Magiska plastpåsar

Idag har jag och Pärlan varit iväg på vår första resa tillsammans. Det har inneburit att jag hittills har hunnit få lite lätt panik nästan framme vid flygplatsen för jag fick helt plötsligt en känsla av att jag hade tagit med mig fel pass. Det är inte så att jag har en samling av olika pass hemma som används beroende på humör eller resmål utan jag har några utgångna pass på förmodligen både lämpliga och olämpliga platser och det var ett sådant jag helt plötsligt fick för mig att jag hade lagt ner i väskan. Tursamt nog så kunde jag efter en snabb kontroll, men inte kvickt nog för att inte hinna få rätt ont i magen, se att det var mitt giltiga pass jag hade i väskan. Funderade lite kort över hur jag kunde ha missat att öppna passet innan jag begav mig av hemifrån men skyller det på de små fyrfotingarna. 

De minsta familjemedlemmarna kände förmodligen på sig att något annorlunda skulle ske under dagen för de var stundtals nästintill hopplöst överaktiva. De befann sig även på platser som de normalt sett inte brukar befinna sig på, såsom hängande i min morgonrock, i torkskåpet, i en handväska medan jag försökte klura ut vilken jag skulle ta med mig och andra lite rätt udda ställen. Fyrfotingarna var markant mer oroliga över vad som skulle ske än sönerna som mer väntade på att jag skulle bli klar, försvinna ut ur huset och därmed lämna dem ifred under några dagar. Innan jag försvann hann jag dock finna en av godisgömmorna i ena sonens rum vilket ledde till visst nervöst skrattande från sönerna. Undrade lite kort om jag skulle oroa mig över vad de mer hade gömt men lämnade det därhän. 

Dagen har hittills även lärt mig att vätskor är ofarliga om de ligger i en försluten plastpåse. Jag har faktiskt rest tidigare men denna gång skulle inget bagage checkas in vilket innebar att packningen ses över på ett annat sätt. Detta fick jag påtalat för mig av en av medresenärerna som även var vänlig nog att ge mig en magisk plastpåse. Jag hade lånat en av sönernas necessärer och packat allt som på något vis kunde uppfattas som flytande i den men det räckte alltså inte. Dök därför ner i väskan, inte som när man dyker i vattnet men ändå med huvudet före och det är kanske det som egentligen avgör om man dyker eller inte. Då skulle jag i och för sig kunna påstå att jag dyker rätt ofta, för det är inte helt ovanligt att jag erfar känslan av att ha sprungit iväg med huvudet före i olika situationer. Jag letade fram necessären och la ner alla behållare som kunde uppfattas innehålla något flytande i den magiska plastpåsen. Den magiska biten är såklart att den oskadliggör sådant som är flytande och befinner sig på insidan av den. Jag skulle vilja ha fler sådana magiska påsar. En av dem skulle gärna få vara så pass stor att jag själv kunde kliva in i den. Dock skulle det bli lite problematiskt om man stängde den för en viss tillförsel av syre skulle behövas för att man inte skulle bli kvar i påsen för evigt. Det lite bättre alternativet skulle därför förmodligen i vissa fall vara att man la in någon annan i plastpåsen och sedan förslöt den. 

Dagen och resan till slutdestinationen är ännu inte över så jag lär förhoppningsvis dra fler lärdomar och utöka erfarenheterna ytterligare. 

Smörgåsar

Härom kvällen var jag på föräldramöte och vi blev bjudna på smörgåsar och något drickbart till. Jag letade upp en mugg i ett köksskåp och försåg mig av kaffet. Min exkursion i skåpen berodde på att muggarna som varit framställda redan hade gått åt. Mitt påfund och även fynden uppskattades av andra kaffesugna föräldrar som inte riktigt var så oblyga som jag är. Nu kan även jag vara lite mer försynt vid behov, men nu handlade det om att se till att få kaffe innan föräldramötet och då har jag inga som helst problem med att rota runt lite. Föräldramöten utan kaffe blir liksom lite långtråkigare. Vi blev ju även bjudna på tjusiga ostsmörgåsar och de behövde sköljas ned med något. Vet inte riktigt hur det kom sig men jag hade endast fått i mig halva smörgåsen när första delen av mötet var slut och vi skulle omgruppera och förflytta oss. Kaffet var dock uppdrucket. För att inte lämna smulspår runt halva skolan så la jag in min halva smörgås i plastfolien som den varit inslagen i igen och la ner den i handväskan. Jag hittar tämligen väl på skolan ifråga så jag kände inget behov av att ha en märkt reträttväg om det skulle uppstå häftiga diskussioner. Efter en skapligt lyckad omfördelning och förflyttning av föräldrar, några hamnade lite tokigt en stund men återfanns utan att någon större dramatik utbröt, så avlöpte återstoden av föräldramötet under tämligen sansade former. Första delen hade i och för sig inte heller erbjudit några större överraskningar så ingen del av mötet kunde liknas vid en Norén pjäs. När alla var tillfredsställda med informationsutbytet så begav jag mig hemåt. Väl hemma utfördes de sedvanliga hälsningsprocedurerna av de små fyrfotingarna. Det vill säga att de vill gå ut, fast ändå inte, och så vill de ha mat. Nu! För de anser att de håller på och svälter ihjäl. Det gör de inte alls. Efter att ha pratat en stund med sönerna så satte jag på kaffe så att jag skulle kunna dricka det samtidigt som jag åt upp resten av min smörgås. Öppnade min handväska och kikade ner i den för att försöka finna återstoden av min ostsmörgås. Jag fann den, men inte i det inplastade skick som jag förväntat mig, utan i beståndsdelar i hela väskan. Lite som om svenske kocken från mupparna hade varit på besök i min väska och hade försökt skapa en smörgås. Svor lite och ropade till sönerna att jag hade en smörgås i hela handväskan. De ansåg att det var oerhört komiskt. Jag samlade ihop alla beståndsdelarna som bestod av bröd, ost och rätt rikligt med sallad. Monterade sedan samman allt till något som kunde likna något ätbart och mumsade i mig den medan jag drack en mugg med kaffe.

Morgonen efter föräldramötet så var äldsta sonen extra trött och hade fasligt svårt att komma upp till frukosten. Detta är ingen ovanlighet direkt men jag var lite oförsiktig och la hans smörgås på köksbordet och det borde jag inte ha gjort för det var kalkon på den. Fyrfotingarna är oerhört förtjusta i kalkon. Övriga morgnar så brukar färdigbredda smörgåsar ligga på bänken under microlocket men denna morgon hade jag alltså av någon outgrundlig anledning ansett att det var säkert att lägga fram dem på köksbordet. Dock under det sedvanliga microlocket men det kan vi numera intyga inte är ett tillräckligt skydd. För under någon av alla de obevakade stunderna i köket så hade Mr T lyckats få bort locket och mumsat i sig kalkonen. Han hade gjort det tämligen snyggt så smörgåsen låg prydligt kvar på bordet, men nu utan pålägg. Det var äldsta sonen som fann den lite nakna smörgåsen och undrade varför jag inte hade lagt på något pålägg. Fick förklara att jag faktiskt hade gjort det men att det tydligen hade gått åt. Att det var Mr T som var skyldig rådde det inga tvivel om för han satt under köksbordet och slickade sig nöjt om nosen. Äldsta sonen var inte alls lika nöjd. Vi har inte gett upp vårt smörgåsätande men vi behöver förmodligen se över våra rutiner kring dem lite grann.

Utebliven dricks

Under helgen var jag ute på en tämligen gedigen elefantsafari. Det innebar bland annat att den lilla svarta användes mer ordentligt än sedvanligt.  Den lilla svarta är fortfarande min dammsugare så jag har alltså inte varit inne i klädkammaren och plockat fram den klassiska lilla svarta klänningen och varit ute på galej. Tillfredsställelsen över att ha varit på en rejäl elefantsafari är dock snudd på likvärdig med att ha varit ute på vift. Det är förvisso inte så att våra elefanter erbjuder några intelligenta diskussioner eller ens erbjuder någon form av förtäring eller något drickbart men det är ändå rätt trevligt med ett välstädat hem.

När jag utför en sådan röjning som jag gjorde under helgen så är det lite som att utsätta kroppen för ett smärre träningspass. Det saknas dock någon som ser till att säkerhetsföreskrifterna följs. Det finns inte heller någon som pushar och hejar på med glada tillrop. Jag får således själv försöka stanna upp och fundera över hur korkat det kanske är att hålla upp en soffa med ena handen för att komma åt elefanterna som bosatt sig längst in under den. Eller försöka förstå att det inte är ett tecken på superintelligens att ställa sig på armstöden till en fåtölj för att nå upp till ovansidan av vitrinskåpet. Sönerna utstötte några positiva omdömen i alla fall men det var mest när jag lämnade dem ifred i deras rum än påhejningar av mina akrobatiska övningar.

En sak jag kunde konstatera under mitt träningspass var att jag inte helt uppskattar vårt idag mer eller mindre kontantlösa samhälle. Denna insikt erfor jag när jag gav mig i kast med att städa ur soffan ordentligt. Förr kunde man oftast få ihop till några mynt och hade man riktig tur så kunde till och med någon sedel ha kilat sig fast bakom någon soffkudde men numera finns endast smulor gömda i soffan. Anser inte att smulor är någon bra dricks.

Trots att jag flyttade på samtliga kuddar och plymåer i soffan 

så gick det inte att finna några mynt så långt ögat kunde nå. 

Höstlöv

I slutet av varje sommar sker något magiskt i vårt hushåll. Detta har skett i många år så det är inte en engångsföreteelse utan det inträffar verkligen varje år. Det som sker är att bladen på växterna blir gula. Då menar jag inte att bladen på växtligheten utomhus börjar skifta i vackra gula och röda nyanser utan de blad jag syftar på finns endast inomhus. Bladen utomhus är fortfarande fyllda med klorofyll och skiftar i olika gröna skalor medan de som befinner sig inom väggarna till vårt hushåll byter färg till gula. Orsaken till detta lite lätt lokala färgbyte på bladen beror på att jag i slutet av sommaren helt enkelt verkar glömma bort att vattna krukväxterna inomhus. Varje år! Jag drar alltså inte lärdom utav effekten som uppstår av den lokala torkan utan går sonika förbi krukväxterna inomhus för att vattna växterna utomhus istället. Det är lite som att det finns en viss begränsad mängd krukor som jag kan förmå mig till att vattna och att den mängden vida överskrids när jag även har krukor utomhus.

 Gårdagens skörd av gula blad

Igår rensade jag ur krukorna utomhus och ställde undan dem för vintern i förrådet på baksidan. Min förhoppning är att de växter som finns inomhus nu ska bli ihågkomna och inte bli förbisprungna till förmån för krukorna utomhus. I alla fall inte förrän till sommaren. Det är ungefär den tid de brukar behöva för att bli frodiga och gröna igen. Krukväxterna överlever således denna behandling år ut och år in. De som inte överlever åker raskt ut. Det finns två nya exemplar i vardagsrumsfönstret eftersom jag försöker dölja de lätt ledsna spretiga tingesterna som står där sedan tidigare. Huruvida dessa nytillskott kommer att överleva perioderna av total torka återstår att se. När jag pysslade med krukorna utomhus så stannade jag stundtals upp för att beundra luktärten som växer och klättrar mot ena väggen på förrådet. Den har nämligen fått någon form av frispel och blommar för fullt för tillfället. 

Luktärten är en ettårig växt men denna återkommer år efter år. Det kan i och för sig vara så att jag inte riktigt begripit det här med ettårig och flerårig för jag river och rensar bort de vissna stänglarna någon gång efter att de har vissnat och sedan växer det upp nya nästa sommar. Ettårig torde därför betyda att de växer om från grunden och inte att de fortsätter växa på samma stänglar. Jag har dock tidigare tolkat det som att efter ett år växer det inget nytt. Alls. Men det gäller uppenbarligen inte. Kan därför anse att det borde finnas fler beteckningar än ettåriga och fleråriga växter så att icke trädgårdskunniga människor, som jag, skulle ha en utökad möjlighet att förstå hur det verkligen ligger till. Förvisso kanske det finns fler beteckningar men jag har i så fall inte kommit så långt i mitt lärande än. Jag har fullt sjå med att se till att alla växter som jag har tagit på mig någon form av ansvar för får rätt mängd vatten. 

 

FF

Igår kväll hade de små fyrfotingarna FF. Det innebar inte föräldrafritt som de flesta förmodligen tolkar det som, utan att de hade en förfärdigad födoutgivare. Alternativt kan det tolkas som fyrfotingsfest för det är en tämligen korrekt beskrivning av vad de små faktiskt hade. Efter att vi icke fyrfotingar hade intagit den middag jag hade handlat med hem så kraschade jag ner på soffan utan att passera gå. Mr T satt dock och tiggde vid matbordet men vi lyckades alla hålla oss från att erbjuda honom någon smakbit. 

Eftersom det är lite mer kylslaget väder ute under denna årstid så har vi inte längre dörren på baksidan öppen under kvällarna, så att de små kan gå in och ut som de själva vill. De behöver därför släppas in och ut när vi uppfattar att de vill åt ena eller andra hållet. Igår kväll var jag så pass slutkörd så att jag inte orkade med denna dörröppningstjänstgöring särskilt länge så när de båda hade hamnat på insidan av dörren, och jag hade lyckats stänga den efter dem, så beslöt jag mig för att inte släppa ut dem igen utan kröp ihop under en filt i soffan. Fyrfotingarna försökte påkalla min uppmärksamhet vid ett par olika tillfällen men jag stålsatte mig och stod emot deras jamande, krafsande och andra otyg som de företog sig och som brukar fungera. Så småningom slumrade jag till och då antar jag att de gav upp med sina försök till att få komma ut. Men de hade då lite långtråkigt. Eftersom jag inte befann mig i ett särskilt vaket tillstånd så vet jag inte vems idé, utav de två små, det var att börja leta efter saker de kunde roa sig med. Men de var båda rätt aktiva när jag vaknade till efter en stund. Vi har en kattställning i vardagsrummet och i den finns en kub med ett hål i och i den kuben brukar jag samla ihop alla leksaker som tillhör de små. En del leksaker är inköpta, några har de fått och några andra har vi gett upp kampen om föremålet ifråga och låter dem helt enkelt behålla dem. När jag tillfälligt vaknade upp ur mitt slumrande så var de små missarna fullt sysselsatta med att försöka övertyga sin broder om att en av alla de saker som de fått fram var just dennes. De var alltså rätt oense, så som syskon kan vara ibland, men jag ansåg inte att de behövde någon assistans så jag lät dem hållas och slumrade till igen. 

Mitt slumrande och fyrfotingarnas jakt på saker att ha roligt med pågick under större delen av kvällen i någon form av symbios. När jag emellanåt vaknade till så kunde jag konstatera att mängden saker fyrfotingarna släpat fram utökats markant mellan gångerna som jag lyckades öppna ögonen lite och faktiskt kunde ana i alla fall konturerna av dem. Sakerna alltså. De små var varken synbara eller urskiljningsbara varje gång. Så småningom ansåg jag att klockan var så pass mycket så att vi alla människor i hushållet borde ramla ner i respektive säng och sova på riktigt. Det var inte så att jag hade låtsassovit på soffan, utan på riktigt syftar mer på att man inte behöver kliva upp igen förrän det är morgon. Jag har tidigare lärt mig att tvinga de små fyrfotingarna att gå och lägga sig för natten är en i stort sett omöjlig uppgift så de fick fortsätta med sina aktiviteter. Föreslog dock för dem att de kunde hålla till på nedervåningen men de kände sig först manade att se till att jag kom uppför trappen ordentligt. Den omtanken hade jag gärna besparats då de istället höll på att fälla mig ett par gånger. Så småningom så sänkte sig lugnet i hushållet och jag somnade. Eller lugnet stämmer egentligen inte riktigt för de små verkar ha röjt järnet halva natten, men jag somnade gott i alla fall. 

På deras fyrfotingsfest har även viss förtäring erbjudits. Inte med min tillåtelse utan de har helt enkelt försett sig själva med vad de önskade. De har öppnat skåpet med kattmat och därinne finns även kattgodis. Eller snarare, det fanns. De har ätit upp allt godis under natten till idag. Dessa spår av nattens festligheter fann jag på mattan under köksbordet när jag kom ner till köket i morse. Det är en fluffig boll som tidigare satt fast på kattställningen, en tom och bitvis vältuggad förpackning för kattgodis och en del av en annan leksak som de tidigare har slitit i stycken. Fyrfotingarna verkar ha haft en rejäl tillställning för Mr T satt bredvid äldste sonen vid frukosten och såg väldigt trött ut. Båda såg i och för sig trötta ut men Mr T brukar vara klart piggare på morgnarna än han var just dag.  

 

I kväll får jag nog återuppta dörröppningstjänstgöringen så att vi får en lite lugnare kväll och natt. 

 

Lilla snigel akta dig

Denna lilla krabat har irrat runt de senaste dygnen på ett område som inte är större än 30 kvadratcentimeter. Om man vill att det ska verka som en lite större yta så kan man skriva det i kvadratmillimeter istället för då blir det hela 300 stycken men jag håller mig hellre till centimeter. Det är en vinbergssnäcka, vilket är en av de arter av sniglar som jag faktiskt kan namnge. Fast lite tidigare i livet så trodde jag att de hette vinbärssnäcka så jag får passa på att be alla sniglar om ursäkt för att jag har kallat dem vid fel namn. Vinbergssnäckorna i alla fall, resten av alla snigelar har jag inte lärt mig artbestämma än så jag får återkomma till de när jag har utökat mina kunskaper om blötdjur. Namnet vinbergssnäcka kommer från dess ursprungliga miljö bland vinbergen i mellaneuropa. Om just denna lilla snigel har fördruckit sig på vin kanske det kan vara förklaringen till att den bara verkar irra runt. Den kanske var med på grannens fest där de lekte svenske kocken och kastade rödlök omkring sig. Eller så lyckades den smita undan från att tillagas i sista stund och kanske har hamnat i chock efter det och därför inte är kapabel till att förflytta sig särskilt långt. Grannen hade kanske en fransman som gäst och fransmännen uppskattar att vitlöksgratinera just vinbergssnäckor, vilket är en rätt välkänd rätt och då kallas escargot. 

 

Den har förflyttat sig lite ändå så den är inte förstenad. Den har under natten till idag till och med tagit sig upp från en stenplatta på marken till väggen. Därav den lite udda vinkeln på fotot. Det är inte så att jag tog ett glas vin till frukost och ramlade omkull när jag rusade ut för att fotografera den innan jag ilade vidare till jobbet. Placeringen är dock rätt passande om man betänker att de i det brittiska köket länge kallade sniglar för wall fish. Vägfisken importerades förmodligen till Sverige under medeltiden av munkar. Den katolska kyrkan ansåg att snigeln var en fisk, och inte kött, och därför fick de äta dem även under fastan. Jag är inte särdeles förtjust i att äta sniglar så den lilla krabaten kan känna sig rätt trygg på väggen på baksidan ett tag till. Men, jag kan väl ändå anse att den borde vilja vidga sina vyer inom en relativt snar framtid för det borde bli lite långtråkigt att hålla sig inom ett område på endast 30 kvadratcentimeter.

En ny kabinväska

Jag ska resa bort några dagar under oktober och jag behövde därför inhandla en resväska. Eller snarare en kabinväska eftersom själva flygresan kommer att göras med Ryanair. Senast jag var ute och reste så fick jag låna en resväska av en kollega men jag har under en längre tid känt att jag vill ha en egen resväska. Min affärsplan kring elefantsafarin har inte vidareutvecklats men vem vet rätt som det är kanske jag får en briljant idé och har möjlighet att flytta till någon söderhavsö. Det är inte så att jag varken har rest eller ägt någon resväska tidigare men de hade gjort sitt och förpassats till resväskehimlen så jag gav mig iväg för att se hur utbudet såg ut.

Väl i butiken som säljer bland annat resväskor i mitt närmaste centrum så stod jag och tittade lite på utbudet och sedan började jag kika lite närmare på lapparna som satt på de två närmaste väskorna. Jag hade nämligen tagit rätt på att en kabinväska får inte överskrida måtten 50x40x20cm. Den närmaste mjuka väskan klarade måttkraven men den hårda som stod bredvid var för stor med 3cm så den behövde jag inte längre bry mig om. Den som klarade kraven var svart och något jag, och säkert de flesta andra som någon gång rest, har insett är att svart är en otroligt populär färg så därför vände jag mig mot väggen där fler kabinväskor fanns att beskåda och noterade att det fanns en blå mjuk väska också. Det var inget direkt fel på den blåa nyansen men den kändes inte som "oh den vill jag ha!" men jag lyfte i alla fall ner den på golvet för att ställa den bredvid den svarta mjuka väskan. Klurade ut hur dagens låsmekanismer fungerar och vände och klämde lite på dem båda. Väskorna alltså. Jag demonterade inte själva låsen. Läste på etiketterna om hur mycket de vägde och vilken volym de hade och började inse att den svarta tilltalade mig mer än den blå. Så mycket för att vara unik och individuell. Samtidigt som jag själv letade kabinväska så var det ett annat par som gjorde samma sak. De tittade på en röd och en svart och stod och valde mellan dem. Eftersom jag gett upp min originalitet i färgval så blev jag intresserad av den svarta som de tittat på. När de tittade på en annan väska så gick jag därför fram till den svarta hårda väskan och öppnade den för att se hur den såg ut inuti och kontrollerade även mått och vikt på etiketten. Det visade sig att de i ungefär samma ögonblick bestämt sig för att köpa just den väskan som jag satt på huk framför och höll i. Eftersom jag överhörde dem så förklarade jag att de absolut kunde få köpa väskan om jag bara fick titta klart på den först. Jag hade ju gott om tid på mig att inhandla en kabinväska och det kändes som att kvinnan i paret hade lite mer bråttom att få fatt i en väska så jag tänkte inte hindra henne utan kunde vänta på att få fatt i en likadan om jag nu ville ha just en sådan. Butiksbiträdet var då rask och försvann ut på lagret och hämtade en likadan som paret ifråga nöjt inhandlade. Det var inte enbart positivt för min del för jag hade ju då kvar ännu ett alternativ bland alla andra, och val är inte alltid min starkaste sida.

Den unga tjejen som jobbar i butiken frågade om jag behövde hjälp och jag kan inte riktigt erinra mig vad jag svarade men det var förmodligen ett jakande i någon form för jag hade vid det här laget insett att jag faktiskt behövde just hjälp. Hon förklarade att en del kabinväskor var expanderbara men det var inte vad jag sökte efter, eftersom jag har ett mått att hålla mig till. Nu kanske jag kommer att använda väskan ifråga någon mer gång men jag kände just då att jag inte behöver luras till att packa mer än nödvändigt någon gång. Det kan tänkas att jag kommer att ångra det beslutet men det får jag hantera då. Mina tankar började gå från att vilja handla en mjuk kabinväska till en hård så butiksbiträdet var vänlig och plockade ner ytterligare en svart som klarade måtten men som hade större volym. Hon ställde ner den bredvid den andra svarta som jag redan stod bredvid och föreslog att jag skulle dra dem båda samtidigt och till och med spegla mig med dem. Jag är inte förtjust i att spegla mig så den delen tackade jag nej till men jag stod där och snurrade lite på dem. Drog upp och ner handtagen några gånger på båda väskorna och jämförde dem storleksmässigt. Det gick att se att det senaste tillskottet bland valen skulle rymma mer. Jag stod där och snurrade på dem båda och funderade lite. Det är lite märkligt hur man beter sig när man ska köpa en sak ibland. Man gör saker som man aldrig mer kommer att göra efter att ha köpt produkten ifråga. I mitt fall så missar jag dessutom att göra sådan som man egentligen borde göra, som att kontrollera hur väskan ser ut inuti eller om tightsen har någon text på vaden till exempel.

Den sista väskan var nog den jag skulle kunna tänka mig att köpa men jag stod och plirade lite med ögonen och funderade över den svarta färgen. Den var svart men lite metallisk så den glittrade liksom lite och jag är inte glittrig av mig. Jag har några få klädesplagg i min klädkammare med glitter i och de kommer att behöva vänta oändligt länge på att komma ner från galgarna. Om de någonsin kommer att användas. Man kan undra varför jag köpt dem över huvud taget men av någon anledning så trodde jag väl att de skulle komma till användning när jag stod i butiken. Jag har i alla fall dragit viss lärdom av mina tidigare misslyckade inköp och förstod att jag inte skulle vara helt bekväm med en glittrig kabinväska. Butiksbiträdet var lika rask som när hon försvann ut på lagret en stund tidigare och plockade ner en grå likadan kabinväska. Den är förmodligen lite metallisk även i den gråa varianten men den glittrar inte lika mycket så den kändes som ett klart bättre alternativ och mer jag. Jag tog ett snabbt beslut om att köpa den gråa kabinväskan för då skulle jag inte behöva fundera mer över fördelar och nackdelar med en mjuk kontra en hård väska, mått, vikt eller volym. Meddelade mitt beslut till den unga tjejen och tackade henne för hjälpen med mitt uppdrag. Hon förklarade att det var hennes jobb och att det kunde vara knepigt för andra att ha koll på sådana saker som man behöver veta när man ska köpa en resväska. Jo det kunde jag väl hålla med henne om men jag var tacksam för hennes assistans ändå. Jag talade dock inte om att jag för typ 25 år sedan stod precis som hon gjorde idag och sålde bland annat resväskor inom samma butikskedja. Den kedja jag jobbade för finns förvisso inte längre för den blev uppköpt av butiksbiträdets arbetsgivare för ett antal år sedan. Innan jag betalade för väskan så frågade jag om det var möjligt att få lämna kvar väskan i butiken medan jag gick iväg för att handla äpplen och tvättmedel. Det var inga problem alls. Fick till och med förslaget att jag kunde storhandla för att testa väskan lite mer ordentligt. Det var ett fint förslag men hon har ingen aning om hur jag storhandlar så jag lät det bara bero. Det är väl förresten bara jag som är så egen så att jag talar om vad jag ska handla och inte bara nämner att jag ska handla.

Väl inne i nästa butik så plockade jag åt mig äpplen och la dem i en påse. Insåg sedan att jag inte brukar handla tvättmedel i butiken ifråga och började fundera över var det var placerat. Hittade så småningom rätt hylla och kom då på att sista jag skulle handla flytande tvättmedel så fick jag i stort sett bara upp förslag på kapslar. Denna förändring i tvättmedelsindustrin hade helt gått mig förbi. Eftersom jag nu stod i en butik och faktiskt kunde klämma lite på förpackningarna och även läsa vad som stod på dem så började jag studera beskrivningen. Jag kan förstå poängen med kapslar för det minskar förmodligen drastiskt överdoseringen av flytande tvättmedel men kapslar ska inte användas i en kombomaskin, vilket jag har, så jag ställde tillbaka förpackningen på hyllan. Efter en del sökande så fann jag till slut vanligt flytande tvättmedel som jag kunde tänka mig att köpa så jag la ner det i korgen. Begav mig sedan mot kassan för att betala även för dessa varor. Motstod impulsen att handla 41 liter mjölk för att testa om min nyinhandlade kabinväska verkligen kunde rymma så mycket som etiketten utlovade. Just mjölk kanske inte är så roligt att hälla ner i en ny fräsch väska men den skulle behöva hällas ner i väskan eftersom förpackningarna utökar volymen och därmed inte skulle ge ett korrekt resultat. Jag har burit hem otaliga liter mjölk genom åren så därför använder jag ofta det som jämförelse både för vikt och volym. Nu väger inte en liter mjölk ett kilo utan 1.062 gram men det får duga ändå. Självklart har frågan hur mycket en liter mjölk väger dryftats och kontrollerats i hushållet.

Uträttade ytterligare ett ärende innan jag gick tillbaka för att provpacka och hämta upp min nya väska. Tre äpplen och tvättmedlet gick ner utan några som helst problem. Butiksbiträdet var upptaget med andra kunder, men hon pausade för att ta fram min väska, så jag lät bli att berätta om mitt mjölktest. Jag hade ju ändå inte handlat 41 liter mjölk.

Tror att jag ska kalla den för Pärlan. Har ju ingen bil att namnge 

så då kan jag väl få namnge min kabinväska istället. 

Röd lök eller rödlök

Jag noterade igår kväll när jag släppte in de små att det låg en liten krumelur på en av stenplattorna på uteplatsen på baksidan. Det var rätt mörkt så det gick inte att utröna vad det var och jag tänkte att det kunde ju vara en daggmask även om den tanken inte var helt tillfredsställande då det ändå inte riktigt liknade en sådan. I morse efter frukosten så gick jag ut med de små och då såg jag vad det var för något. Blev både förvånad och fundersam över hur det som låg där hade hamnat där. Det var en bit rödlök...

Jag har inte grillat rödlök under hela sommaren så det kan omöjligt vara någon rest från någon grillmiddag som helt plötsligt har letat sig fram från något gömställe. Det är inte särskilt gott om rödlöksgömställen på vår baksida men någon liten vrå skulle den eventuellt ha kunnat hitta. Använder rödlök vid matlagningen emellanåt men nu tar vi inte ut sopor på baksidan utan det sker genom ytterdörren på framsidan så det kan inte heller vara en bit som smitit från någon soppåse. Om inte någon av sönerna har tagit soporna på en promenad förstås. De flesta har hört talas om att det i bibeln står att gud lät manna regna från himlen när israeliterna tågade ut ur Egypten. Men manna ser ut som korianderfrön och inte som rödlök. Det måste även ha varit otroligt spridda skurar om någon gud låtit det regna rödlök eftersom det endast fanns en bit på hela baksidan. Att den skulle ha blåst dit känns inte heller direkt rimligt då det, enligt mitt tycke, måste ha blåst riktigt ordentligt för att förflytta en bit rödlök.

Det mest troliga anser jag därför vara att någon granne igår under kvällen lekte svenske kocken ifrån mupparna.

Ett annat troligt scenario kan också vara att någon av de små fyrfotingarna har fångat ett byte och önskar få det tillagat med rödlök. De är inte alltid högintelligenta så bytet har dock glömts kvar där det fångats. Eller så har den andre av dem ätit upp bytet ifråga. Vårat tidigare syskonpar av fyrfotingar hade olika syn på rått och tillagat. Den ena en av dem önskade rå köttfärs medan den andre föredrog stekt köttfärs så det är absolut en helt rimlig förklaring i mitt tycke.

Att göra en tavla, eller två

Idag har jag gjort en tavla, eller snarare två faktiskt! Uttrycket att göra en tavla tros komma ifrån att andra kommer att komma ihåg att man har har gjort bort sig så till den grad att de kommer ihåg hur det såg ut. Som en tavla alltså. Nu har jag otroligt nog inte gjort bort mig katastrofalt idag utan jag har faktiskt gjort två tavlor som ska hänga på ena väggen i köket. Eller, gjort och gjort, ramarna inhandlades för flera år sedan men de hade ännu inte kommit till användning. Förrän idag. Planen för vad de skulle användas till utformades för några månader sedan men ibland tar det lite tid från tanke till en faktisk åtgärd. Förra tavlan som hängde på väggen i köket råkade åka i golvet för rätt länge sedan men jag blev inte alls besviken över dess fall och det förfall som själva fallet ledde till utan snarare tacksam. Det var nämligen en tavla jag bara hade hängt upp efter att vi flyttat in för att det inte skulle se tomt ut och inte för att jag egentligen ville ha tavlan, vare sig där eller någon annanstans. Jag letade sedan under några månader efter någon form av ersättning men efter att ha rådfrågat sönerna om vad de tyckte om mina olika förslag och inte fått särskilt positiva reaktioner så la jag sökandet på hyllan under en tid. De förslag som en av dem gillade ogillade den andra och tvärtom vilket bidrog till att jag tillfälligt gav upp. Jag lärde mig dock lite om vad de uppskattar och inte uppskattar. Yngsta sonen ogillar till exempel skarp alla dessa små positiva budskap som gärna skrivs på diverse saker för tillfället. Dock har vi en katt i trä på kylskåpet med texten "katt åt engelsk hund, dog" den gillar han men den är å andra sidan inte särskilt positiv.

Idag tog jag i alla fall till slut tag i att försöka förverkliga den plan vi kommit fram till och enats om var en god idé. Eftersökandet av motiven hade jag gjort tidigare under veckan så nu var det mer att se till att justera färgerna lite, skriva ut och passa in dem i passpartouterna. Efter diverse försök att redigera bilderna så fick jag till färgerna så att de inte skulle skära sig alltför mycket mot köksväggen. Därefter fortsatte jag med den inte helt förutsedda prövningen att skiva ut bilderna. Min skrivare och jag är inte alltid helt ense om vad som bör skrivas ut och så var fallet definitivt idag. Skrivaren hade ingen lust alls till att producera någon av mina utskrifter. Jag gick upp och klappade på den, det fungerade inte. Vidtog därefter lite mer verkliga åtgärder såsom att kontroller pappersmängden, mängden toner och internetuppkopplingen. Papper fanns, toner fanns och jag kopplade ifrån och tillbaka skrivaren till nätverket men den ville ändå inte åtgärda något av de dokument som stod och väntade. Jag tog bort alla dokument ur kön och påbörjade en ny kö. Även denna kö var helt stillastående. Ingen blev expedierad trots att mina dokument väntade lika tålmodig som en svensk som väntar på bussen i spöregn. Nu regnade det tack och lov inte i min klädkammare, där min skrivare står, utan det var en rätt behaglig miljö att vänta i. Även om det för min del kändes lite trångt att sitta på huk med datorn balanserades på ena armen för att slippa gå upp och ner för trappen hela tiden. Pausade med en mugg kaffe i köket, inte i klädkammaren för då hade det eventuellt kunnat bli spöregn för mina väntande dokument, och efter att jag hade fått i mig en tredjedel av muggen så fick jag en idé. Någon mer tekniskt kunnig person hade förmodligen kommit underfund med en lösning klart snabbare än mig men nu är jag inte mer kunnig än att jag kunde lösa problemet genom att göra på ett helt annat sätt. Men jag löste det ändå och det räcker alldeles utmärkt för mig, för det mesta.

Efter att jag skuttat ner för trappen med mina utskrifter i ena handen, jo jag skuttade, så tog jag fram saxen för att klippa isär och till motiven. Att klippa i papper lärde jag mig i en rätt tidig ålder så det ansåg jag inte skulle bli några problem. Det var det väl inte heller direkt förutom att jag fick lite oönskad hjälp av våra små fyrfotingar. Jag försökte vara lite försiktig för att inte vika papperna där jag ville att de även fortsättningsvis skulle vara släta och fina men det var inte helt enkelt när en fyrfoting samtidigt ville fånga den bit som jag försökte avlägsna. Ville även undvika att av misstag klippa i någon tass eller svans som for förbi. Till slut så lyckades vi enas om att de kunde få de bitar som jag inte tänkte använda till tavlorna och de fick ha dem på golvet och inte på bordet. Efter att ha klarat av konststycket att inte skada någon av de små eller klippa mig själv i fingrarna så plockade jag bort bakstyckena på tavlorna och la in papperna. Innan jag satte fast bakstyckena igen så var jag ordentlig och kontrollerade jag att jag hade satt alla bilderna åt rätt håll och att inte någon hade hamnat upp och ner, vilket lätt skulle kunnat ske.

Tada! Dagens två tavlor. Förvisso ligger de på 

köksbordet än så länge men de kommer förhoppningsvis

upp på väggen inom en relativt snar framtid.

Bakochfram

En kväll under veckan när jag kom hem från jobbet så påbörjade jag som vanlig i stort sett omgående att förbereda middagen. Äldsta sonen kom ner till köket för att hjälpa till att duka och plocka fram sådant som jag utropade att jag behövde ifrån kylskåpet eller skafferiet. Ingredienser och dylikt alltså, jag satt vare sig i kylskåpet eller i skafferiet. Det är inte så att sonen alltid hjälper till på det viset men vi var inte helt ense om hur dagens planerade aktiviteter hade utförts så han kände förmodligen på sig att han behövde blidka sin moder på något vis och han vet att jag alltid uppskattar hjälp med vardagsbestyr. Medan han började ana vad som skulle serveras till middag så började han rumstrera om i kylskåpet efter tillbehör som han önskade ha till. Det visade sig att det han sökte inte fanns hemma så han gav sig iväg för att handla. Jag pausade då matlagningen en stund för att middagen inte skulle bli klar och kallna innan han hann hem igen. Eftersom jag fick några minuter över så passade jag på att byta om för jag tänkte ta en promenad efter middagen. Och om jag var färdigklädd för det på en gång så skulle det bli så mycket svårare att krascha ner på soffan efter att middagen var avslutad. Kanske inte mycket svårare men samvetet skulle påpeka för mig att jag faktiskt redan var klar och det enda som saknades var skor och eventuellt en tröja.

När jag tog av mig byxorna jag hade haft på mig hela dagen, alltså bland annat på jobbet, så insåg jag att byxorna satt bakochfram. De små bakfickorna satt alltså på magen istället för strax ovanför rumpan. Jag hade under dagen haft en tröja som skymt fickornas lite märkliga placering så ingen hade förmodligen uppmärksammat min lilla fadäs under morgonens påklädning. Men om någon hade noterat det, före mig, så hade jag förmodligen endast förklarat det genom att påstå att jag inte orkade sträcka bak händerna för att använda fickorna och tyckte att det var mer lättåtkomliga på detta vis. Om jag själv hade upptäckt det så hade jag ju såklart vänt på byxorna så snart som möjligt. Inte ut och in då, utan så att fickorna hamnade på den bakre sidan av kroppen som den som designade byxorna avsåg att de skulle vara placerade. Efter att ha kliat mig i huvudet en kort stund, och funderat lite över vad som skett under morgonen som gjorde att jag så totalt misslyckats med byxorna, så vek jag ihop byxorna jag hade haft på mig, och tog fram de som skulle få mig till att komma ut genom ytterdörren efter att middagen var avklarad. När jag väl fått på mig dem så upptäckte jag att det var en lite käck text skriven längst med ena vaden. Texten var "energetics". Att jag inte noterat det tidigare var för att när jag inhandlade dem dagen innan så var fokuset på att finna idrottskläder åt äldste sonen och tightsen till mig plockade jag från en ställning mer eller mindre i farten. Jag är inte sådär jätteförtjust i kläder med text på, även om andra gärna får ha det, så jag är inte helt övertygad om att jag hade köpt tightsen om jag hade noterat ordet energetics innan vi passerade kassan. Men nu var de både inköpta och på, åt rätt håll också, så de fick duga.

När jag gick ner för trappen för att återgå till matlagningen så kan jag inte direkt påstå att jag märkte någon mer stuns i stegen eller att energin flödade. Jag var precis lika slutkörd som innan jag fått på mig tightsen. Äldste sonen kom tillbaka och vi lagade färdigt middagen. Vi förtärde den under sedvanliga diskussioner kring hur dagen avlöpt och allt mellan himmel och jord som kan dyka upp i tankarna och behöver dryftas. Äldste sonen var dock inte särskilt intresserad av att diskutera dagen ifråga, på grund av att vi fortfarande var lite oense om den, men det fanns mycket annat att prata om. Bland annat så berättade jag att jag hade haft på mig byxorna bakochfram hela dagen, vilket sönerna tyckte var lite väl roande. Efter middag och de sedvanliga bestyren med disk mm var avklarade så var jag på vippen att krascha ner på soffan men jag lyckades bygga upp en tillfällig osynlig mur i vardagsrummet och tog mig ut genom ytterdörren istället.

Talesätt, eller konstiga saker man säger

Jag har under de senaste veckorna funderat över en del rätt udda saker man säger i sin vardag. Eller också är det bara jag som säger såna saker och tror att även andra gör det, fast en del uttryck vet jag används även av andra personer, så helt ensam är jag inte. Under morgnarna så använder jag tämligen frekvent två uttryck och det ena är att jag ska springa upp och slänga på mig lite kläder. Springa upp kan nog stämma för jag förflyttar mig otrolig många gånger mellan våra två våningsplan under morgnarna. Så pass många gånger att det förmodligen snudd på skulle kunna likställas med ett kortare träningspass på en trappmaskin. De första gångerna jag är på väg upp eller ner för trappen är hastigheten inte särskilt imponerande men farten ökar i takt med vakenhet och att tidspressen ökar. Detta gäller alltså vardagar när vi alla ska iväg åt olika håll. På helger så är det myrsteg som gäller åtminstone fram till lunchtid. Efter att jag har sprungit upp för trappen så har jag alltså utlovat att jag ska slänga på mig lite kläder. Det är inte så att jag går in i klädkammaren och rycker ner kläderna från galgarna och kastar dem mot mig själv för att se vad som fastnar som jag borde göra efter att ha sagt något sådant. Jag brukar mer stå och flytta lite på galgarna med en förhoppning om att finna någon form av inspiration och hitta något som sitter något sånär så att jag inte ska gå runt och vara grinig hela dagen. Ogillar skarpt kläder som sitter illa för då blir jag grinig. Och grinig kan jag bli ändå, så jag försöker undvika att utsätta min omgivning för en dålig humörgrund från första början.

Innan jag rusar upp för trappen för att slänga på mig kläder så brukar jag ha hoppat in i duschen. Känns också som en lite konstig sak att säga. Om det var så att jag brukade duscha i badrummet på övervåningen så skulle det eventuellt kunna stämma för där har vi ett badkar så då skulle jag behöva kliva över kanten för att kunna ställa mig i det. Men jag är ytterst tveksam till att jag skulle vara så modig så att jag skulle våga mig på att faktiskt hoppa över kanten och tro att det skulle sluta väl. Alltså att jag inte skulle halka och sedan ramla och riva halva badrumsinredningen för att försöka dämpa fallet. Nu duschar jag inte i det badrummet så ingen behöver oroa sig för att jag skulle få ett infall och försöka hoppa jämfota ner i badkaret. Jag duschar istället i badrummet på nedervåningen där det hänger ett draperi i en ställning i taket och det hänger en duschslang på väggen. Det finns inga kanter på golvet så att hoppa in i duschen skulle vara klart mindre riskfyllt, än det vore på övervåningen, men det känns liksom rätt meningslöst. Därför tar jag bara ett kliv närmare duschen och drar för draperiet, för att inte blöta ner hela badrummet, och sätter på vattnet. Jag brukar känna mig rätt nöjd över det lilla klivet och inte känna att jag har något behov av att hoppa runt lite på golvet för att faktiskt kunna stå för att jag har sagt att jag ska hoppa in i duschen.

Ett annat uttryck jag brukar använda i vardagen är att jag brukar be sönerna att gå med soporna. Det ingår i sönernas uppgifter i hushållet att gå iväg med soporna men de har inte riktigt fått kläm på att om det är överfullt med sopor så behöver man faktiskt åtgärda det. Helst omgående. I alla fall enligt deras moder. Det i sin tur innebär att jag brukar behöva påminna dem men sen överlåter jag åt dem att sinsemellan avgöra vem som gick sist. Vid de tillfällen som jag påminner dem säger jag i alla fall att de behöver gå med soporna. Jag syftar då på att de behöver tömma all behållare under diskbänken och sedan förflytta dem till rätt kärl vid återvinningen. De bör alltså inte lämnas i hallen innanför ytterdörren efter att de har avlägsnats från köket. Jag syftar dock inte på att sönerna ska ta en promenad med soporna så att soporna får sig en överblick av omgivningarna innan de så småningom sorteras och återvinns.

Under en promenad, utan sopor, tidigare under veckan bad äldste sonen mig att se upp. Han hade nämligen uppfattat att det kom en cyklist bakom oss, men det hade inte jag. Det där med att se upp och börja studera himlen kanske inte är det bästa alternativet när det är något eller någon i samma nivå som en själv som man ska akta sig för. För den som undrar så drog sonen mig i armen så cyklisten kom förbi oss utan alltför stora problem. Om cyklisten hade haft och använt en ringklocka så hade förmodligen även jag reagerat lite mer korrekt än vad jag gjorde i detta fall.

Apropå att ringa så blev jag ombedd att slå en pling till en person för några dagar sedan. Att slå på en bjällra, som jag i detta fall ser framför mig, tror jag inte är särskilt effektivt om man vill komma i kontakt med någon. Självklart förstår jag syftet med orden och var de kommer ifrån men ibland far tankarna iväg lite. En gång när jag var barn for tankarna iväg rätt rejält, så pass att de inte ens kunde komma fram till någon vettig lösning alls. Det var nämligen så att jag fick höra att grannfrun hade stått på örat. Jag hade aldrig hört det uttrycket tidigare och vid tillfället när jag fick höra talas om det så var det inte möjligt att fråga vad de syftade på. Därför gick jag under några dagar och undrade om grannfrun hade påbörjat en karriär som akrobat och skulle börja jobba på någon cirkus. När jag väl träffade på grannfrun så studerade jag henne noggrant i smyg. Hon såg ut som vanligt, öronen satt där de brukade med andra ord, och hon verkade inte vara på väg att flytta iväg med någon cirkus. Det gick ytterligare en tid innan jag förstod vad uttrycket stå på örat innebar och jag hade innan dess kommit fram till rätt många olika alternativ som inte alls visade sig vara korrekta.

Två andra saker som vi har haft lite roligt åt senaste veckorna är texten att ha, ett hjärta av guld. Guld är en metall vilket då skulle kunna innebära att man inte har några känslor alls. Det finns en amerikansk film från 1923 med originaltiteln Grumpy som översattes till svenska som Ett hjärta av guld. Nu vet jag inget mer om filmen ifråga men om jag får anta något så anser jag att den amerikanska titeln passar in på vår tolkning. Den andra saken är inte ett talesätt men kan läsas på skapligt många skyltar i butiker och på olika torg. Det är texten, vi tar kort. Vår fundering är om man får tillbaka kortet eller inte efter att man har betalat? Om de skulle behålla kortet så skulle de ju kunna hänvisa till skyltarna bara.

Kontentan av det hela är den att om man tolkar uttryck bokstavligt så kan de få en helt annan innebörd.

Personlig tränare

Det kan verka lite otroligt men jag känner faktiskt en PT. Vi umgås inte direkt men personen ifråga vet vem jag är och bara det är rätt stort när det kommer till mig och en PT. Jag anser att denna PT är en klok PT som utgår ifrån varje persons förmåga och mål. Nu kanske alla PT gör så men jag har inte så stor erfarenhet inom den professionen så jag har ingen att jämföra med. För att vara tydlig så syftar jag på en personlig tränare och inte en portugis. PT är ju även landskoden för Portugal. PT är också den kemiska beteckningen för platina vilket är ett metalliskt grundämne. Namnet platina kommer från det spanska ordet platino som betyder "litet silver". Jag drömde om den PT jag känner natten till idag. Eller kanske snarare om den unga ivriga tjej som PT'n jag känner hade anställt i min dröm. Den anställde försökte på otroligt många vis få med mig på ett träningspass men det kom alltid något emellan så jag behövde hela tiden avboka. Vad som kom emellan kan jag inte riktigt dra mig till minnes men det resulterade i att den anställde tog sig till min arbetsplats och försökte tala förstånd med mig. Varför den unga tjejen med sådan iver försökte påverka och hjälpa just mig är jag inte helt säker på, men jag har för mig att hon försökte imponera på sin arbetsgivare genom att ta sig an en otroligt svår uppgift.

Orsaken till min dröm kan troligen vara flera. En av anledningarna kan vara att jag igår stundtals behövde uthärda de små fyrfotingarnas race genom huset. Det regnade till och från under nästan hela dagen och eftersom de små inte alls är förtjusta i sådan väderlek så förflyttade de sina träningspass och utförde dem inomhus istället. Det vore väl ok om de inte emellanåt missade sina mål eller använde mig som en språngbräda eller som någon form av skydd från brodern. De små skulle i vissa avseenden behöva en PT, om inte annat för att träna upp sin precision vid utförandet av vissa övningar. Det skulle förmodligen även spara på några av de nio liven de anses ha. En annan anledning kan vara att jag igår kväll försökte mig på att rensa kylskåpet. Eftersom jag ogillar att slänga mat så valde jag alternativet att försöka äta upp så mycket som möjligt istället. Det kanske inte är det absolut bästa sättet att rensa kylskåpet på men just då föreföll det vara en god idé. Senare under kvällen kändes det inte riktigt som en lika klok idé. Dock hindrade det mig inte från att poppa popcorn och äta upp de flesta av dem också. Jag förvarar förvisso inte micropopcorn i kylskåpet men det var bara en förpackning kvar i kartongen så jag såg det mer som att jag rensade lite i skafferiet också. En tredje anledning skulle kunna vara att jag för tillfället inte riktigt orkar göra så mycket som jag skulle vilja. Det är en smärre konst för mig att hålla mig stilla när det inte sker av eget val. Jag kan vara en mästare på att slöa men som sagt vill jag helst välja tillfällena själv. Igår satt jag och la pussel för att ändå ha något att göra. Jag kom fram till att man får ont i armbågarna när man sitter för länge med ett pussel. Undrar om man kan träna upp armbågarna så att de blir lite bredare och därigenom blir mer stödvänliga?

Anledningarna till min dröm kan troligen vara oändliga eller också är det helt enkelt bara ett bevis på att jag tänker krokigt även när jag sover. Enligt min åsikt så förtjänar i alla fall den nyanställda ivriga unga tjejen, genom sin otroliga ihärdighet, en medalj av platina.

MR S & MR T

Äldsta sonen och jag hade med gemensamma krafter till slut lyckats få in de små fyrfotingarna. Vi hade därefter gått och lagt oss och jag hade så smått börjat somna. Försöken med att få in de små familjemedlemmarna hade dragit ut på tiden denna kväll så klockan var rätt mycket vid det här laget, och jag var tämligen trött efter dagens aktiviteter, så därför var min insomningsinväntan kortare än vanligt. Lugnet hade lagt sig, trodde vi, och jag höll alltså på att somna när jag helt plötsligt hörde ett riktigt brak från köket. En av de små kom rusande uppför trappen och sökte trygghet under min säng. Jag kände igen oljudet som nyss ekade genom hela huset, och säkert även hördes in till grannarna, så jag började skratta tyst för mig själv samtidigt som jag sträckte mig efter morgonrocken.  Väl nere i köket kunde jag konstatera att braket som hörts var det jag anat men den av de små som orsakat det fanns inte att finna i köket. Yngsta sonen hade även han fått på sig morgonrocken och tagit sig ner till nedervåningen vid det här laget och frågade vad det var som hänt. Han undrade även om jag mådde bra för vid det här laget så skrattade jag inte tyst för mig själv längre utan ljudnivån hade ökats med några decibel. Jag försäkrade sonen om att jag mådde bra och höll upp bevismaterial A som var lite trasigt men ändå fortfarande gick att se vad det en gång varit. Bevismaterial A var en papperskasse som jag sparat från dagens leverans av min storhandling. Eftersom de lägger i en piffig kartong i botten på kassarna som grönsaker och lite mer ömtåliga saker levereras i så brukar jag spara dessa för att sedan packa skräp som ska källsorteras. Jag hade tänkt spara denna till dagen efter då jag visste att mängden plast och kartonger skulle öka till en, i mitt tycke, oacceptabel mängd genom en annan leverans så därför hade jag låtit kassen stå kvar i ett hörn i köket. Det var alltså denna kasse som blivit attackerad av någon av de två små som tyckte att det var oerhört trist att behöva komma in och tillbringa natten inomhus. De brukar alltid göra det, men just denna kväll var det tydligen lite extra långtråkigt och jag hade ju faktisk ställt fram något som absolut måste undersökas så jag fick väl skylla mig själv lite. Vem av de små som var den skyldige var ännu okänt då en av dem fortfarande låg kvar under min säng och den andre var spårlöst försvunnen.

Mitt skrattande hade vid det laget smittat av sig till den yngsta sonen som skrattandes gick omkring och letade efter den skyldige samt bevismaterial B som borde finnas någonstans i närheten. Om det bör kallas bevismaterial A eller B kan säkert diskuteras då källan för de båda från början kom från samma produkt men eftersom de nu var separerade ifrån varandra och därmed två bevismaterial så känns det mer korrekt att benämna dem som A och B.Vi bor inte i något palats, så närheten kanske låter lite överdrivet, men när man söker efter något, och i detta fall även någon, så kan även en liten mindre bostad kännas stor. För de små familjemedlemmarna är rätt duktiga på att hitta gömställen som vi övriga i hushållet inte riktigt förstår oss på. När de små till exempel nyligen flyttat hem till oss så hittade de ett hål i en vägg i tvättstugan som jag inte noterat under ett års tid! Numera har de blivit för stora och kommer inte in där längre så sökandet efter den lilla sabotören förflyttades från köket till vardagsrummet. Yngste sonen gapskrattade när fann den lilla marodören i vardagsrummet. Denna syn var den som mötte honom

Vi kunde snabbt utröna att det var Mr S som var den skyldige till braket och de skratt som vi vid det här laget högljutt utstötte. Mr S var oerhört oförstående till varför jag dubbelvikt och med ont i magen försökte fotografera honom. Han ansåg inte riktigt att detta var ett av hans bästa ögonblick och att det därigenom inte alls behövde förevigas. Mr S, som numera även kallas Stålmannen, önskade även att få bli utsläppt för att komma ifrån vårt skrattande och för att undslippa skammen och bevismaterial B som snyggt hängde runt hans hals. Jag försökte befria Stålmannen från den prassliga capen men han ville som sagt helst gå ut. Eller så var det så att han nu kände sig bättre rustad för att återgå till vad han nu gjorde innan hans matte och husse senior tvingade honom att komma in för natten. Det var således kanske inte alls ett misslyckat försök att ta sig ur en papperskasse utan påklädning inför vidare äventyr under natten. Stålmannen byter ju om i en telefonkiosk så vem är jag att döma om Mr S byter om i en papperskasse. Fast Stålmannen brukar i och för sig inte vara iklädd en del av telefonkiosken när han väl är färdig så jag återgår nog till tanken att det var ett litet misslyckande.

Mr T var alltså den som låg och tryckte i säkerhet under min säng. Han uppvisar inte alls samma form av mod som den riktiga Mr T i A-team som visades på TV under 80-talet. Vår lilla Mr T vände förmodligen snarare på en femöring när hans bror försökte, men totalt misslyckades med, att ta sig ur papperskassen i köket. Fast han misslyckades inte helt, för han kom upp ur kassen, det gick bara inte riktigt som han tänkt sig. Mr T's vändande på en femöring kan även beskrivas med att femöringar inte finns längre och det är ungefär likadant med hans mod. Men han är oerhört älskad ändå.

Efter att till slut ha lyckats befria Stålmannen från hans nya cape, vikt ihop återstoden av bevismaterial A och vi hade sansat oss lite så gjorde vi ett nytt försök och sa god natt till varandra igen.

En lördagskväll i förorten

Jag låg på soffan och försökte återhämta mig efter en lite lätt ansträngande cykeltur. Nu var det varken första, eller sista, gången jag felberäknat mängden energi som går åt när jag ibland får för mig att göra saker men jag låg och begrundade min senaste felberäkning när en vän hörde av sig. Vännen frågade vad jag gjorde varpå jag svarade och även förklarade att när jag väl samlat ihop mig så pass att jag lyckades resa på mig så skulle jag gå och handla. Fick då en uppmaning om att även köpa smågodis eftersom jag ändå skulle till affären. Låg kvar på soffan ett tag till men så småningom började jag få lite dåligt samvete över att jag inte kom iväg någon gång och jag hade ju, som jag tolkade det, faktiskt lovat att handla smågodis innan kvällen var över. Vickade lite på tårna och fötterna och flyttade lite lätt på benen och konstaterade att de var i tämligen brukbart skick igen så jag bestämde mig för att de fått vila färdigt och gick att gå på igen. Eftersom jag har en lätt förkärlek för att planera, även om inte alltid planerna håller, och även tycker om att få flera saker gjorda samtidigt om jag ändå gör något så bestämde jag mig för att befria den stora påsen i tvättstugan från en del flaskor som skulle pantas. Det var en rejäl samling så jag fyllde två kassar men lät några ligga kvar för barnen skulle ju ha något att göra när de kom hem också. Eller så skulle jag ha sådan tur att några företagsamma barn i området skulle komma förbi och fråga om vi hade någon pant att skänka till något. Jag tycker om att kunna ge dem något vid sådana tillfällen som uppmuntran till att de gör någon form av insats. Om sedan insatsen resulterar i att de går och handlar godis så anser jag att de förtjänar det så det lägger jag mig inte i, utan den eventuella dusten överlåter jag åt deras föräldrar.

Efter att de små fyrfotingarna inspekterat kassarna grundligt och lyckas välta dem några gånger hade jag till slut fått på mig skor, jacka och letat fram en ryggsäck och gav mig av mot affären. Efter att ha fyllt kassarna en sista gång, för jag var ordentlig och lät inte flaskorna ligga kvar i hallen, även om det kändes lite lockande en kort stund. Väl framme vid affären och pantstationen så kunde jag få njuta av den inte särskilt vackra, totalt osynkroniserade, melodi som pantmaskinerna skapade eftersom de behövde viss tillsyn. Smålog lite för mig själv och kände mig lite lätt som urtypen för en skild trött kvinna som har en barnfri lördag. Tryckte på knappen som ska påkalla någon form av uppmärksamhet och aktivitet från personalen. Avvaktade en kort stund och under den tiden dök en man upp med två hela sopsäckar med pantflaskor. Kände mig lite bättre till mods vid åsynen av honom eftersom jag då insåg att jag inte är den enda som lämnar in sin pant en lördagskväll. Mannen tryckte även han på knappen för att påkalla uppmärksamhet. Vi nickade lite åt varandra för att visa att vi såg den andre och att vi båda förstod att vi påbörjat någon form av kö. En tredje person dök upp med en lite mindre skrymmande skörd från sin gömma. Vi som redan stod där nickade åt honom efter att även han tryckt på knappen för påkallande av uppmärksamhet. Jag funderade lite över om han trodde att vi andra två bara stod och hängde lite och väntade på bättre tider, istället för att ha tryckt på knappen, men lät det bero. Mannen med den minsta samlingen gick så småningom resolut iväg till kassorna för att där försöka få kontakt med någon då den magiska knappen verkade vara ur funktion. Det lät förvisso när man tryckte på den men den önskade effekten uteblev varje gång. Att jag själv inte gick iväg till kassorna på en gång var på grund av att jag var lite trött och inte hade någon tid att passa och ansåg att någon gång borde ju någon ur personalen komma förbi i alla fall. Samt att jag hade två stora kassar med pantflaskor att bära på och jag kunde för min inre syn se hur jag tappade dem någonstans på väg bort till kassorna. Den resoluta mannen lyckades med sitt uppdrag och två personer ur personalen kom för att åtgärda de tjutande maskinerna. Jag kunde därefter mata in alla flaskorna och kände mig lite nöjd efter att till slut ha avslutat ett delmoment av min utflykt till affären.

Gick in i affären för att handla kattmaten som var den verkliga orsaken till att utflykten behövde göras från början. Tog en korg vid ingången eftersom jag var lite orolig över att jag skulle glömma kattmaten om jag inte plockade på mig den först och ville inte riskera att jag skulle stå och kasta konservburkar omkring mig när jag plockade smågodis. Just vid godishyllorna kan det dessutom förekomma barn som inte riktigt tål att bli träffade av konservburkar lika väl som vuxna och det skulle inte bli så bra. Funderade över mjölkbeståndet hemma i kylskåpet och kunde konstatera att någon mjölk inte behövde handlas. Barnen var ju dessutom inte hemma så då hade jag lite mer kontroll över mängden mjölk och framförallt åtgången av den. Det vill säga så länge förpackningarna är hela och inte skapar små insjöar i kylen. Var inte direkt sugen på smågodis men jag hade ju gått med på att jag skulle handla det så jag tog en påse och studerade utbudet. Började förstrött plocka några bitar och började efter stund komma in i plockprocessen vilket i slutändan resulterade i en skapligt imponerande mängd smågodis. Vet inte vad som är värst, att handla smågodis när man är riktigt sötsugen eller när man helt saknar inspiration. Med tanke på den nästintill överfulla påsen som jag fick ihop till så kan det vara det senare. Lyckades i alla fall stänga ihop påsen så att godisbitarna inte rymde ut i varukorgen och jag skulle behöva plocka ihop dem en eller två gång till. Det kändes som att det räckte med att jag hade behövt plocka ihop pantflaskorna flera gånger hemma i hallen. Av någon outgrundlig anledning så drogs jag mot hyllorna med chips efter att jag var färdig med mitt plockande. I efterhand kan jag förstå att det var saltet som drog men just då begrep jag inte bättre. Jag begrep inte ens att jag skulle låta bli utan plockade ner en påse chips från en hylla och la även den i korgen. Jag hade ju ändå en korg som det var tämligen gott om plats kvar i. Eftersom jag unnat mig både smågodis och chips så ansåg jag att jag lika gärna kunde gå all in och klämma ner en stor flaska läsk i korgen också varpå jag gjorde det. Gick sedan relativt skyndsamt med blicken riktad mot golvet mot kassorna för att inte några fler dumheter skulle åka ner i korgen av misstag.

Scannade in kattmaten, smågodiset, chipspåsen och läsken och packade vartefter det var gjort ner dem i ryggsäcken. När jag skulle dra kortet för att betala insåg jag att det inte gick så bra eftersom mitt köp var utvalt för kontroll. Det lyser en röd lampa på en stolpe för att påkalla personalens uppmärksamhet vid dessa tillfällen, men precis som vid pantstationen en stund tidigare så var det ingen som kände sig uppmanad eller utvald till att utföra kontrollen av vad jag handlat och ville betala för. Eftersom jag inte längre bar runt på en massa pantflaskor och befann mig bara några meter från närmaste bemannade kassa så gick jag dit så att kassörskan kunde ropa på någon som kunde utföra kontrollen. En skapligt ung gänglig man dök så småningom upp och fick kika ner i min ryggsäck samtidigt som han kontrollerade innehållet mot varorna som var listade på skärmen. Jag började småfnissa för mig själv samtidigt som jag bekräftade att jag packat ner kattmat, smågodis, chips och en stor läsk. Återfick nämligen känslan av att vara en lite lätt patetisk kvinna som inte har något bättre för sig och som dessutom slog på stort en lördagskväll. Känslan blev inte direkt bättre av att den unga mannen såg nästan medlidande på mig när jag stod där och försökte låta bli att fnissa högt. Efter att ha blivit godkänd så att jag kunde betala så gick jag, fortfarande småfnissande, hemåt. Hällde upp smågodiset i en skål och studerade det en stund. Hällde därefter upp en skål med chips också, fyllde is och läsk i ett glas och slog mig åter ner i soffan.

Godiset gick definitivt inte åt samma kväll men så småningom lyckades jag faktiskt få i mig allt så inget gick till spillo denna gång. 

Ogröna fingrar

Till och med när jag skulle skriva rubriken ogröna fingrar så vill autocorrect få det till ogräs fingrar. Känns som att autocorrect för en gångs skull vill byta till ett lite mer korrekt alternativ än det vanligtvis brukar vilja göra. Man kan ju hitta hur många sidor som helst på nätet som visar många inte helt lyckade exempel på felskrivningar men däremot skapligt komiska sådana. Med nätet syftar jag så klart på Internet och inte de nät som spindlarna har byggt i min lilla trädgård. För även om spindlarna har varit rätt duktiga på att bygga nät i bland annat min häck så tror jag inte att de har kommit så långt i utvecklingen att de har börjat skriva än. Jag hoppas i alla fall inte det. Fast om de var läs och skrivkunniga så skulle jag ju i och för sig kunna lämna små lappar med meddelanden med information om att det inte är så lämpligt att bygga nät på vissa ställen och det skulle förmodligen både spindlarna och jag uppskatta. 

Nu var det inte direkt spindlar jag tänkte på när jag skrev rubriken, men tankarna spann visst iväg lite, utan snarare mina ogröna fingrar. Jag har en liten ogräsmatta som jag stundtals försöker få att likna en gräsmatta lite mer. Nu är det inte så att jag önskar att plätten stundtals liknar en gräsmatta, gräsmattetillståndet får gärna vara lite mer permanent, utan det är mer orken och energin som infaller lite kortare stunder och förmodligen inte så ofta som de borde för att riktigt lyckas med mitt lilla projekt inom en snar framtid. Härom dagen föll i alla fall andan på, en stund, att försöka göra något åt min lilla maskrosodling. Kunde då konstatera att även om odlingen fortfarande frodas tämligen väl så är det mycket mindre maskrosor numera än det har varit. Funderade lite över kombinationen av orden mycket och mindre en stund. För även om maskrosorna på min lilla ogräsplätt är mindre storleksmässigt så är de förmodligen inte färre till antalet. Så mycket mindre passar faktiskt rätt bra som beskrivning. 

Dessa tjusiga blad ingår inte i min odling utan de hittade jag under en av mina promenader. 

Lite spilld mjölk

Ibland blir inte saker riktigt som man tänkt sig. Eller ibland kanske inte riktigt stämmer utan för mig tillhör det mer min vardag. Det innebär att jag oftast inte direkt lägger någon särskild vikt vid det utan mer rycker på axlarna och eventuellt tänker "jaha" och fortsätter med vad jag nu håller på med. Fast ibland innebär det också att jag behöver göra en tvär vändning och springa i ilfart åt ett helt annat håll än det jag i sakta mak var på väg åt. Sakta mak kanske inte alltid stämmer i och för sig men jag övar på det. 

Under veckan som var så handlade jag bland annat en liter mjölk på vägen hem på kvällen. De som känner mig vet att jag har mjölk i kaffet och de vet även att jag skapligt ofta har en mugg kaffe i närheten. Graden av uppdrucket kaffe varierar dock och det är inte alls ovanligt att det är en mugg med kallt kaffe som står i närheten. Och det är väl inte alltid den står i närheten heller för jag glömmer ofta bort att jag skulle dricka kaffe när det händer något annat. Men, mjölk är en av de saker som mer eller mindre måste finnas hemma, förutom kaffe då, även om det bitvis gapar tomt på hyllorna i köket i övrigt. Jag ställde i alla fall in mjölken på en hylla i kylskåpet när jag väl kom hem. Det fanns lite mjölk kvar i förpackningen som stod i dörren så därför fick den nyinköpta mjölken stå på en hylla vilket jag morgonen efter var lite tacksam över. För på morgonen så stod inte en liter mjölk i sin ensamhet i ett kargt öde landskap utan förpackningen stod som en ståtlig liten ö i en vit vacker insjö. Min tacksamhet berodde på att om förpackningen hade stått i dörren så hade mina sömndruckna ögon inte uppfattat att det fanns mjölk på rymmen i kylskåpet. Det i sin tur hade i slutänden förmodligen resulterat i en skaplig mängd mjölk både i och utanför kylskåpet. Medan kaffet bryggde klart så flyttade jag på den fina ön och hällde upp innehållet i en kanna istället. Jag torkade även upp insjön för det kändes inte riktigt rätt att ha en sådan i kylen. Det begrep till och med jag trots att det var morgon och jag ännu inte hade druckit kaffe. 

Mitt största bekymmer med denna lila incident, om man nu kan kalla den så, var att min plan för inhandling av nästa mjölk behövde tidigareläggas. Det kan eventuellt även te sig lite märkligt att jag inte bara tänkte "jaha" över en sådan simpel sak som lite utspilld mjölk men det var själva handlingsplaneringen som rubbades och det störde mig lite. 

Två deciliter mjölk saknades och det räcker till flera muggar kaffe så ni kanske kan förstå att jag var lite bekymrad. Har inhandlat mer mjölk och har druckit mer kaffe på andra ställen än planerat så jag är till slut nästan i fas med mjölken igen. 

Trötter

När det börjar närma sig semestertider så brukar man vara rätt trött och slutkörd. Jag är definitivt inget undantag. Nu har jag i och för sig nästan alltid svårt att vakna på morgnarna. Det som de flesta lite mer normala människor kallar för morgnar i alla fall. För min del känns det oftast som om det fortfarande är natt när väckningarna på telefonen försöker få mig att vakna till. Jag har minst sju väckningar som gör sitt bästa med att påkalla uppmärksamhet och påtala att det är morgon och dags att slå upp de blå. Väckningarna fungerar i och för sig skapligt bra för de små fyrfotingarna i hushållet. De brukar vakna till och försöker då påkalla min uppmärksamhet med diverse buffande och puffande. Men, det verkar som att även de tycker att det är dags för lite ledighet så senaste veckan har de mest blängt på mig när det låter om telefonen på morgnarna. 

Förra veckan var jag så osams med väckningarna så jag lyckades placera om apparna på telefonen. Medan jag fortfarande sov! En stund efter att jag vaknat, eller vaknat och vaknat mer tagit mig ur sängen och ner för trappen, så tittade jag på telefonen. Jag blinkade några gånger och tittade sen på telefonen igen. Funderade lite över om jag fortfarande sov och drömde en mardröm. Kaffebryggaren puttrade och höll på att brygga kaffe varpå jag konstaterade att jag borde vara vaken för det måste varit jag som satt igång den. Tittade på apparna på telefonen en stund medan kaffet blev klart. Kände att jag behövde en liten stund att försöka lokalisera några av de mer viktiga apparna innan jag började försöka flytta runt några av dem. Hällde upp kaffet och fick väl i mig en halv mugg innan jag tordes röra telefonen igen. Saknade vid första genomgången ett antal appar som jag behöver vilket inte alls kändes bra. Efter ytterligare lite kaffe och lite mer plirande och blinkande så lyckades jag faktiskt hitta dem för jag hade lyckats skapa några mappar också. 

Det är något smått magisk med ordningen jag har i min telefon för jag behöver normalt sett inte ens titta på telefonen för att öppna rätt app. Men så är inte fallet längre. Jag har fortfarande inte lyckats få dem helt i ordning för jag kan inte komma ihåg exakt hur de var placerade.  Men jag vet att ett antal av dem ligger fel. 

Ny redaktör sökes

Jag har fått höra vid ett par tillfällen att vår lilla vrå, som sönerna och jag kallar hemma, ser ut som en tidning. Det är sagt i all välmening och som komplimanger men jag skulle vilja ha ett samtal med redaktören om vad som ska ingå i våra liv som utspelar sig i denna lilla tidning. Redaktören är ju den som bestämmer vad som ska ingå i en tidning men vi är inte helt ense om innehållet och jag känner mig stundtals snudd beredd på att ge personen ifråga sparken. Allt som sker är absolut inte oönskvärt men vissa sidor skulle jag vilja byta ut helt och hållet och istället sätta in artiklar med helt andra innehåll. Några annonser om trevliga utflykter och resor skulle också vara önskvärt. Jag förväntar mig dock inte att redaktören ska åta sig den omöjliga uppgiften att få mig att se ut som en modell. Nu vet jag att med dagens teknik så kan man genom retuschering av bilder få någon att se helt annorlunda än de gör i verkligheten men då behöver vi anställa även en grafisk designer och jag tycker det räcker med att vara osams med redaktören. Som kvinna över fyrtio så har jag dessutom insett att allt det där onödiga och skapligt onyttiga som jag emellanåt hittar i skåpen, och som sönerna inte har hittat, fastnar som extravikt mellan midjan och knäna. Det bara är så. Det är även något jag får acceptera eller göra något åt själv. Jag skulle i och för sig kunna låta bli att inhandla sådana saker men jag köper det mest för att ha hemma om någon annan skulle vilja ha något. Fast ibland köper jag något till mig själv också, och gömmer det i något skåp. För någon månad sedan handlade jag några chokladkakor och gömde dem sedan för sönerna. Jag kom på det för någon vecka sedan, men då blev jag även varse att jag har gömt dem även för mig själv. Funderar nu över var de är...?

Nåväl, det var det där med att vara oense med redaktören. På sätt och vis så är det väl mig själv jag är osams med eftersom det delvis är mitt liv det handlar om. Men, eftersom vi är flera i hushållet och ingen av oss egentligen önskar att vissa saker ska ske så väljer jag att skylla det på någon annan.  Det blir enklare så. Att byta prenumeration har jag funderat lite över men jag har varken möjlighet till eller egentligen så stor lust med det för som sagt vissa saker är bra och de önskar jag ha kvar. Men jag funderar ändå över att ge redaktören för denna tidning sparken. Inser att jag då kommer behöva skaffa en ny redaktör att skylla på och det är såklart en risk i sig. Sen är jag inte heller helt säker på vilka som eventuellt skulle tordas infinna sig på en anställningsintervju. Eftersom det är en relativ utmaning att handha denna tidning så är risken tämligen stor att det skulle dyka upp någon redaktör som arbetat på en tidning för någon extremsport eller dylikt och jag anar att vi skulle bli ännu mer osams om innehållet än jag är med nuvarande redaktör. Lönen är ännu ett bekymmer som det skulle kunna bli rätt häftiga diskussioner kring. Det är nämligen en helt oavlönat tjänst.

Om nu någon, alternativ att du känner någon, som skulle vilja åta sig tjänsten som redaktör i denna tidning så är tjänsten eventuellt ledig. Men endast eventuellt, då jag för närvarande ändå tror att nuvarande redaktör bör få åtminstone en chans till. Eller två.