James och den lilla svarta

Det har nu gått ett antal år sedan jag började fundera över att starta någon form av elefantsafari.  Jag har ännu inte utvecklat själva affärsidén vidare så den får ligga kvar i malpåsen ett tag till. Men, jaktmarkerna i vårt lilla hushåll finns kvar och dammet fortsätter obönhörligen att frodas. Den lilla svarta finns kvar men hon trivs ganska bra i sin lilla boning i köket och brukar streta emot rätt rejält varje gång jag försöker prångla ut henne ur skåpet. Protesterna består i och för sig mest av att någon del nästintill alltid skramlar iväg åt annat än önskvärt håll. När hon väl har kommit fram så tuffar hon på och sköter sig alldeles utmärkt. Förutom att hon vill ha en chaufför då, för hon kör inte själv. 

För ett litet tag sedan utökades därför vår lilla familj med James. Han blev namngiven redan innan han blev inburen för jag hade lite på känn att han inte skulle bete sig helt klanderfritt kring framförallt mattkanter. Han fick därför sitt namn från Grevinnan och betjänten. Sketchen skrevs på 1920-talet av Laurie Wylie men hade officiell premiär först 1948. Karaktärerna James och Miss Sophie har spelats av flera olika skådespelare och den finns även i flera olika varianter. Sketchen alltså, vår James hade premiär 2023 och är ensam om just sin roll i vårt hushåll. Det där med bekymmersamma mattkanter har jag dock fått bekräftat då framförallt en matta är lite för tunn och lätt. Han förstår därmed inte riktigt att det är en kant han kör över, utan han försöker tugga i sig mattan istället. Jag har kommit på att jag kan vika upp kanterna så låter han bli just den mattan och den är rätt liten så det gör inget. För övrigt så kör han runt lite som att han är lite lätt onykter för han kan liksom få för sig att vända runt och köra fram och tillbaka över nästintill exakt samma del av golvet en stund. Så småningom brukar förvisso även James tröttna på den monotona rutten och då byter han färdväg. Han är skapligt duktig på att samla in elefantembryon, men toleransnivån är inte direkt superhög. För han tuffar på och sen stannar han och känner sig full och ensam och då piper han för att få uppmärksamhet. Lite som om han är skapligt berusad och har uppnått stadiet gråtmildhet. Men det är tämligen enkelt att få honom att nyktra till. Eller tja, att tömma behållaren för damm och skräp. Dock är den inte ens halvfull när han hamnar i stadiet för ledsamhet så därför anser jag att hans toleransnivå är väldigt låg och gott skulle ha kunnat vara lite högre. 

James är ingen exklusiv variant av sin art men det gör inget, för han var faktiskt gratis, och han förgyller vår tillvaro genom att göra den lite mindre dammgrå. Det anser jag i sin tur vara fullt tillräckligt för att vara en tillgång i vårt lilla hushåll. Och så är det lite underhållande att titta på när han försöker ta sig ut från lite trängre vrår som han lyckats ta sig in i. 

Jag har även viss förståelse för James för jag har själv snubblat fram som honom vid ett flertal tillfällen. Och många gånger på exakt samma ställe! Det finns en tröskel i äldsta sonens förra skola som jag aldrig lärde mig att passera på korrekt vis. Det vill säga jag snubblade alltid in i salen som tröskeln befanns sig vid entrén till. Kan väl säga som så att alla på skolan visste när jag var där och vem jag var även om det, av flera anledningar, verkligen inte var mitt mål. Sonen tog det dock med jämnmod för han har insett att det inte är någon idé att skämmas över mig, för då skulle han inte få göra annat. Och så vill jag tillägga, för säkerhets skull, att mitt snubblade skedde i ett helt nyktert tillstånd. Det hade sett väldigt illa ut om jag var onykter på en skola. För närvarande är troligen min toleransnivå för alkoholhaltiga drycker snudd på lika dålig som James nivå för damm är så jag är väldigt petig med vid vilka tillfällen jag inmundigar sådana. Alkoholhaltiga drycker alltså. Inte damm. Damm vill jag helst få i mig så lite som möjligt av. Alltid. 

Om den lilla svarta och James skulle ha en tävling i effektivitet så skulle den lilla svarta definitivt vinna om det handlade om fångst. Om det däremot skulle handla om flest saker som blir gjorda samtidigt så skulle James vinna. För när James tuffar runt så passar jag på att göra en massa andra saker eftersom jag inte behöver dammsuga. Nu behöver de i och för sig inte tävla då jag uppskattar dem båda två och de fyller olika behov. 

För den som inte klurat ut det än så är den lilla svarta ingen klänning, utan vår dammsugare. Den lilla svarta i klänningsform lanserades 1 oktober 1926 av Coco Chanel men vår lilla svarta är både lanserad och tillverkad långt senare än så. Och för tydlighetens skull så är James en robotdammsugare och ingen onykter betjänt.