt till kabellängd hemma hos oss. Du kan läsa om det här: En kabellängd tack

Behörigheter

 Inte alltid men tämligen ofta så skriver jag behövrighet istället för behörighet. Det är lite som att fingrarna omedvetet slinter på tangentbordet och lägger till ett förtydligande av ordet behörighet. Om jag nu inte skulle förstå det, men det gör jag faktiskt, så jag tycker att fingrarnas utsvängningar är tämligen onödiga för det innebär ytterligare förflyttningar i form av att ta bort bokstaven v. Det är inte så att jag ogillar bokstaven v men det heter ju inte behövrighet. För att vara tydlig så blir det bara fel när jag skriver på ett tangentbord inte när jag skriver på papper med en penna. Det är inte heller så att jag säger fel utan tungan och munnen är införstådda med att inget v behövs. Synonymer till ordet behörighet är bland annat befogenhet och rättighet och med tanke på det, och även själva ordet i sig, så kan jag i och för sig tycka att ordet behövrighet borde få finnas som ett alldeles eget ord. Men nu gör det ju inte det så jag fortsätter rätta när fingrarna har valsat iväg alldeles för sig själva. Jag har flera ord som ibland gärna blir felstavade när jag skriver, men då är det oftare så att jag byter plats på två bokstäver och det finner jag på något vis mer acceptabelt än extra bokstäver som inte ingår alls i ordet.

Just idag behövde jag utröna om rätt behörigheter på brickan till gymmet var registrerade. Jag gick således och blippade brickan där man laddar på nya och ändrade behörigheter, och sedan till gymmet för att testa om dörren ville öppna sig denna gång. Det gjorde den. Attans. Så nu kan jag inte skylla på att jag inte kommer in på gymmet längre. Nu har det i och för sig inte varit något långvarigt problem för det var först för några veckor sedan som jag tog tag i själva frågan om åtkomst. Jag fick först en bricka med posten, men då var den inte korrekt registrerad så jag hörde av mig till kundtjänst och detta åtgärdades. Attans igen. Jag är inte otacksam på något vis över att alla andra har gjort sitt jobb utan det är mer att nu behöver ju jag göra min del. Att faktiskt nyttja gymmet också. För jag behöver gå dit, men känslan är inte alltid så het över att faktiskt göra det.

För närvarande vräker regnet ner så även om det inte är långt att gå till gymmet så känns det verkligen inte lockande för stunden. Tänker därför att jag kan avvakta tills imorgon med att gå tillbaka dit och då försöka ge mig i kast med någon form av träningsaktivitet. För man bör ju värma upp innan man tränar så jag har påbörjat en mental uppvärmning och eftersom det är ett tag sedan sist så kan uppvärmningen ta ganska lång tid. Men den bör vara klar tills imorgon. Tror jag. Om det inte ösregnar. För då borde jag kanske överväga att skaffa en liten eka att ha utanför vårt lilla hus så att jag kan öva rodd i den istället för att använda roddmaskinen på gymmet. Och fram tills dess så kan jag ju alltid öva på att stava rätt. 

På utflykt med en badanka och en sköldpadda

Tämligen nyligen var jag och gjorde en magnetresonanstomografi, vilket även brukar kallas för magnetkameraröntgen fast det är egentligen ingen röntgen så det är ju inte helt korrekt att kalla det för röntgen. Jag gjorde den inte heller själv utan det var den gigantiska maskinen och de supertrevliga sköterskorna som utförde underökningen medan jag låg stilla på rygg och tittade på en sköldpadda. Avsikten var att en film med fiskar som simmade omkring skulle spelas upp, men bilden frös efter en skapligt kort stund så då fick jag bekanta mig med en sköldpadda och några få små fiskar. Detta passade mig alldeles förträffligt för jag kände mig nästan lite sjösjuk när filmen var igång. Sköldpaddan döpte jag till Bertil. Vi umgicks lite över en timme så jag kände att det var inte mer än rätt att han fick ett namn. Om jag nu hade fel och det inte var en han utan en hon istället så skulle hon fått heta Berta, men jag tror det var en han. Inte för att jag har någon vidare kunskap om sköldpaddor utan det bara kändes så. Fiskarna däremot fick vara namnlösa då de var lite svårare att urskilja och inga namnförslag passade in på dem.

Den roliga lilla gula plastankan som nyckeln till skåpet, där jag hade fått hänga in mina kläder innan undersökningen, satt på fick inget namn den heller. Men den var väldigt flott med en hög svart hatt på huvudet. Tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro att ta ett foto av den så jag har fotat två små badankor och en sköldpadda som huserar i ena badrummet och lagt upp här istället. Nu är det ingen här i hushållet som har direkt behov att ha leksaker i eventuella bad så de står bara som prydnader på en hylla. Tycker att de är lite söta även om ingen av ankorna, eller sköldpaddan för den delen, har någon hög hatt. Jag googlade faktisk efter bilder på en likadan anka som nyckeln var fäst i men kunde inte finna någon som såg ut som just den på sjukhuset. Om jag hade gjort det, och det hade varit möjligt, hade jag säkert köpt en så det kanske var lika så bra att jag inte hittade en likadan. För jag känner inte att jag har ett behov av att ha en badanka fäst i nycklarna till vardags. Inte till fest heller för den delen.

När undersökningen var klar så tog jag den lilla namnlösa badankan och gick till omklädningsrummet för att byta tillbaka till mina egna kläder. Inför undersökningen så hade jag behövt ikläda mig en osnygg men mjuk sjukhusrock och ett par mjukisbyxor. Framförallt byxorna var otroligt nog rätt bekväma och när jag stod där i omklädningsrummet så hann jag under en kort sekund tänka ”ska jag vara fräck och behålla dem?”. Men så får man ju inte göra så jag lät bli det och la dem ordentligt tillsammans med rocken i tvättkorgen och lämnade omklädningsrummet med samma antal plagg som jag hade när jag klev in. Fast när jag tänkte lite till på det så kanske det hade varit smidigt att ha ett par hemma. Så att nästa gång, vilket jag innerligt hoppas verkligen dröjer och helst aldrig behöver ske igen, kan vara rätt klädd när ambulanspersonalen kommer hem till oss. Förutom att det inte är ett personligt mål att åka ambulans titt som tätt så behöver det även dröja, om det nu nödvändigtvis måste ske, tills efter att jag har fått upp en taklampa vid soffbordet. Jag har nämligen fortfarande, trots en skaplig mängd år vi bott här, inte hittat någon taklampa som jag vill ha ovanför soffhörnan och jag vägrar nu att sätt upp något tillfälligt. Det i sin tur har flertalet gånger resulterat i frågan ”har ni inte någon mer belysning?!?”. Svaret har från sönerna hittills varit lite hummande och ursäktande ”nej tyvärr”. Men vi har en läslampa som går att rikta och som har ett starkt sken så den har kunnat avhjälpa det värsta dunklet när det har behövts. Dock har sönerna börjat ledsna lite men jag tänker att om vi har väntat så här länge med att få upp en taklampa så kan vi vänta lite till. Inte för jag aktivt letar direkt så det där med lite till kan troligen bli några år till. Men det gör ju inget eftersom jag har bestämt att vi inte behöver ha några fler besök av ambulanspersonal.

Resultatet av undersökningen fick jag redan dagen efter, vilket kändes otroligt bra. Det var även positiva besked. Alltså bra. Det där med positivt kan ju ibland tolkas som negativt också men det var det inte i det här fallet. Ett positivt provresultat kan ju innebära att man till exempel har någon bakterie som behöver motas bort men nu var det ju i och för sig inte bakterier man letade efter under just denna undersökning. 

Om jag någon gång hittar en likadan badanka med hög hatt så kan det vara så att jag köper den trots allt. Lite som ett roligt minne bara sådär, men jag låter nog bli att fästa nycklarna i den i så fall. Den får troligen stå i badrummet istället, tillsammans med de andra figurerna som bor där. Syftar då på badleksakerna som jag inte riktigt kan göra mig av med, inte eventuella silverfiskar. Sådana slipper vi helst alltid att ha i badrummen. 

En portal

 

För att komma hem till oss så behöver man passera genom en av portal. Det vill säga om man inte känner för att vara lite äventyrlig av sig och vill smyga över någon annans tomt och därefter klättra över ett tämligen högt plank. Beroende på vilket plank men klättrar över kommer man dessutom behöva smyga över ytterligare en gräsmatta innan man kommer fram till vårt lilla hus. Men, jag skulle nog rekommendera att ta den kanske lite mer normala och även klart enklare vägen och gå igenom en av portalerna. Eller inte direkt igenom själva pelarna utan snarare under en överslå. Skulle man mot förmodan försöka gå in i en av pelarna som håller upp tvärslåarna så skulle det troligen bara skapa några skrapsår på näsan. Det är alltså inga magiska portaler som öppnar upp till någon annan dimension när man vare sig går eller springer emot dem. Jag har förvisso inte provat själv men är tämligen övertygad om att det inte är så.

Det är inte heller något magiskt som sker när man väl passerat en av portalerna. Förutom att man kan komma hem till just oss! Jo, även till andra som bor innanför portalerna såklart, för vi har inte ensamrätt på dem. Fast ibland kan jag känna att det är lite magiskt med vårt lilla hem, det kan ibland vara lite som att kliva in i Tardis. Vårt hem är förvisso inte alls stort, utan det är skapligt litet, men vi får ändå plats med sakerna vi behöver och vill ha. Och det är ändå större än man först tror när man står utanför ytterdörren.

Tardis står för Time And Relative Dimension In Space och sågs första gången 1963 då TV serien Dr Who startade. Vårt lilla hus är yngre än så, och det har inte heller synts på TV. Det som ändå är en likhet med Tardis är att det alltid har sett likadant ut på utsidan medan insidan har förändrats. Några mindre förändringar har gjorts under åren vi har bott här förutom att vi även har burit in en väldig massa möbler och saker. En hel del har burits ut också, för vi har inte plats för till exempel två hörnsoffor, eller behov av en ofantlig mängd tallrikar eller annat dylikt. Just tid kan vara lite relativ hemma hos oss. I vårt kök så har vi exempelvis oftast fyra olika tider. Det är inte fråga om olika tidzoner direkt men klockorna visar aldrig samma tid, trots att vi faktiskt försöker ställa in dem.

En Tardis byggs inte utan den odlas och är levande. Det i sin tur är en anledning till att vårt lilla hem faktiskt inte är en Tardis, då mina fingrar inte är särskilt gröna. Jag har tidigare konstaterat att de kan vara lite rosa emellanåt, då rosa blommor verkar överleva min skötsel, men Tardis är blå så det skulle inte fungera.

Nåväl, det jag skulle komma fram till var att min frånvaro härifrån inte beror på att jag en kväll gick genom en av portalerna, lämnade hjärnan i brevlådan, se Alternativ kokning av pasta?, och sen inte hittade tillbaka ut i verkligheten igen. Utan den beror mer på själva livet och allt dess innehåll. Nu är jag mestadels glad över att livet är just innehållsrikt men vissa innehåll skulle jag gärna ha lite mindre av. Men allt är ju en del av helheten och lite negativt behöver man för att kunna glädjas desto mer åt det positiva. Fast det positiva bör helst vara övervägande för, för mycket tråkigt och tungt mår ingen bra av. Med det sagt vill jag inte påstå att mitt liv har varit övervägande tungt de senaste åren men det har varit lite för överfullt bara.

Post Covid har även bidragit en del till min tystnad, för när man inte kan formulera åtminstone halvvettiga meningar så har det känts lite meningslöst att ens försöka skriva. Jag brukar försöka att undvika att göra mig själv besviken i onödan så då var det bättre att låta bli helt enkelt. Nu kan det ibland vara lite svårt att följa med i mina texter ändå ibland men det är av helt andra orsaker. Det är bara för att jag tänker lite krokigt emellanåt.

Så förhoppningsvis hörs, skrivs, ses vi eller tja vad man nu kallar det, lite mer frekvent framöver.

Svartvitt eller färg, det är inte frågan

 

Det här med moderna färgskrivare kan göra en lite lätt tokig ibland. De är ju oftast rätt funktionella och tuffar på och gör jobbet man ber dem om. Det vill säga skriver ut, scannar och kopierar på beställning. Dock behöver de ibland lite omsorg, att fylla på papper kan jag hantera utan större bryderier. Men, det där med toner är en helt annan historia. Inte själva bytet utan snarare det att moderna färgskrivare har märkliga idéer om att inte vilja göra något alls om de inte har fullt med toner. För alla färger! Även när man endast vill skriva ut i svartvitt.

Min skrivare har den senaste tiden skickat meddelanden till mig om att den inte är helt nöjd med tillvaron. Den har påpekat för mig att gul toner snart är slut och att den skulle önska att jag bytte ut den tonern så att den piggar på sig lite i sitt mående. Nu är jag lite snål så jag lyssnade inte på önskemålen utan tänkte väl som så att jag använder ju oftast inte färgutskrifter så skrivaren kunde väl vara så vänlig och spotta ut mina svartvita utskrifter ändå. Det gjorde den, ett tag, tills den starkt protesterade och vägrade att skriva ut ett enda papper till. 

När detta inträffade så var mitt mående inte riktigt på topp så jag orkade inte bråka med skrivaren utan kände att jag får väl foga mig och göra som den önskar. Såldes satte jag mig på golvet och plockade fram en gul toner. Min skrivare står på en låg hylla, i ett för övrigt ganska trångt utrymme, så därför brukar jag sätta mig på golvet framför den när skrivaren behöver lite omvårdnad. Jag öppnade skrivaren och tog ut den gula tonern och efter en hel del muttrande och tydligen skaplig mängd slamrande så fick jag i den nya gula tonern. Yngsta sonen ropade och frågade om jag behövde hjälp någonstans mitt i mitt oväsenförande så jag uppmärksammades då på att jag förmodligen inte var särskilt diskret i mina göromål. Inte för att det var någon direkt hemlighet att jag försökte få i gång skrivaren men alla i hushållet, eller kanske till och med grannarna, behövde ju liksom inte bli involverade i ett simpelt tonerbyte.

Jag stängde igen locket och hade vissa förhoppningar om att skrivaren nu skulle återgå till att utföra jobbet som är anledningen till att den bor hos oss. Den hade en liten kö att beta av men nej det tänkte den inte alls göra. Den hade nu förvisso fullt med gul toner men jag vet inte om den kände efter lite extra för nu vill den ha påfyllning av även cyan och magenta. Inga önskemål om detta hade yppats tidigare. Men, skrivaren vann såklart striden. Eller tja någon strid var det aldrig för vi stod inte och fäktades med toners eller något annat utan jag suckade bara och tog fram önskade färger och bytte ut dem. Men under tiden pågick ungefär följande dialog inom mig.

 

Jag -Du behöver inga färger för att skriva ut svartvitt!

Skrivaren -Jo!

Jag -Nej

Skrivaren -Jo! För jag vill ha det. Så det så.

J -Men snälla, kan du inte skriva ut några sidor till bara?

S -Nej för det är jag som bestämmer här i hushållet! I alla fall om utskrifterna…

J -Jaha, men du behöver fortfarande inga färger för att skriva ut svart text på ett vitt papper!

S -Joo, det tror jag allt.

J -Ok, men kan du förklara varför gul toner är viktigt för att använda svart toner?

S -Nej, men jag vill ha det. Ok?

J -Det är faktiskt inte ok… Men jag ger mig du får en ny gul toner.

S -Det var väl inte så svårt?

J -Hmm… Men varför skriver du inte ut nu då?

S -Jag behöver ju ny färgtoner!

J -Du har ju precis fått det!!

S -Jo men det var ju bara gul färg. Nu har jag känt efter och jag vill ha cyan och magenta också.

J -Men på riktig! Kunde du inte ha talat om det på en gång?

S -jag var inte helt säker först men sen kände jag som sagt var efter och då insåg jag att jag behövde påfyllning av alla färger för att må riktigt bra.

J -Ska du ha svart också?

S -Nej tack, jag tänker vänta lite med att efterfråga svart toner.

J -Är du helt säker?

S -Nej. Men, då håller du dig lite mer alert och så kanske du lyssnar på mina meddelanden framöver så slipper vi dessa diskussioner.  

 Det här med att alla toner måste ha skaplig mängd färg i sig för att skrivaren ska fungera är en väldigt smart affärsidé. För min del innebär det att jag alltid försöker ha nya toners hemma för att kunna skriva ut något över huvud taget. Dock undrar jag över om skrivar- och tonertillverkarna har något avtal med någon psykologtjänst också för det kan stundtals vara lite mentalt påfrestande.