Utebliven dricks

Under helgen var jag ute på en tämligen gedigen elefantsafari. Det innebar bland annat att den lilla svarta användes mer ordentligt än sedvanligt.  Den lilla svarta är fortfarande min dammsugare så jag har alltså inte varit inne i klädkammaren och plockat fram den klassiska lilla svarta klänningen och varit ute på galej. Tillfredsställelsen över att ha varit på en rejäl elefantsafari är dock snudd på likvärdig med att ha varit ute på vift. Det är förvisso inte så att våra elefanter erbjuder några intelligenta diskussioner eller ens erbjuder någon form av förtäring eller något drickbart men det är ändå rätt trevligt med ett välstädat hem.

När jag utför en sådan röjning som jag gjorde under helgen så är det lite som att utsätta kroppen för ett smärre träningspass. Det saknas dock någon som ser till att säkerhetsföreskrifterna följs. Det finns inte heller någon som pushar och hejar på med glada tillrop. Jag får således själv försöka stanna upp och fundera över hur korkat det kanske är att hålla upp en soffa med ena handen för att komma åt elefanterna som bosatt sig längst in under den. Eller försöka förstå att det inte är ett tecken på superintelligens att ställa sig på armstöden till en fåtölj för att nå upp till ovansidan av vitrinskåpet. Sönerna utstötte några positiva omdömen i alla fall men det var mest när jag lämnade dem ifred i deras rum än påhejningar av mina akrobatiska övningar.

En sak jag kunde konstatera under mitt träningspass var att jag inte helt uppskattar vårt idag mer eller mindre kontantlösa samhälle. Denna insikt erfor jag när jag gav mig i kast med att städa ur soffan ordentligt. Förr kunde man oftast få ihop till några mynt och hade man riktig tur så kunde till och med någon sedel ha kilat sig fast bakom någon soffkudde men numera finns endast smulor gömda i soffan. Anser inte att smulor är någon bra dricks.

Trots att jag flyttade på samtliga kuddar och plymåer i soffan 

så gick det inte att finna några mynt så långt ögat kunde nå.