MR S & MR T

Äldsta sonen och jag hade med gemensamma krafter till slut lyckats få in de små fyrfotingarna. Vi hade därefter gått och lagt oss och jag hade så smått börjat somna. Försöken med att få in de små familjemedlemmarna hade dragit ut på tiden denna kväll så klockan var rätt mycket vid det här laget, och jag var tämligen trött efter dagens aktiviteter, så därför var min insomningsinväntan kortare än vanligt. Lugnet hade lagt sig, trodde vi, och jag höll alltså på att somna när jag helt plötsligt hörde ett riktigt brak från köket. En av de små kom rusande uppför trappen och sökte trygghet under min säng. Jag kände igen oljudet som nyss ekade genom hela huset, och säkert även hördes in till grannarna, så jag började skratta tyst för mig själv samtidigt som jag sträckte mig efter morgonrocken.  Väl nere i köket kunde jag konstatera att braket som hörts var det jag anat men den av de små som orsakat det fanns inte att finna i köket. Yngsta sonen hade även han fått på sig morgonrocken och tagit sig ner till nedervåningen vid det här laget och frågade vad det var som hänt. Han undrade även om jag mådde bra för vid det här laget så skrattade jag inte tyst för mig själv längre utan ljudnivån hade ökats med några decibel. Jag försäkrade sonen om att jag mådde bra och höll upp bevismaterial A som var lite trasigt men ändå fortfarande gick att se vad det en gång varit. Bevismaterial A var en papperskasse som jag sparat från dagens leverans av min storhandling. Eftersom de lägger i en piffig kartong i botten på kassarna som grönsaker och lite mer ömtåliga saker levereras i så brukar jag spara dessa för att sedan packa skräp som ska källsorteras. Jag hade tänkt spara denna till dagen efter då jag visste att mängden plast och kartonger skulle öka till en, i mitt tycke, oacceptabel mängd genom en annan leverans så därför hade jag låtit kassen stå kvar i ett hörn i köket. Det var alltså denna kasse som blivit attackerad av någon av de två små som tyckte att det var oerhört trist att behöva komma in och tillbringa natten inomhus. De brukar alltid göra det, men just denna kväll var det tydligen lite extra långtråkigt och jag hade ju faktisk ställt fram något som absolut måste undersökas så jag fick väl skylla mig själv lite. Vem av de små som var den skyldige var ännu okänt då en av dem fortfarande låg kvar under min säng och den andre var spårlöst försvunnen.

Mitt skrattande hade vid det laget smittat av sig till den yngsta sonen som skrattandes gick omkring och letade efter den skyldige samt bevismaterial B som borde finnas någonstans i närheten. Om det bör kallas bevismaterial A eller B kan säkert diskuteras då källan för de båda från början kom från samma produkt men eftersom de nu var separerade ifrån varandra och därmed två bevismaterial så känns det mer korrekt att benämna dem som A och B.Vi bor inte i något palats, så närheten kanske låter lite överdrivet, men när man söker efter något, och i detta fall även någon, så kan även en liten mindre bostad kännas stor. För de små familjemedlemmarna är rätt duktiga på att hitta gömställen som vi övriga i hushållet inte riktigt förstår oss på. När de små till exempel nyligen flyttat hem till oss så hittade de ett hål i en vägg i tvättstugan som jag inte noterat under ett års tid! Numera har de blivit för stora och kommer inte in där längre så sökandet efter den lilla sabotören förflyttades från köket till vardagsrummet. Yngste sonen gapskrattade när fann den lilla marodören i vardagsrummet. Denna syn var den som mötte honom

Vi kunde snabbt utröna att det var Mr S som var den skyldige till braket och de skratt som vi vid det här laget högljutt utstötte. Mr S var oerhört oförstående till varför jag dubbelvikt och med ont i magen försökte fotografera honom. Han ansåg inte riktigt att detta var ett av hans bästa ögonblick och att det därigenom inte alls behövde förevigas. Mr S, som numera även kallas Stålmannen, önskade även att få bli utsläppt för att komma ifrån vårt skrattande och för att undslippa skammen och bevismaterial B som snyggt hängde runt hans hals. Jag försökte befria Stålmannen från den prassliga capen men han ville som sagt helst gå ut. Eller så var det så att han nu kände sig bättre rustad för att återgå till vad han nu gjorde innan hans matte och husse senior tvingade honom att komma in för natten. Det var således kanske inte alls ett misslyckat försök att ta sig ur en papperskasse utan påklädning inför vidare äventyr under natten. Stålmannen byter ju om i en telefonkiosk så vem är jag att döma om Mr S byter om i en papperskasse. Fast Stålmannen brukar i och för sig inte vara iklädd en del av telefonkiosken när han väl är färdig så jag återgår nog till tanken att det var ett litet misslyckande.

Mr T var alltså den som låg och tryckte i säkerhet under min säng. Han uppvisar inte alls samma form av mod som den riktiga Mr T i A-team som visades på TV under 80-talet. Vår lilla Mr T vände förmodligen snarare på en femöring när hans bror försökte, men totalt misslyckades med, att ta sig ur papperskassen i köket. Fast han misslyckades inte helt, för han kom upp ur kassen, det gick bara inte riktigt som han tänkt sig. Mr T's vändande på en femöring kan även beskrivas med att femöringar inte finns längre och det är ungefär likadant med hans mod. Men han är oerhört älskad ändå.

Efter att till slut ha lyckats befria Stålmannen från hans nya cape, vikt ihop återstoden av bevismaterial A och vi hade sansat oss lite så gjorde vi ett nytt försök och sa god natt till varandra igen.