Föräldrar

I morse slog mig en tanke om mina föräldrar. Jag har tur och har än så länge båda min föräldrar i livet och det som slog mig var att jag även har förmånen att kunna prata med dem båda om olika tankar, bekymmer och bara helt vardagliga saker. De driver mig även till vansinne emellanåt men jag är rätt övertygad om att jag får dem att erfara precis samma känsla över mig så det blir liksom rättvist och lika i ställningen. Ingen av dem är purunga, vilket skulle vara en omöjlighet eftersom de är just mina föräldrar och därför tillhör en äldre generation än mig, och åldern tar ibland även ut sin rätt vilket då gör mig orolig. Men de är trots allt skapligt pigga, vilket jag är oerhört tacksam över. Nu är det ju inte så att man själv kan bestämma över vem man ska ha till förälder eller när de inte längre kommer att finnas där för en men jag har som sagt var tur i den frågan.

Funderade även lite över att man lägger sig till med vissa fasoner och olater som ens föräldrar har, alltså även de som man önskar inte fördes vidare till nästa generation. Tankarna gick även vidare till hur mina egna söner ser på mig och vad de önskar att jag inte skulle säga eller göra. I en del fall talar de i och för sig om för mig att nu lät du precis som mormor eller gjorde precis som morfar och då brukar jag reflektera över om det är positivt eller negativt. Jag har även en hel del helt egna egenheter som jag har lagt mig till med genom åren som sönerna har en möjlighet att plocka upp och lägga sig till med när de blir äldre. De har därigenom ett skapligt stort urval av olater att lägga sig till med så i den aspekten har jag lyckats här i livet. 

Mor min kan påminna mig om att ta på mig en mössa när det är kallt ute trots att jag har lyckats få två egna barn till att överleva fram till tonåren. Och ja, jag tar på mig en mössa när det är kallt ute men jag undrar över om jag själv kommer att säga samma sak till mina små gossar när de är vuxna? Främst undrar jag kanske över om vi kommer att ha en sådan relation när de är vuxna så att jag ens har en möjlighet att påminn dem om att ta på sig en mössa när det är kallt ute. Tiden får utvisa hur det kommer att bli men jag har en förhoppning om att vi kommer ha en relativt god kontakt i alla fall. Även om jag kan driva sönerna till vansinne ibland. Men jag tror det ingår i relationen mellan alla föräldrar och barn. Tror även att det ingår att man blir smått tokig på sin nära och kära emellanåt men grejen är den att det är just för att de är nära och kära som man står ut, förlåter och accepterar varandra för de man är. För det mesta. För jag har även familjemedlemmar som jag inte har någon som helst kontakt med.

Mina föräldrar gick skilda vägar för flera decennier sedan och lever idag i andra förhållanden men även det är jag tacksam för. Det innebär att det finns fler familjemedlemmar och att de har någon som delar deras vardag och gör dem lyckliga. Det i sin tur gör mig lycklig. Och så har jag dessutom fler i min närhet som kan hjälpa till med olika saker och lyssna på alla mina krokiga tankar. Just fönsterlister är ingen av deras specialiteter men det finns så oerhört mycket annat som behöver dryftas eller hjälpas till med här i livet så det gör inget.

Kontentan av det hela är att jag är lyckligt lottad med två föräldrar som jag har en god relation med och det är jag tacksam över. Våra relationer har gått upp och ner genom åren men de har ändå alltid funnits där. De kommer troligen även framöver att göra mig lätt galen ibland men jag är förmodligen inte alltid helt enkel att ha som dotter heller så ställningen kommer fortfarande vara lika i slutändan.

Till mamma och pappa