Man kan ändra åsikt

Häromdagen var jag förbi det ställe där jag brukar hämta ut en del av de leveranser med varor som jag inhandlat på nätet. Allt behöver jag inte hämta där för när hemleverans finns som alternativ så brukar jag välja det. För ibland lyckas jag köpa sådant som är skapligt otympligt. Och även tungt.

Vid ett tillfälle hämtade jag ut en halvstor kartong som jag från början bar på ena armen. Efter en relativt kort bit blev dock paketet lite för tungt så jag behövde därefter använda båda armarna och händerna. Händerna sitter ju fast i slutet av armarna så armarna används i och för sig alltid när man bär saker. Men det jag menar är att paketet var på tok för stort för att bära under ena armen eller i ena handen. Det är dessutom rätt bra att använda händerna när man ska hålla i saker så att man inte råkar slänga iväg ett paket på någon oskyldig person som passerar. Framförallt när det innehåller figurer i cement för det skulle nog göra lite ont att få dem på sig. Och då figurerna låg samlade i en och samma kartong så fanns det även kanter att göra illa sig på. Jag skiftade i alla fall grepp. Halvvägs hemåt så började jag även öka farten lite för att kunna få ställa ifrån mig paketet lite fortare. När jag var på väg att passera ett par noterade kvinnan att det kom en kartong farande bakom dem i en skapligt rask takt. Nu brukar jag gå ganska fort annars också, men då hade jag lagt i en extra växel. Kvinnan sa i alla fall till mannen att han skulle se upp för det verkade vara någon som hade väldigt bråttom som kom i släptåg till kartongen. Mannen var riktigt rolig så när jag närmade mig så frågade han om det var ett expressbud? Jag svarade skrattande att det var det inte men att det började kännas fasligt tungt desto längre jag kom. Paret förstod precis vad jag menade men vårt samtal blev tämligen kort då jag inte stannade till och de inte var intresserade av att ta en joggingtur för att kunna fortsätta vårt samtal. Väl hemma så noterade jag att det stod att kartongen vägde 8 kilo vilket gjorde att jag inte kände mig riktigt lika klen. För föreställ dig att du slänger upp 8 mjölkpaket på ena armen och sen ska gå en bit med dem. För den som inte läst tidigare inlägg så kan jag förklara att jag ofta mäter både volym och vikt i mjölk. Mjölk är något jag är väl bekant med att bära hem snudd på ofantliga mängder av.

Men det var ingen leverans jag hämtade häromdagen utan jag skulle endast handla. Bara det gjorde att den person som expedierade mig sken upp som en sol av förtjusning över att inte endast behöva lämna ut ännu ett paket. Eller om det var anledningen eller ej vet jag inte, för jag frågade inte, men det såg lite ut så. En av sakerna jag skulle köpa var en tändare och jag fick glatt frågan om den skulle vara snygg eller billig? Jag var lite lätt trött så jag behövde försöka förstå att jag hade fått en fråga. Efter det försökte jag tolka orden jag hört. För i min hjärna så studsade de mest runt mot varandra och i fel ordning. Så det tog en stund innan jag kunde få dem att hålla sig någorlunda stilla och på rätt ställe och därmed få ihop till frågan som jag förväntades besvara. Expediten tog fram en skarpt rosa tändare innan jag hann bli helt klar med mitt lilla sorterande i hjärnan. Hon log mot mig och sa att det såg ut som att jag förmodligen skulle ha lite svårt för att fatta fler beslut för dagen. Jag log tillbaka och sa att jo det kunde troligen stämma och att jag inte hade förväntat mig en fråga varför jag haft lite problem med att ens förstå frågan. Kvinnan svarade att tändaren hon tagit fram både var snygg och billig så jag fick liksom både och på en och samma gång och det var ju toppen! Jag instämde, tackade och betalade. Efter det gav jag mig ut i mörkret med min tjusiga knallrosa tändare och försökte hitta närmsta vägen hem. Jag använde inte tändaren för att lysa mig fram, den hade jag lagt i väskan, utan jag nöjde mig med gatubelysningen. Om sönerna hade varit med så hade de påpekat att jag tog den längsta vägen hem men jag går den så ofta så det går lite per automatik och jag behöver inte fundera så mycket. På gåendet i alla fall. Det jag dock funderade över var att jag helt omvärderade min tidigare åsikt om hur glada de är som arbetar på stället där jag brukar hämta ut paket. För jag hade nyss fått bevis på att det kunde vara supertrevligt att vara just där. Om det är för att expediten börjat känna igen mig, förmodligen genom att jag ofta verkar lite halvt disträ, eller om det är för att jag själv tidigare bara inte märkt att de kan vara glada låter jag vara osagt.