För ett tag sedan så skulle jag limma ihop ett litet fäste i en ask och tog då fram en liten minitub med superlim. Att få det lilla fästet på plats med lim på fungerade inte alls. Jag försökte otaliga gånger men med samma resultat varje gång, att det inte ville fästa. Det som däremot till slut ville fästa var mina fingrar. Med varandra. Det var inte alls ett önskvärt resultat. Noterade det dock väldigt snabbt och det var endast en väldigt liten bit av fingrarna som satt ihoplimmade så jag lyckades raskt få isär dem och utan blodvite. Hämtade sedan aceton för att försöka skrubba bort alla limrester som hade fastnat på fingrarna även i övrigt. Passade då även på att ta bort allt nagellack så att jag slapp göra det senare under kvällen. Större delen av nagellacket var väl i och för sig redan borta vid det här laget, men det fanns några fläckar kvar som inte såg särskilt dekorativa ut så de tog jag bort.
Häromdagen så fick jag helt plötsligt för mig att jag skulle plantera om tre benjaminfikusar. Nu efteråt har jag förstått att man inte ska göra det på hösten, men det visste jag inte när jag gjorde det. Och ibland kan det nog vara bättre att göra i alla fall något, även om det nu är lite fel, än inte alls. Fast det återstår att se om jag kommer att fortsätta tycka det om denna omplantering. Eller det är ju egentligen inte så mycket upp till mig som till växterna att avgöra om de tänker överleva eller dö efter min felaktiga behandling. Nu är förvisso mina växter tämligen vana med att de inte får den behandling som de egentligen skulle behöva så de kanske tar även denna felaktiga omplantering med jämnmod. Tiden lär utvisa vad de anser. Förutom att jag blev lite jordig om händerna när jag planterade om växterna så lyckades jag få en hel del växtblod på mig. Jo, de blöder de stackarna när man har sönder dem vilket jag delvis hade, och än värre är att det delvis var med flit. Det är inte så att jag är ondsint och vill plåga mina växter för nöjes skull, men ibland behöver de ansas lite också. Och då blöder de. Denna vätska är oerhört kladdig och det känns lite som att ha händerna fulla med limrester. För att få bort detta behövde jag inte ta till aceton denna gång men jag behövde ändå skrubba händerna rejält med en svamp och diskmedel för att lyckas få bort det mesta.
När jag, efter jag planterat om benjaminfikusarna, googlade efter lite information så lärde jag mig även att vätskan från benjaminfikus är milt giftig. Och att de växer naturligt i Sydostasien och kan bli upp till 30 meter höga. Ingen av mina alster kommer att uppnå den höjden. Dels på grund av vårt klimat, men även på grund av att jag insett att jag följer oerhört få av alla de instruktioner som finns om hur man bör vårda dem. Men de lever i alla fall. Så de har uppenbarligen lärt sig att stå ut med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar