Väckningar

Att jag inte är någon direkt morgonmänniska har förmodligen framgått rätt tydligt i mina tidigare inlägg. Jag har åtta väckningar med lite olika meddelanden inställda på vardagsmorgnar och min dagliga förhoppning är att jag ska vakna till och reagera på åtminstone någon av dem. För det mesta infrias förhoppningen och jag brukar vakna till tillräckligt för att kunna kravla mig ur sängen och ta mig till köket vid väckning nummer tre eller fyra.

I måndags plockade jag upp telefonen för att stänga av väckning nummer ett. Mitt försök misslyckades dock och jag tappade ner telefonen bakom sängen med väckningen fortfarande igång. Efter en ljudlig suck ramlade jag mer eller mindre ur sängen för att försöka få fatt i den ilsket ljudande telefonen. Lyckades flytta en av sänglådorna lite åt sidan så att jag kunde kravla in under sängen och masa mig mot väggen där telefonen befann sig. Nådde till slut mitt mål och fick tyst på den mycket frustrerande signalen som ljudit alldeles för högt och för länge för mitt tycke vid denna tidiga morgonstund. Jag kravlade sedan baklänges tillbaka ut till ett lite mer sittvänligt område. Och sedan satt jag där på knä på mattan i mitt sovrum med mobilen i handen. Det såg nog lite ut som att jag satt och bad en morgonbön. Funderade en kort stund över om jag skulle ta mig upp i sängen igen för att somna om så att jag kunde få en lite mjukare start på både dagen och veckan vid nästa väckning. Insåg relativt snabbt att även om jag var grymt trött så var jag rätt vaken efter min ofrivilliga morgongymnastik så det var lika bra att ställa sig upp och hasa ner till köket. Eftersom min arbetsdag inte skulle börja på ett kontor förrän vid nio tiden så gjorde jag kaffe och tog med mig det och datorn tillbaka upp till klädkammaren. Satte mig sedan på golvet för att försöka skrämma liv i min skrivare som inte riktigt velat interagera med mig, eller snarare min dator, på det sätt som jag önskat senaste tiden. Lyckades få skrivaren och datorn att kommunicera med varandra och satt därför kvar och jobbade en stund innan kaffet var slut och det var dags att väcka de små grynen. Då syftar jag på mina tonåriga avkommor och inte de små fyrfotingarna. De små fyrfotingarna fick, precis som jag, ett relativt bryskt uppvaknande när jag tappade mobilen och pös då skrämt iväg åt olika håll.

I tisdags så lyckades jag som brukligt är att stänga av den första och även den andra väckningen medan jag fortfarande sov. Även i mitt sömndruckna tillstånd så påtalade mitt omedvetna om för mig att varken vifta runt med telefonen eller placera den på insidan av sängen, som är placerad mot väggen, så jag la den därför bredvid huvudkudden. Jag uppskattade att inte behöva göra om samma procedur som på måndagen, så det vill jag tacka mitt omedvetna för, men bredvid min huvudkudde brukar minst en och ibland båda av de små fyrfotingarna gosa ner sig på morgonkvisten. Denna morgon var det endast Mr T som kurat ihop sig bredvid min kudde men det räckte för att dämpa ljudet av väckningen såpass att jag först inte reagerade. Eftersom jag antingen sover eller är vaken och i det senare tillståndet stänger av påminnelserna rätt omgående så kan jag inte direkt påstå att jag vet hur länge en påminnelse pågår. Men, det måste ha varit en stund. När jag så småningom började reagera på att katten i sängen spann med ett väldigt konstigt biljud så fick jag maka undan Mr T så att jag därefter kunde stänga av väckningen. Denna manöver var inte särskilt uppskattad vilket visades genom att Mr T satte sig upp och blängde smått argsint på mig. Jag kom i alla fall ur sängen och kunde sedan stänga av de återstående väckningarna.

Resterande morgnar var tämligen händelselösa, avseende väckningarna åtminstone, så de avlöpte i mer sedvanligt tempo.