Jag har under de senaste veckorna funderat över en del rätt udda saker man säger i sin vardag. Eller också är det bara jag som säger såna saker och tror att även andra gör det, fast en del uttryck vet jag används även av andra personer, så helt ensam är jag inte. Under morgnarna så använder jag tämligen frekvent två uttryck och det ena är att jag ska springa upp och slänga på mig lite kläder. Springa upp kan nog stämma för jag förflyttar mig otrolig många gånger mellan våra två våningsplan under morgnarna. Så pass många gånger att det förmodligen snudd på skulle kunna likställas med ett kortare träningspass på en trappmaskin. De första gångerna jag är på väg upp eller ner för trappen är hastigheten inte särskilt imponerande men farten ökar i takt med vakenhet och att tidspressen ökar. Detta gäller alltså vardagar när vi alla ska iväg åt olika håll. På helger så är det myrsteg som gäller åtminstone fram till lunchtid. Efter att jag har sprungit upp för trappen så har jag alltså utlovat att jag ska slänga på mig lite kläder. Det är inte så att jag går in i klädkammaren och rycker ner kläderna från galgarna och kastar dem mot mig själv för att se vad som fastnar som jag borde göra efter att ha sagt något sådant. Jag brukar mer stå och flytta lite på galgarna med en förhoppning om att finna någon form av inspiration och hitta något som sitter något sånär så att jag inte ska gå runt och vara grinig hela dagen. Ogillar skarpt kläder som sitter illa för då blir jag grinig. Och grinig kan jag bli ändå, så jag försöker undvika att utsätta min omgivning för en dålig humörgrund från första början.
Innan jag rusar upp för trappen för att slänga på mig kläder så brukar jag ha hoppat in i duschen. Känns också som en lite konstig sak att säga. Om det var så att jag brukade duscha i badrummet på övervåningen så skulle det eventuellt kunna stämma för där har vi ett badkar så då skulle jag behöva kliva över kanten för att kunna ställa mig i det. Men jag är ytterst tveksam till att jag skulle vara så modig så att jag skulle våga mig på att faktiskt hoppa över kanten och tro att det skulle sluta väl. Alltså att jag inte skulle halka och sedan ramla och riva halva badrumsinredningen för att försöka dämpa fallet. Nu duschar jag inte i det badrummet så ingen behöver oroa sig för att jag skulle få ett infall och försöka hoppa jämfota ner i badkaret. Jag duschar istället i badrummet på nedervåningen där det hänger ett draperi i en ställning i taket och det hänger en duschslang på väggen. Det finns inga kanter på golvet så att hoppa in i duschen skulle vara klart mindre riskfyllt, än det vore på övervåningen, men det känns liksom rätt meningslöst. Därför tar jag bara ett kliv närmare duschen och drar för draperiet, för att inte blöta ner hela badrummet, och sätter på vattnet. Jag brukar känna mig rätt nöjd över det lilla klivet och inte känna att jag har något behov av att hoppa runt lite på golvet för att faktiskt kunna stå för att jag har sagt att jag ska hoppa in i duschen.
Ett annat uttryck jag brukar använda i vardagen är att jag brukar be sönerna att gå med soporna. Det ingår i sönernas uppgifter i hushållet att gå iväg med soporna men de har inte riktigt fått kläm på att om det är överfullt med sopor så behöver man faktiskt åtgärda det. Helst omgående. I alla fall enligt deras moder. Det i sin tur innebär att jag brukar behöva påminna dem men sen överlåter jag åt dem att sinsemellan avgöra vem som gick sist. Vid de tillfällen som jag påminner dem säger jag i alla fall att de behöver gå med soporna. Jag syftar då på att de behöver tömma all behållare under diskbänken och sedan förflytta dem till rätt kärl vid återvinningen. De bör alltså inte lämnas i hallen innanför ytterdörren efter att de har avlägsnats från köket. Jag syftar dock inte på att sönerna ska ta en promenad med soporna så att soporna får sig en överblick av omgivningarna innan de så småningom sorteras och återvinns.
Under en promenad, utan sopor, tidigare under veckan bad äldste sonen mig att se upp. Han hade nämligen uppfattat att det kom en cyklist bakom oss, men det hade inte jag. Det där med att se upp och börja studera himlen kanske inte är det bästa alternativet när det är något eller någon i samma nivå som en själv som man ska akta sig för. För den som undrar så drog sonen mig i armen så cyklisten kom förbi oss utan alltför stora problem. Om cyklisten hade haft och använt en ringklocka så hade förmodligen även jag reagerat lite mer korrekt än vad jag gjorde i detta fall.
Apropå att ringa så blev jag ombedd att slå en pling till en person för några dagar sedan. Att slå på en bjällra, som jag i detta fall ser framför mig, tror jag inte är särskilt effektivt om man vill komma i kontakt med någon. Självklart förstår jag syftet med orden och var de kommer ifrån men ibland far tankarna iväg lite. En gång när jag var barn for tankarna iväg rätt rejält, så pass att de inte ens kunde komma fram till någon vettig lösning alls. Det var nämligen så att jag fick höra att grannfrun hade stått på örat. Jag hade aldrig hört det uttrycket tidigare och vid tillfället när jag fick höra talas om det så var det inte möjligt att fråga vad de syftade på. Därför gick jag under några dagar och undrade om grannfrun hade påbörjat en karriär som akrobat och skulle börja jobba på någon cirkus. När jag väl träffade på grannfrun så studerade jag henne noggrant i smyg. Hon såg ut som vanligt, öronen satt där de brukade med andra ord, och hon verkade inte vara på väg att flytta iväg med någon cirkus. Det gick ytterligare en tid innan jag förstod vad uttrycket stå på örat innebar och jag hade innan dess kommit fram till rätt många olika alternativ som inte alls visade sig vara korrekta.
Två andra saker som vi har haft lite roligt åt senaste veckorna är texten att ha, ett hjärta av guld. Guld är en metall vilket då skulle kunna innebära att man inte har några känslor alls. Det finns en amerikansk film från 1923 med originaltiteln Grumpy som översattes till svenska som Ett hjärta av guld. Nu vet jag inget mer om filmen ifråga men om jag får anta något så anser jag att den amerikanska titeln passar in på vår tolkning. Den andra saken är inte ett talesätt men kan läsas på skapligt många skyltar i butiker och på olika torg. Det är texten, vi tar kort. Vår fundering är om man får tillbaka kortet eller inte efter att man har betalat? Om de skulle behålla kortet så skulle de ju kunna hänvisa till skyltarna bara.
Kontentan av det hela är den att om man tolkar uttryck bokstavligt så kan de få en helt annan innebörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar