Möt Albert!
Albert flyttade in till oss en mörk kväll i början av november. Han kom inte gående själv, för det hade skrämt mig rätt rejält och jag hade inte släppt in honom, utan han levererades i en låda av en väldigt trevlig man från PostNord. Albert fick sedan bo ett litet tag i vårt förråd men till första advent fick han flytta in i huset på riktigt och sedan möta oss i hallen när vi kom hem under december månad. Han såg oss förvisso även när vi var hemma, och vi honom, då han hade sin placering bredvid trappan. Och trappan kan vi passera upp och ner för ohyggligt många gånger per dag. Framförallt när vi är lediga. Ljuset i den lilla lyktan har mest tänts när vi har haft besök. Fast första gången jag skulle sätta i ett värmeljus och tända det så höll Albert snudd på att åka ut. Jag fick nämligen inte ur proppen i botten så att jag kunde få i ljuset. Jag vickade och vred, trixade, svor, vickade och vred lite mer. Till slut ropade jag på äldsta sonen att jag behövde viss assistans om jag inte skulle drabbas av ett smärre nervsammanbrott. Sonen var ovanligt rask nerför trappan. Det kan vara så att han hörde desperationen i min röst och insåg att en moder vars nerver till viss del redan låg utanpå kroppen inte behövde ytterligare påfrestningar inför jul, så det var bäst att skynda sig.
Jag har nu packat ihop julen och Albert har i och med det åter flyttat tillbaka ut till vårt rum för råd. Om han finner rådet att vårt lilla hushåll är värt att vänta på att få återkomma in till eller ej är jag inte helt övertygad om. Blir spännande att se om han är kvar i förrådet när det åter är dags att ta fram honom igen. Fast jag skulle i och för sig kunna plocka fram honom under några av sommarmånaderna och låta honom lufta sig ute i trädgården. Han skulle skapa en liten färgklick i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar