Denna vinter har hittills inte inneburit några stora mängder snö. Det har endast kommit lite som sedan skapligt raskt har försvunnit genom regn, och så slask som resultat av den mer plusgradiga nederbörden. Viss halka har även uppstått när slasken har frusit till is under några kalla nätter. Vissa sådana morgnar har jag likt Bambi försökt ta mig fram på de blanka gångvägarna i en alldeles för snabb takt för det rådande underlaget. Har hittills inte misslyckats totalt, och landat pladask på mage eller rygg, men en viss underhållande gångstil har jag troligen utfört. Det är inte så att jag har begrundat den vidare men när någon går för fort på is så blir det ofta, komiskt.
Våra små fyrfotingar är dock tacksamma över den hittills rådande bristen på snö då de inte alls förstår vad de där vita flingorna är för något eller vad de ska vara bra för. Inte heller anser de att snön gör det vackert eller ens särskilt roligt. Där skiljer sig våra åsikter åt rätt rejält då jag tycker om snö. Våra åsikter går för övrigt isär även i väldigt många andra fall. Mr S och Mr T brukar när det snöar mest blänga på mig och så ser det ut som de tänker "varför gör ho' på detta viset?" Repliken är så klart från Ronja Rövardotter. Tror att det är rätt många av oss som såg den filmen under vår uppväxt som har rumpnissarnas uttryck fastpräntat i minnet.
Det har ju ändå kommit lite snö och varit några rätt frostiga morgnar. De små vill oftast gå ut på morgnarna men vid ett av dess tillfällen så segade de något fruktansvärt och stod innanför dörren och tittade frågande upp på mig. Det såg inte endast ut som att de sinsemellan utbytte åsikten "varför gör ho'på detta viset?" utan de blickade även uppfordrande på mig som om att jag på något vis skulle kunna svepa med ett trollspö och ta bort det vita från marken och även den lite bitande kylan. Efter många öppningar och stängningar, de senare för att inte kyla ut hela vårt lilla hus, så beslöt de sig i alla fall för att de skulle gå ut. De satt sedan en stund utanför dörren där det var barmark och studerade det läskiga krispiga vita. Jag som nu stod bakom den stängda dörren och försökte värma upp mig igen fick beskåda när Mr T till slut fann mod nog och rusade ut på de frostiga knastrande löven. Hans bror var inte alls med på noterna och blev rejält förskräckt. Så pass att han for rakt i sidled åt ett annat håll. Mr S försvann helt ur mitt synfält genom sin blixtsnabba skrämda manöver. Mr T stannade till och vände sig om, för han hade uppfattat att något hade skett bakom honom, våra blickar möttes och det såg ut som att han undrade vart hans bror tagit vägen. Mr T beslöt sig för att han skulle våga ge sig vidare ut utan sin vapendragare så han försvann iväg åt sitt håll efter sin korta paus. Jag gav mig inte ut för att söka rätt på Mr S utan stannade kvar i värmen inomhus. Stod dock kvar en liten stund för att se om han skulle dyka upp lika magiskt som han försvann och vilja komma in. Men det gjorde han inte. Några minuter senare dök han däremot upp vid den andra dörren och hade en hel del åsikter om vad som pågick utomhus och hur skrämmande det kunde vara. Kommer inte ihåg med bestämdhet men har för mig att Mr S tillbringade resten av den dagen inomhus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar