Alternativ kokning av pasta?

Vissa dagar när jag kommer hem är jag tröttare än andra. Dagar alltså, jag tänker inte förringa någon annans trötthet någon dag i veckan. För ett tag sedan var det en sådan dag, eller kanske snarare kväll, då jag inte kom hem särskilt tidigt. Jag sjönk ihop lite på en stol i köket medan sönerna rotade runt i kylskåpet och frysen för att komma fram till något snabbt och relativt enkelt att laga till middag. Vårt kök är inte tillräckligt stort för att tre personer ska kunna rota runt i kylskåpet samtidigt så jag satt därför kvar på stolen under tiden. Sönerna konstaterade till slut att vi hade färdiga köttbullar hemma och att det skulle vara det enklaste alternativet. Äldsta sonen stekte på dem och kokade makaroner till så att vi inte behövde äta bara köttbullar. Det är förvisso inget fel i att göra det men vi kände ändå att vi ville ha något mer än bara köttbullarna. 

Jag satt under tiden kvar på min stol. Dels för att hålla mig ur vägen, men även för att finnas tillgänglig för att kunna svara på eventuella frågor som kunde uppstå. Det sistnämnda kunde dock vara lite klurigt för när jag är riktigt riktigt trött och slutkörd så är det lite som att jag lämnar av hjärnan, eller i alla fall eventuell intelligens, i brevlådan innan jag kliver in genom ytterdörren. Intelligensen får sen vila där till efterföljande morgon och så plockar jag upp den i återhämtat fräschare skick innan jag ger mig iväg nästa dag. Det i sin tur innebär att jag kan få ur mig de mest korkade saker och idéer på kvällarna dessa dagar. Det kan hända att jag lyckas få ur mig sådana även vid andra tillfällen men det sker inte riktigt lika frekvent som när jag är extremt trött. 

Just denna kväll fick äldsta sonen lyssna på mitt spånande kring pasta när han stod vid spisen. För jag tänkte att det vore ju smidigt om man kunde koka pastan i diskmaskinen! Vi hade behövt sätta igång vår diskmaskin strax innan, då den var full, vilket bidrog till mitt tankespår. Full med porslin, bestick och glas alltså. Den var inte onykter. För om man kunde göra det så hade ju även sonen klarat sig ifrån att stå vid spisen denna kväll. Fast nu var det snabbmakaroner som skulle kokas. Och de hade högst troligen blivit till en enda stor grötklump om man hade lagt in dem i diskmaskinen. För vi har inget tillräckligt kort program på diskmaskinen för snabbmakaroner. 

I mitt trötta, skapligt ointilligenta tillstånd, kom jag att tänka på att jag har sett videos på YouTube med oftast rätt onyktra ryssar som stoppar in udda saker i bland annat tvättmaskiner. Resultaten brukar inte vara så värst lyckade. Om det inte är så att målet är att uppnå fara och förödelse såklart. För i så fall brukar de lyckas väldigt bra. Fortsatte min monolog med äldsta sonen om att jag kanske borde göra en egen video om pastakokande i diskmaskinen. Fast pastan skulle nog inte orsaka någon direkt skada eller förstörelse på diskmaskinen. För jag skulle ju lägga pastan i en tvättpåse såklart. Annars skulle den troligen täppa till avloppet. Så där ser ni, jag tänkte till lite i alla fall. Och så kanske man skulle behöva använda fullkornspasta som har lite längre koktid. Fast fullkornspasta är ingen av oss i hushållet särskilt förtjusta i så ingen skulle förmodligen vilja äta den ändå.  

Nu var det kanske lite tur att köttbullarna behövde stekas ändå så att makaronerna kokades på ett helt odramatiskt vanligt vis i en kastrull på spisen. Och att det inte var jag utan äldsta sonen som stod för matlagningen. Men om ni hittar någon video med någon som kokar pasta i diskmaskinen så skulle det kanske, eventuellt, möjligtvis, kunna vara jag som har spånat vidare lite på min lilla idé. 

En kabellängd, tack

För några dagar sedan så hörde äldsta sonen av sig för att fråga om han skulle handla något på vägen hem. Han brukar göra så tämligen ofta vilket är mycket uppskattat. Just denna dag svarade jag att han gärna kunde få handla mjölk om han orkade. Mjölk är ju något som det är en skapligt stor åtgång på i vårt lilla hushåll så det behövs det nästan alltid fyllas på med. Sen spårade det ur lite i vår sms konversation vilket skapade ett rätt rejält huvudbry för sonen. 

Jag - Din bror ser gärna att du handlar en kabellängd så att vi kan fika.

Son - Ser eller säger?

Jag - Han vill ha en kabellängd. Ser är ett lite äldre uttryck.

Sonens hjärna höll snudd på att explodera av förvirring vid det här laget så han ringde mig och frågade förtvivlat vilken sorts kabellängd hans bror önskade. Är det en laddkabel, förlängningskabel eller vad är det han behöver? Jag kikade då på vad jag hade skrivit och började skratta något hysteriskt samtidigt som jag försökte få fram till äldsta sonen att jag hade haft för avsikt att skriva KANELLÄNGD och inget annat. Sonen kom till slut hem med mjölk och en kanellängd till fikat så det slutade väl så småningom. Vi behövde därmed inte sitta och tugga i varsin ände på en kabel den eftermiddagen.

Idag hörde jag av mig till äldsta sonen för att be honom handla en kabellängd även till dagens fika. Lite på skoj så valde jag medvetet att skriva fel. Sen hade jag för avsikt att skriva (alltså kanellängd) men misslyckades totalt och fick istället iväg (alltså kabellängd) i mitt sms. Denna gång bekymrade han sig inte lika mycket och blev inte heller lika förvirrad så han brydde sig inte om att fråga vad jag syftade på. Han inhandlade därför en kanellängd och kände som så, att behövde jag något annat fick jag gå och handla själv. 

Så om du någon gång får ett meddelande från mig om att jag önskar en kabellängd så menar jag högst troligen någon form av fikabröd och inget annat. Om det inte är så att jag specificerar mitt önskemål lite närmare för då kan det hända att det faktiskt är just en kabel jag behöver. Det är förmodligen skapligt svårt, om inte rent av omöjligt, att till exempel ladda en telefon med en kanellängd. Och för den som inte har så mycket sjövana så kan jag passa på att nämna att en kabellängd är måttet på ett skepps ankarkabel. Måttet varierade från början i olika länder men standardiserades 1907 och fastställdes då till 185,2 meter. Även om jag är oerhört förtjust i att fika så skulle jag förmodligen inte mäkta med att äta upp en bulle som är 185,2 meter lång. Inte ens med sönernas hjälp. 

Ris och ros

Jag har tidigare skrivit om vän av ordning som finns i de flesta bostadsområden. Nu är jag själv en tämligen ordningsam person men jag är inte som vän av ordning som går runt och skäller på folk för att de har gjort, eller inte gjort, något som jag anser inte är korrekt. Det i sin tur hindrar mig inte från att ibland bli lite frustrerad över vissa situationer som kan uppstå. I detta fall rör det sig om ett papper som behöver skrivas under och det har hittills tagit tre månader utan att jag har fått fatt i pappret ifråga. Personen som har detta magiska papper, som gör att jag får tillgång till gymmet som finns på området, har lite svårt att dela med sig av informationen och verkar inte vilja ha min underskift. Något som är nödvändigt för att behörigheten ska kunna laddas på min plupp. Vid ett antal tillfällen har jag ringt och sms:at men utan att få svar. Så i tisdags ringde personen ifråga, men jag satt upptagen, så han lämnade ett långt meddelande på mitt mobilsvar. Kontentan av det hela var att han skulle vara tillgänglig under söndagen, dock nämndes inget klockslag. Resten av hans långa historia var inte av särskilt stort intresse för min del så jag brydde mig inte om att lägga det på minnet. Ingen ursäkt ingick i meddelandet så jag tappade liksom fokus då. 

Idag är det söndag. Utsikten att få fatt i det magiska pappret idag har jag fått besked om är noll och intet. Anledningen till det är att jag missade att svara på ett sms på fem minuter. Och det var tydligen det tidsspann som jag hade att återkomma inom. Dock ingick inte den informationen i vare sig meddelandet på mobilsvaret eller i sms:et. Jag lyckades i alla fall få fatt i den hemliga personen med det magiska pappret och vi kom fram till att klockan åtta på tisdag kväll kan jag få skriva på. Om det kommer att ske eller ej återstår att se. För det kan ju vara så att han har hinner få något mer viktigt för sig fram till dess. Idag var det avsevärt mer betydelsefullt att titta på båtar i alla fall. Jo, jag är lite lätt frustrerad över situationen...

Nu har jag varit irriterad och spridit vinägerdoftande tanker kring mig så det är dags för lite mer rosdoftande tankar istället så att världen blir lite trevligare. För det finns även goda grannar. En av dessa har lånat ut en av sina pluppar till mig sedan tre månader tillbaka så att jag kan komma in på gymmet. Jag har faktiskt inte bara gått in och kikat runt lite utan jag har även tränat en del när jag har varit där. Vill påpeka det då de av er som känner mig lätt skulle kunna föreställa sig att jag bara kikat runt lite eller tagit med mig en kopp kaffe för att fika lite i lugn och ro en stund. Den vänliga grannen har tagit del av en del av debaclet som pågått under förmiddagen så jag ville på något vis förmedla att jag inte var sur på honom. Den hemliga personen råder det däremot förmodligen inget tvivel om att jag vid det här laget inte är så förtjust i. Jag gick i alla fall över till den vänliga grannen och lämnade över en flaska vin som tack för lånet av deras plupp. Passade även på att förlänga utlåningstiden och vi kom fram till att det fungerade för alla inblandade och att vi ses igen. 

 

Senilsnöre

 

När man pratar om senilsnöre så tror jag att de flesta tänker på ett snöre som man fäster i skalmen på glasögonen och som sedan gör att man kan ha dem hängande runt halsen. Snöret alltså, glasögonen hänger på bröstet för annars kunde man lika gärna strunta i snöret om man enkelt kunde fästa glasögonen runt halsen. Vid en snabb sökning på nätet så kan jag konstatera att det finns en hel uppsjö av modeller, färger, märken och former på dessa senilsnören. Jag både har och använder mig av glasögon, men jag känner inget direkt behov av att fäste ett snöre i dem. Jag brukar istället gå runt med dem uppe på huvudet. Förutom när jag behöver läsa något då, för då vilar de på näsan. Annars skulle jag nog anse att hårbandet var lite väl överdrivet dyrt. 

För min del så använder jag sladden till mina hörlurar till mobilen som ett senilsnöre. För annars skulle jag förmodligen gå ifrån mobilen även när jag pratar i telefon. Jag brukar nämligen passa på att göra andra saker samtidigt som jag pratar i telefon vilket även oftast innebär en smärre motionsrunda i vårt lilla hus. Och om jag inte på något vis skulle vara fäst i mobilen så skulle den högst troligen ligga kvar i tvättstugan medan jag själv gått iväg till övervåningen. Dock kan jag ibland ha hörlurarna i öronen och ändå tro att jag lagt ifrån mig mobilen. Vid flertalet tillfällen så har jag gett mig iväg på morgonen med musik ljudande i hörlurarna och ändå så börjar jag känna efter i fickorna om jag fått med mig telefonen. 

Häromdagen hade jag hörlurar i öronen, eftersom jag pratade i telefon, och så hade jag glasögonen på näsan, eftersom jag även behövde läsa en sak. Sen lyckades jag med bedriften att dra ur sladden till hörlurarna istället för att ta av mig glasögonen. Jag hade bara läst klart, inte pratat klart. Så chansen att jag hade tagit av mig rätt sak hade förmodligen ökat markant om jag hade haft trådlösa hörlurar istället. De senaste månaderna har jag även börjat besöka ett gym lite då och då och även där har jag insett att det där med senilsnöre kan vara lite knepigt. För jag har inte bara vinkat lite till gymmet och sen gått därifrån utan jag har även försökt mig på att träna lite och då även stundtals fastnat. I utrustningen alltså, med sladden. 

Nu när jag har skrivit att jag uppskattar mina senilsnören väldigt mycket och även anser att de fyller en, för mig viktig funktion, så kommer jag säkert att införskaffa trådlösa hörlurar inom en snar framtid. För att testa i alla fall. För i vissa situationer kan det säkert vara smidigare än senilsnöre. Men om du pratar i telefon med mig och jag plötsligt försvinner så är det för att jag inte använder senilsnöret och har gått ifrån telefonen. 

En lapp på dörren

Vi har, precis som många andra den senaste tiden, handlat mat på nätet. Jag brukar förvisso göra det annars också under lite mer normala omständigheter men då vi har varit skapligt okrya i vårt lilla hushåll och helt förhindrade till att handla på annat vis så har vi löst mjölk och matproblematiken på detta vis. Den senaste månaden har jag dock på grund av sjukdom ansett att vi inte bör öppna dörren förrän efter leveransen är avklarad. Därför har jag satt upp små lappar på utsidan av vår ytterdörr i ett försök till att vara lite tydlig med att vi inte kommer att öppna. Effekten blev inte riktig blivit den tänkta men vi försökte i alla fall.

Bästa bud med leverans från Mathem,

I det här lilla huset pysslar vi med studier av corona/covid-19 på väldigt nära håll så vi kommer inte att öppna ytterdörren förrän du har gått iväg. Så vänta gärna med att ringa på ringklockan tills du är klar och på väg mot klart säkrare avstånd. Eller snarare strax innan du lämnar vårt hus då, för vi vill gärna ha ringklockan kvar på dörren då den inte direkt är flyttbar om den ska fortsätta fungera. Vår älskade katt Mr S skulle i och för sig uppskatta om den försvann helt och hållet då han verkligen avskyr ljudet av den, och brukar rusa in under soffan när den skräller, men vi andra i hushållet anser att den är bra att ha ändå. Framförallt i dessa tider då vi har noll koll på vad som händer utanför dörren om ingen påkallar vår uppmärksamhet. För vi håller oss mest still i varsitt hörn av huset och försöker hålla nere feber och hostanfall mm. Och det är just dessa som vi definitivt inte vill sprida vidare till vare sig dig eller någon annan för de här närstudierna är fasen inte särskilt önskvärda eller ens roliga.

Vi vill samtidigt passa på att nämna att vi är oerhört tacksamma för att du jobbar så att vi kan få påfyllning av mat och framförallt mjölk som var det som krisade mest. För tar mjölken slut hemma hos oss så når vi en helt ny nivå av kris och panik. Modern blir utan mjölk i kaffet och ena sonen blir utan o'boy och det är illa på riktigt! Den andra sonen skulle behöva stå ut med detta och det önskar vi honom inte...

Och så vill vi så klart önska dig en Glad Påsk och hoppas att du kan vara lite ledig också.

Vid nästa tillfälle hade jag börjat orka förflytta mig lite mer i hemmet men var fortfarande inte feberfri och därmed fortfarande en smittorisk. Jag fick två sms om att vi inte var hemma. 

C – cirkulerat i hemmet har vi, precis som många andra gjort, i flera veckor nu

O – och medicinskåpet har i stort sett tömts på dess innehåll

R – rogivande har det inte varit trots att de flesta timmarna fördrivits sovande

O – omständigheterna har till slut klart förbättrats och vi har börjat friskna till

N – nu blickar vi därför framåt och är tacksamma för att vi har tagit oss igenom skiten

A – aldrig kommer vi dock glömma denna pärs

Även om vi nu har börjat tillfriskna från corona så vill vi ändå inte öppna dörren vid leveranser. Vi ber dig därför att ringa på dörren först när du är klar så tar vi in matvarorna när du befinner dig på lite mer avstånd för säkerhets skull. För den här skiten, kan inte kalla den för annat, vill vi inte dela med oss av!

Önskar dig en fin dag!

Ett ljus i mörkret

Texten från häromdagen fick mig åter att tänka på ett mail jag fick i höstas. Det var inte från en person jag direkt känner men vi hade en kortare mailkorrespondens i ett ärende. Ett av svaren jag fick innehöll en oväntad vänlig gest med ett ljus i höstmörkret. Personen ifråga menade förmodligen väl men denne förstod troligen inte riktigt hur oerhört glad jag som mottagare faktiskt blev. Jag har av någon outgrundlig anledning tänkt på just den raden flertalet gånger sedan dess. För ibland är man i extra stort behov av vänliga gester och just då var jag det. 

Den gångna veckan har varit fylld av en ovanlig mängd positiv feedback. Jag ska försöka spara på den och eftersträvar att komma ihåg den så att jag kan påminna mig själv när behov uppstår. Den mest komiska feedback jag fick var dock när jag av misstag blev kallad älskling. Vi lät det båda passera okommenterat men jag kunde inte riktigt låta bli att fnissa lite för mig själv efter vårt samtal trots allt. Samtidigt är det trevligt att kunna göra någon så positivt överraskad att denne blir överväldigad och bara utbrister i något. Det var definitivt ingen stor sak det handlade om så även jag blev skapligt överraskad av reaktionen. Och som sagt, lite smått road.

Kontentan av det hela är att ett vänligt ord eller gest kan ge mottagaren så mycket mer än man ibland kan ana. Jag är definitivt ingen ängel och kan vara vresig, sur, grinig och även stundtals rätt besvärlig. Vid andra tillfällen tänker jag dock till lite mer.

Vi går förvisso mot ljusare tider, solmässigt i alla fall, men jag vill härmed ändå försöka sprida lite extra ljus i mörkret.

Man kan ändra åsikt

Häromdagen var jag förbi det ställe där jag brukar hämta ut en del av de leveranser med varor som jag inhandlat på nätet. Allt behöver jag inte hämta där för när hemleverans finns som alternativ så brukar jag välja det. För ibland lyckas jag köpa sådant som är skapligt otympligt. Och även tungt.

Vid ett tillfälle hämtade jag ut en halvstor kartong som jag från början bar på ena armen. Efter en relativt kort bit blev dock paketet lite för tungt så jag behövde därefter använda båda armarna och händerna. Händerna sitter ju fast i slutet av armarna så armarna används i och för sig alltid när man bär saker. Men det jag menar är att paketet var på tok för stort för att bära under ena armen eller i ena handen. Det är dessutom rätt bra att använda händerna när man ska hålla i saker så att man inte råkar slänga iväg ett paket på någon oskyldig person som passerar. Framförallt när det innehåller figurer i cement för det skulle nog göra lite ont att få dem på sig. Och då figurerna låg samlade i en och samma kartong så fanns det även kanter att göra illa sig på. Jag skiftade i alla fall grepp. Halvvägs hemåt så började jag även öka farten lite för att kunna få ställa ifrån mig paketet lite fortare. När jag var på väg att passera ett par noterade kvinnan att det kom en kartong farande bakom dem i en skapligt rask takt. Nu brukar jag gå ganska fort annars också, men då hade jag lagt i en extra växel. Kvinnan sa i alla fall till mannen att han skulle se upp för det verkade vara någon som hade väldigt bråttom som kom i släptåg till kartongen. Mannen var riktigt rolig så när jag närmade mig så frågade han om det var ett expressbud? Jag svarade skrattande att det var det inte men att det började kännas fasligt tungt desto längre jag kom. Paret förstod precis vad jag menade men vårt samtal blev tämligen kort då jag inte stannade till och de inte var intresserade av att ta en joggingtur för att kunna fortsätta vårt samtal. Väl hemma så noterade jag att det stod att kartongen vägde 8 kilo vilket gjorde att jag inte kände mig riktigt lika klen. För föreställ dig att du slänger upp 8 mjölkpaket på ena armen och sen ska gå en bit med dem. För den som inte läst tidigare inlägg så kan jag förklara att jag ofta mäter både volym och vikt i mjölk. Mjölk är något jag är väl bekant med att bära hem snudd på ofantliga mängder av.

Men det var ingen leverans jag hämtade häromdagen utan jag skulle endast handla. Bara det gjorde att den person som expedierade mig sken upp som en sol av förtjusning över att inte endast behöva lämna ut ännu ett paket. Eller om det var anledningen eller ej vet jag inte, för jag frågade inte, men det såg lite ut så. En av sakerna jag skulle köpa var en tändare och jag fick glatt frågan om den skulle vara snygg eller billig? Jag var lite lätt trött så jag behövde försöka förstå att jag hade fått en fråga. Efter det försökte jag tolka orden jag hört. För i min hjärna så studsade de mest runt mot varandra och i fel ordning. Så det tog en stund innan jag kunde få dem att hålla sig någorlunda stilla och på rätt ställe och därmed få ihop till frågan som jag förväntades besvara. Expediten tog fram en skarpt rosa tändare innan jag hann bli helt klar med mitt lilla sorterande i hjärnan. Hon log mot mig och sa att det såg ut som att jag förmodligen skulle ha lite svårt för att fatta fler beslut för dagen. Jag log tillbaka och sa att jo det kunde troligen stämma och att jag inte hade förväntat mig en fråga varför jag haft lite problem med att ens förstå frågan. Kvinnan svarade att tändaren hon tagit fram både var snygg och billig så jag fick liksom både och på en och samma gång och det var ju toppen! Jag instämde, tackade och betalade. Efter det gav jag mig ut i mörkret med min tjusiga knallrosa tändare och försökte hitta närmsta vägen hem. Jag använde inte tändaren för att lysa mig fram, den hade jag lagt i väskan, utan jag nöjde mig med gatubelysningen. Om sönerna hade varit med så hade de påpekat att jag tog den längsta vägen hem men jag går den så ofta så det går lite per automatik och jag behöver inte fundera så mycket. På gåendet i alla fall. Det jag dock funderade över var att jag helt omvärderade min tidigare åsikt om hur glada de är som arbetar på stället där jag brukar hämta ut paket. För jag hade nyss fått bevis på att det kunde vara supertrevligt att vara just där. Om det är för att expediten börjat känna igen mig, förmodligen genom att jag ofta verkar lite halvt disträ, eller om det är för att jag själv tidigare bara inte märkt att de kan vara glada låter jag vara osagt.

Sovmorgon igen, och igen...

Jag tror aldrig att jag kommer bli för gammal för att försova mig. Jag tycker alldeles för mycket om att sova. Åtminstone på morgnarna. Utav de fyra senaste arbetsdagarna så har jag försovit mig tre av dem! Och några av dem lite mer rejält. Alltså inte med en 10 minuter sådär, så att man ändå hinner, utan mer så att det verkligen har märkts att jag har haft något annat för mig på morgonen innan jag anlänt till dagens arbetsplats. Det jag har varit upptagen med att göra är att krama min huvudkudde. Eller i alla fall med att försöka krama den. Mr S har nämligen den senaste tiden valt att sova på min huvudkudde under morgontimmarna. Den kudden jag försökt ha mitt huvud på. Inte de som inte används, såklart. Men jag tycker ändå att det är lite mysigt att sova vidare med en fyrfoting som spinner förnöjt i örat och delar med sig av sin värme. Problemet är dock att jag inte hör väckningarna som jag ställt in på telefonen eftersom den är begravd under Mr S. Eller jag tror att det är fallet. Det kan även vara så att jag stängt av dem. Men vaknat i tid har jag i alla fall inte gjort.

Den enda morgon, av de senaste fyra, som jag inte försovit mig var när sönerna skulle börja skolan efter lovet. Eller snarare den dag jag trodde att båda började skolan igen. Det skulle visa sig att jag hade ett rätt i alla fall. Den äldsta sonen hörde av sig efter att han kommit halvvägs till sin skola och påpekade att det tydligen var studiedag, och därmed ledigt för honom. Han hade blivit lite fundersam när ingen av hans skolkamrater dök upp på de stationer de brukar göra så han hade till slut kontrollerat skolans hemsida för att se vilken dag de började. Det var dagen efter.

Jag går verkligen inte ut starkt på det nya året. Men det kan bara bli bättre. För jag borde ändå inte kunna fortsätta med att försova mig 75% av alla resterande arbetsdagar under året.

Slask

I år gick jag loss lite lätt inför julen och utökade dekorationerna i vårt lilla hem med ett antal ytterligare julaktiga prydnader. Albert har jag redan nämnt. Men förutom honom och nya knallröda gardiner till vardagsrummet så handlade jag bland annat även nya fina, enligt min mening, kulor att hänga i fönsterna. Fast jag fick inte hänga alla av dem i vardagsrummet då äldsta sonen ansåg att de genomskinliga i glas såg ut som slask. Vi var inte alls ense men han var oerhört bestämd så jag lät bli att hänga upp dem till allmän beskådan. Det är ju ändå vårt hem så ibland ger jag med mig. Jag tycker inte på något vis att slask är vackert att betrakta. Men jag tycker att de klara kulorna är fina. Så det så! Så jag hängde upp dem i mitt sovrum.

Det i sin tur innebär att jag faktiskt har missat dem helt och hållet när jag har plockat ner julen i resten av huset. För de hänger fortfarande kvar. Men ingen av dem är röda i alla fall. Det är två klara kulor i glas, en guldfärgad och två gröna så de är inte särskilt juliga i sig själva så det gör inte så mycket. De hänger inte ens i röda sidenband utan de är beige så jag kanske låter dem hänga kvar ett tag till. Får se hur länge mitt samvete klarar av att hantera situationen.

För övrig anser jag att det positiva med att ta ner saker som hänger i fönster och framför dörrar är att man inte behöver ducka varje gång man ska öppna dörren. På baksidan då. Där våra små fyrfotingar för det mesta går ut eller in. Hänger aldrig upp något i ögonhöjd vid ytterdörren för det anser jag vore rätt oklokt. Fönster känner jag dock inte ett riktigt lika stort behov av att öppna vintertid så jag kanske har mina prydnadskulor kvar fram till mars eller april. Det är väl lagom då jag brukar börja fundera över att putsa fönsterna. Vilket i sin tur absolut inte nödvändigtvis innebär att det blir gjort då. Men, man kan ju behöva lite tid att planera för vissa, i mitt tycke, inte fullt så roliga uppgifter.

Albert

Möt Albert!

Albert flyttade in till oss en mörk kväll i början av november. Han kom inte gående själv, för det hade skrämt mig rätt rejält och jag hade inte släppt in honom, utan han levererades i en låda av en väldigt trevlig man från PostNord. Albert fick sedan bo ett litet tag i vårt förråd men till första advent fick han flytta in i huset på riktigt och sedan möta oss i hallen när vi kom hem under december månad. Han såg oss förvisso även när vi var hemma, och vi honom, då han hade sin placering bredvid trappan. Och trappan kan vi passera upp och ner för ohyggligt många gånger per dag. Framförallt när vi är lediga. Ljuset i den lilla lyktan har mest tänts när vi har haft besök. Fast första gången jag skulle sätta i ett värmeljus och tända det så höll Albert snudd på att åka ut. Jag fick nämligen inte ur proppen i botten så att jag kunde få i ljuset. Jag vickade och vred, trixade, svor, vickade och vred lite mer. Till slut ropade jag på äldsta sonen att jag behövde viss assistans om jag inte skulle drabbas av ett smärre nervsammanbrott. Sonen var ovanligt rask nerför trappan. Det kan vara så att han hörde desperationen i min röst och insåg att en moder vars nerver till viss del redan låg utanpå kroppen inte behövde ytterligare påfrestningar inför jul, så det var bäst att skynda sig.

Jag har nu packat ihop julen och Albert har i och med det åter flyttat tillbaka ut till vårt rum för råd. Om han finner rådet att vårt lilla hushåll är värt att vänta på att få återkomma in till eller ej är jag inte helt övertygad om. Blir spännande att se om han är kvar i förrådet när det åter är dags att ta fram honom igen. Fast jag skulle i och för sig kunna plocka fram honom under några av sommarmånaderna och låta honom lufta sig ute i trädgården. Han skulle skapa en liten färgklick i alla fall.

En ny regnjacka

Under hösten skulle jag åka på kurs. Jo, jag kom faktiskt iväg också. Väderutsikterna innan vår avresa var skapligt ostadiga så det var önskvärt att man tog med sig en regnjacka. Eller önskvärt och önskvärt men det stod med som förslag från resebyrån då en rejäl mängd nederbörd förväntades. Så, regnjacka och bikini behövde alltså packas ner. Förutom övriga kläder så klart. För både värme ute och halvkylig kurslokal vilket skapade en del huvudbry sista kvällen innan avresan. Jag packar nämligen snudd på alltid i sista minuten. Fast jag brukar försöka att tänka igenom packningen dagarna innan om det är något som eventuellt behöver införskaffas. För klädaffärer har inte öppet nattetid. Förutom på nätet då, men man får det definitivt inte levererat till klockan fyra morgonen efter så det är liksom ingen större idé att söka på nätet när man behöver något nyss. Det jag kom på att jag eventuellt behövde inför denna resa var i alla fall en ny regnjacka. Den gamla hade gjort sitt och jag hade dessutom gjort mig av med den så jag kunde inte ens ha med den i reserv. Hade en annan jacka i åtanke som kanske skulle hålla emot ett lättare regn en liten stund men som absolut inte är någon fullgod regnjacka.

Dagarna innan avresan gick jag av en slump förbi en affär som just då hade en väldigt bra rabatt på regnkläder varpå jag gick in för att se om de möjligtvis hade just min nya jacka hos sig. Kikade runt på lite olika modeller och färger och funderade över vad jag möjligtvis skulle kunna tänka mig. Plockade åt mig ett potentiellt alternativ och strosade vidare fram och tillbaka bland klädställen medan jag fortsatte mitt funderande. Den jacka jag plockade åt mig var den sista i min storlek och jag ville inte snopet komma fram till att någon annan precis plockat åt sig den om det nu var så att det skulle bli min nya regnjacka. För då skulle det ju inte längre vara möjligt att köpa den. Inte till mig själv i alla fall.

Fann en utmanare till jackan jag gick och bar på under armen. Det var en rosa regnkappa. Rosa är inte riktigt min färg men så många andra går runt och ser tjusiga ut i rosa kappor så jag tänkte att jag skulle ge det ett försök i alla fall. Insåg väldigt raskt att det inte var något för mig. Alls. Färgen var väl överkomlig och det var förvisso en rejäl rabatt men den var definitivt inte tillräcklig för att täcka upp för det skarpa ogillandet av fickorna. Hängde snabbt tillbaka den och begav mig mot kassan med jackan som jag burit runt på en stund. Den är gråblå vilket tydligen passar mig bättre.

Ett tag senare såg jag en kvinna med en lite mer skarpt rosa kappa, än den regnkappa jag provade. Det stärkte min övertygelse ytterligare över att mitt beslut varit korrekt. Kvinnan ifråga passade mycket bra i sin rosa kappa medan jag mer skulle ha liknat en griskulting som lärt sig att gå på två ben. För jag skulle inte krypa runt på alla fyra om det regnade så kultingen skulle ha lärt sig att gå på bakbenen. I sagan om vargen och de tre grisarna går ju grisarna på två ben så det borde inte vara omöjligt. Inte hypotetiskt i alla fall. Och om nu någon undrar så skulle jag inte krypa runt på alla fyra om det inte regnade heller för den delen. Jag går helst alltid på fötterna utan att blanda in händerna.

En av dagarna regnade det en del men i övrig så bestod vattnet vi såg mest av badbart sådant så regnjackan användes inte förrän vi skulle åka hem.

.

Mr S gör inte skäl för sitt namn

Denna vinter har hittills inte inneburit några stora mängder snö. Det har endast kommit lite som sedan skapligt raskt har försvunnit genom regn, och så slask som resultat av den mer plusgradiga nederbörden. Viss halka har även uppstått när slasken har frusit till is under några kalla nätter. Vissa sådana morgnar har jag likt Bambi försökt ta mig fram på de blanka gångvägarna i en alldeles för snabb takt för det rådande underlaget. Har hittills inte misslyckats totalt, och landat pladask på mage eller rygg, men en viss underhållande gångstil har jag troligen utfört. Det är inte så att jag har begrundat den vidare men när någon går för fort på is så blir det ofta, komiskt.

Våra små fyrfotingar är dock tacksamma över den hittills rådande bristen på snö då de inte alls förstår vad de där vita flingorna är för något eller vad de ska vara bra för. Inte heller anser de att snön gör det vackert eller ens särskilt roligt. Där skiljer sig våra åsikter åt rätt rejält då jag tycker om snö. Våra åsikter går för övrigt isär även i väldigt många andra fall. Mr S och Mr T brukar när det snöar mest blänga på mig och så ser det ut som de tänker "varför gör ho' på detta viset?" Repliken är så klart från Ronja Rövardotter. Tror att det är rätt många av oss som såg den filmen under vår uppväxt som har rumpnissarnas uttryck fastpräntat i minnet.

Det har ju ändå kommit lite snö och varit några rätt frostiga morgnar. De små vill oftast gå ut på morgnarna men vid ett av dess tillfällen så segade de något fruktansvärt och stod innanför dörren och tittade frågande upp på mig. Det såg inte endast ut som att de sinsemellan utbytte åsikten "varför gör ho'på detta viset?" utan de blickade även uppfordrande på mig som om att jag på något vis skulle kunna svepa med ett trollspö och ta bort det vita från marken och även den lite bitande kylan. Efter många öppningar och stängningar, de senare för att inte kyla ut hela vårt lilla hus, så beslöt de sig i alla fall för att de skulle gå ut. De satt sedan en stund utanför dörren där det var barmark och studerade det läskiga krispiga vita. Jag som nu stod bakom den stängda dörren och försökte värma upp mig igen fick beskåda när Mr T till slut fann mod nog och rusade ut på de frostiga knastrande löven. Hans bror var inte alls med på noterna och blev rejält förskräckt. Så pass att han for rakt i sidled åt ett annat håll. Mr S försvann helt ur mitt synfält genom sin blixtsnabba skrämda manöver. Mr T stannade till och vände sig om, för han hade uppfattat att något hade skett bakom honom, våra blickar möttes och det såg ut som att han undrade vart hans bror tagit vägen. Mr T beslöt sig för att han skulle våga ge sig vidare ut utan sin vapendragare så han försvann iväg åt sitt håll efter sin korta paus. Jag gav mig inte ut för att söka rätt på Mr S utan stannade kvar i värmen inomhus. Stod dock kvar en liten stund för att se om han skulle dyka upp lika magiskt som han försvann och vilja komma in. Men det gjorde han inte. Några minuter senare dök han däremot upp vid den andra dörren och hade en hel del åsikter om vad som pågick utomhus och hur skrämmande det kunde vara. Kommer inte ihåg med bestämdhet men har för mig att Mr S tillbringade resten av den dagen inomhus.

Nytt år

Så är det ännu ett nytt år. Det är något som jag ser som synnerligen positivt för alternativet önskar jag mig inte. Nu kan vi alla se fram emot vad 2020 har att bringa för spännande händelser och möten. Eller som en amerikansk optiker kanske skulle säga, det är 20/20, vilket innebär en alldeles perfekt syn! Nu har ju inte jag någon 20/20 syn så jag förväntar mig inte endast positiva erfarenheter under det kommande året. För om allt bara är fantastiskt och bra hela tiden så tror i alla fall inte jag att man skulle uppskatta det lika mycket. Nu önskar jag mig förvisso inte alltför mycket bekymmer och svårigheter för de brukar dyka upp ändå oavsett om de är önskade eller ej. Jag har dock relativt lätt för att ta till vara på de små glädjeämnena här i livet. För om man ska vänta på de stora omvälvande sakerna för att glädja sig ordentligt så skulle det vara för mycket tid däremellan utan något jämfotahoppande av lycka. Och det skulle vara lite trist och långtråkigt.

Själva nyårsafton tillbringade jag med goda vänner. Oerhört god mat och dryck serverades elegant och det var en väldigt trevlig och uppskattad kväll. Fast det hade kunnat bli lite tokigt. För vem annars förutom jag sätter mig på ett tåg utan att vara helt säker på var hon ska kliva av. Jag hade fått information om att jag skulle leta rätt på ett högt hus vid stationen och det hade fastnat i minnet. Sedan när jag satt där på tåget så blev jag helt plötsligt väldigt osäker på vid vilken station jag skulle bli uppmött. Nu var jag förvisso ute i god tid men om jag skulle kliva av vid varje station för att söka efter ett högt hus så skulle jag ha att göra ett bra tag. Det i sin tur skulle ha inneburit att tidsåtgången av min resa skulle ha blivit alldeles för stor för att hinna ta del av hela kvällen. Jag fick helt enkelt lite förläget höra av mig och fråga var jag skulle kliva av. Men jag hittade det höga huset utan att fråga mig fram!

Önskar alla en riktigt god fortsättning på 2020 oavsett om synen är perfekt eller ej!

Allt är N's fel

Jag fick för någon månad sedan mer eller mindre ett löfte om att jag fick skylla allt på N. N står i detta fall inte för den berömda Någon som gärna får stå till svars för det mesta både i tid och otid. Det står inte heller för hans kusin Någon Annan som också kan få sin beskärda del av ovett eller behöver åta sig  uppgifter som man själv eller Någon inte har lust eller ork att befatta sig med. För en hisklig massa år sedan så jobbade jag på en arbetsplats där det fanns en tydlig text i lunchrummet om att varken Någon eller Någon Annan arbetade där så man behövde ta hand om sin egen disk och även utföra sina egna arbetsuppgifter. Jag var vid den tiden ganska ung och oerfaren så jag hade ännu inte fått erfara hur betydelsefulla och viktiga dessa Någon och Någon Annan kan vara på en arbetsplats, så jag tog det med jämnmod och utförde mina uppgifter själv. Har sedan dess förstått att det finns en hel uppsjö med liknande texter som kan beskådas i flertalet lunchrum på olika arbetsplatser. Tror dock inte att de är så vanlig förekommande i hem.

Nåväl det var ju N jag tänkte på när jag satte mig för att skriva och inte olika lappar...

Det började egentligen med att jag fick skylla en eventuell ankommande förkylning på N då dennes fader var förkyld. Dock eskalerades det efter en relativt kort diskussion till att man kan skylla allt på N. Nu deltog inte N själv i diskussionen, då han inte var närvarande, så han hade ingen som helst möjlighet att försvara sig eller att ens försöka bestrida det faktum att allt går att skylla på honom. Sedan har N förmodligen inte riktigt kommit så långt i sitt tal att han skulle kunna anföra något längre invecklat försvarstal. Samtidigt kan barn vara skapligt tydliga med vad de vill så jag låter det vid närmare eftertanke vara osagt om N skulle försvarat sig eller ej. Några veckor efter faderns och min diskussion blev jag i alla fall förkyld. Den borde inte riktigt gått att skylla på unga herr N men jag antydde något sådant och fick godkänt på att göra det ändå. Så hädanefter kommer jag alltid att skylla alla förkylningar på herr N. Även om jag har fått tillåtelse att skylla allt på N så känner jag ände ett litet ansvar att inte belasta honom med alltför mycket, för tids nog kommer han säkerligen skaffa sig alldeles egna bekymmer.