Runkeeper och promenader

Idag är en sådan dag att mina promenadskor som stått på hyllan sedan jag vet inte när behövde få komma ut och luftas lite. Det var någon gång i höstas de senast var ute men jag kan inte riktigt dra mig till minnes när. Dessförinnan så användes de tämligen flitigt sedan jag köpte dem förra sommaren. Jag började då även att använda Runnkeeper lite för skojs skull för att se hur långt jag gick. Kikade även ibland på medelhastigheten men även det endast för att kunna avgöra mitt humör. Humöret kan nämligen vara lite avgörande för hastigheten jag går med. Eftersom jag ibland missade att starta appen så satte jag igång funktionen Pocket Track som gör att förflyttningar som varar över 15 minuter sparas per automatik. Jag insåg idag när jag öppnade appen att jag har fortfarande den funktionen påslagen vilket gör att relativt många förflyttningar sparats. Kan konstatera att mina rundor till affären brukar ta cirka 20 minuter beroende på om jag har sällskap eller ej. Sträckan varierar även den och jag kan se att jag under de senaste månaderna verkar ha börjat lära mig på vilka hyllor saker och ting befinner sig i affären där jag handlar mest frekvent.

Jag knöt i alla fall på mig skorna och fick ner rätt fot i rätt sko trots att färgsättningen på dem är helt bakvänd. Den vänstra är märkt med grönt och den högra med rosa. Känns helt fel, och jag är inte helt övertygad om att biträdet som hjälpte mig att välja ut dem inte försökte spela mig ett spratt. Det kan eventuellt vara så att han bytte ut ena skon på lagret och fortfarande undrar varför jag inte kom tillbaka när jag fick fel skor med mig därifrån. Efter att ha gått cirka femhundra meter kände jag att skapligt rejäla skavsår var på gång men jag struntade helt enkelt i det för jag behövde verkligen dagens promenad. Dels för att det var så länge sedan sist samt att jag behövde avkopplingen det brukar ge. Så här i efterhand kan jag väl ångra mig lite då jag sitter här barfota med två sönderskavda blödande hälar. Men, jag har överdrivet gott om plåster hemma och det läker samt att gjort är gjort så det får vara som det är. Sönerna grymtade dock rätt rejält och skrynklade ihop ansiktena när jag visade dem skicket på mina hälar så det kan tänkas att läkeprocessen av just hälarna kan ta lite tid.

Solen sken och så länge jag höll mig till bebyggda områden så mötte jag en hel del människor som även de var ute och promenerade. Jag mötte endast människor, eller gick om andra, för den första biten hade jag en så pass skaplig fart att ingen lyckades passera mig. I spåren i skogen var det klart mer folktomt vilket jag efter en liten stund blev varse anledningen till. Jag ömsom hasade, skuttade, gled och kasade mellan stegen för det var inte endast fläckvis halt utan mestadels överallt snorhalt. Vissa bitar där det var möjligt fick det bli promenad i terrängen bredvid spåren eftersom själva spåren var som en enda lång skridskobana. Om man inte skulle ha för höga krav på skicket av isen så skulle troligen ett par långfärdsskridskor varit bättre lämpade än ett par gympaskor. Även vissa knyckanden förekom när jag envist försökte förflytta mig på vissa delar av skridskobanan. Min nacke ogillar skarpt den formen av knyckande med kroppen men idag spelade det ingen roll för behovet av promenaden var större än oron för att behöva tillbringa kvällen raklång på grund av värk.

Dagens promenad blev exakt 7 km lång, eller kort beroende på hur man väljer att se det. Sista biten var lite lätt ansträngd för då var jag helt klart varse att jag hade rejäla skavsår. Tiden blev 1:02:09 vilket kanske inte är någon rekordfart men det skyller jag på all is. Det var en bitvis vacker promenad och även om den inte helt uppfyllde dagens mål med tömning av frustrerande tankar så lyckades jag lämna i alla fall några i skogen.

Värk

Idag är inte en helt fantastisk dag direkt. Skicket på kroppen är allt annat än på topp. Det finns många som har det klart värre och även har det så varje dag så jag klagar definitivt inte. Det är endast ett konstaterande av dagsformen. Har en lite lätt trasig nacke efter diverse olyckor som protesterar lite mer än vanligt emellanåt och just idag är en sådan dag. Nacken påbörjade i och för sig sina protester redan tidigare under veckan men eftersom resten av mig tydligen inte ville ta in den information som nacken försökte delge så har den till slut gått i total strejk. När den blir så obstinat så får den även med sig en hejarklack som dessutom sympatistrejkar för att det är roligt eller något sådant. Personligen finner jag att resten av kroppen inte alls behöver visa dessa sympatier men där är vi uppenbarligen inte alls överens. Jag är en sådan person som dessa dagar är rätt lycklig över att det finns viss lindring i form av tabletter. Nu blir jag förvisso lite korkad, eller snarare klart mer korkad än vanlig, av dessa vita piller men det är ändå värt det. Dessutom påverkas humöret skapligt negativt när man har massiv värk så jag kan tänka mig att min omgivning är skapligt tacksam för att jag försöker ta udden av värken för annars skulle jag troligen ställa mig och slå på någon med diverse tillgängliga tillhyggen. Bara för att dela med mig av smärtkänslan liksom och det vore inte vidare snällt. Nu skulle jag troligen inte lyckas särskilt väl heller eftersom ena armen och handen är starka sympatisörer i den pågående strejken. Synen hänger inte riktigt med heller för den delen, så eventuellt tilltänkt objekt skulle förmodligen klara sig ifrån att bli träffad över huvud taget. Men, dessa dagar blir jag påmind om och känner en stor respekt för alla de som dagligen kämpar mot värk, sjukdomar och andra svårigheter. Finner även tacksamhet över att de allra flesta av mina dagar avlöper utan denna typ av massiv värk. 

Fotot är lite suddigt och det är ungefär så jag blir av dessa tabletter. 

Många vändor

Dagarna blir sällan som planerade som bekant och idag innebar det en skapligt snabb tvärvändning hemåt en relativt kort stund efter att jag kom in till kontoret. Väl hemma igen insåg jag efter ännu en kort stund att jag behövde ge mig iväg igen för att handla tillbehör till lunchen. Efter den vändan kunde jag faktiskt hålla mig på ett ställe i hela flera timmar. Men det blir ju lite långtråkigt i längden så småningom så jag tog med yngsta sonen ut på en promenad på eftermiddagen. Eftersom det kan bli lite trist att endast flanera runt utan något direkt mål så beslutade vi oss för att ta med bröd och gå bort och mata änderna. Det var lite kylslaget eftersom vi mestadels gick i skuggan men vi kunde i alla fall skymta solen mellan träden.

Efter att allt bröd så småningom var utdelat och vi började frysa så smått om händerna var det dags att gå vidare. För tillfället är jag helt totalt i ofas med inhandling av bra att ha saker, såsom till exempel mat, så jag insåg att ytterligare ett besök i affären behövdes för att kunna koka potatis till kvällens middag. När vi väl stod utanför affären fick jag ett infall och frågade yngsta sonen om han inte kanske eventuellt var i alla fall lite fikasugen och det kunde han ju tänka sig att ställa upp på att vara så vi gick till ett konditori och fikade tillsammans. Efter fikan skildes vi åt för en stund. Jag gick in i affären för att inhandla den önskade potatisen till middagen och sonen gick hemåt i förväg. Väl hemma igen fick jag lite lätt upprört besked om att vantar och mössa inte hade följt med hem utan förmodligen låg kvar på stolen där vi fikade. Sagt och gjort, det var bara för mig att ta på mig jackan ännu än gång och ge mig iväg igen men det började kännas en aning repetitivt vid det här laget faktiskt. Vantar och mössa fanns tack och lov kvar på exakt samma ställe som de lämnades så det var bara att plocka upp dem och gå hem igen. Väl hemma ännu en gång deklarerade jag att om nu något saknas eller önskas så kommer jag inte att se till att det slutas saknas eller uppfylla några önskningar över huvud taget utan det får i så fall någon annan åtgärda. I värsta fall får vi helt enkelt skicka en av katterna eller ännu värre klara oss utan vad det nu skulle kunna vara som det plötsligt fanns ett oerhört stort behov av.

Shopping

Det fanns vissa planer för olika uppgifter för dagen idag. En del av dem är genomförda medan andra känns som de behöver mogna tills imorgon för att kunna genomföras. Några saker som inte direkt var inplanerade är dock gjorda istället så jag har inte endast legat på soffan även om jag huserade där en stund under eftermiddagen. Det behövdes som återhämtning efter att jag hade fått infallet att försöka göra något åt min byxsituation.

Jag är inte jätteförtjust i shopping även om jag kan göra en utomordentlig arbetsinsats vid vissa tillfällen och om behov finnes. Idag var inte riktigt en sådan dag där lusten infann sig men frustrationen över bristen på byxor som sitter något sånär har tilltagit senaste tiden så det var bara att bita ihop och ge sig iväg. Försökte förvisso övertyga äldste sonen om att han kanske kunde göra såsom jag brukar göra åt honom och hans bror men det föll inte särskilt väl ut. Jag brukar nämligen handla kläder till dem utan att de behöver följa med av flera olika anledningar.

Mitt mål var att försöka komma hem med åtminstone ett par svarta byxor eller ett par jeans, Kändes lite lagom komplicerat och inte alltför övermäktigt eftersom jag då hade alternativ. Nu brukar jag i och för sig komma förbi den värsta spärren så snart jag har inhandlat en första sak men inte alltid och idag kändes det inte riktigt som om det skulle bli en sådan dag. Första affären gick jag snudd på modstulet in i. Det hjälpte definitivt inte så jag ryckte upp mig lite innan jag gick in i nästa affär. Där kom jag så pass långa att jag plockade på mig inte endast några väl utvalda plagg utan även några mindre väl valda. Det var nog lite för många eller så var det för att jag var så oorganiserad som jag höll på att ramla ut ur provrummet. Hann precis greppa draperiet innan jag annars hade rasat och ramlat raklång ut på golvet utanför. Inget par av byxorna som jag provade tyckte direkt om mig och inte jag dem heller så jag hängde så småningom tillbaka dem efter att ha trasslat mig i och ur dem. Hittade dock en svart kofta som ersättning för en jag tidigare haft och gillat skarpt så jag kände mig riktigt duktig och nöjd när jag väl kom ut därifrån.

Väl inne i tredje budtiken kändes det som om att jag kanske skulle kunna lyckas med mitt uppdrag och jag hade ju ändå handlat ett plagg så jag hade alla förutsättningar för att det skulle gå bra. Fast ändå inte för jag insåg tämligen snabbt att i just den butiken, som jag vid flera tillfällen tidigare har handlat i utan alltför stora problem, så har de tydligen bytt om en del på utbudet. Innan jag gick in i fjärde affären tog jag ett djupt andetag och tänkte att nu jäklar ska jag väl ändå lyckas finna ett par byxor som jag inte känner mig alltför osams med. Anser faktiskt att jag gjorde mig förtjänt av en hel del beröm för jag försökte verkligen men det var samma bekymmer där som vid tidigare försök.

Funderade en hel del över det här med storlekar i kläder och även vad som egentligen är normalt enligt de som bestämmer vilka mått de olika storlekarna ska ha. Jag anser mig inte vara direkt annorlunda på något vis i kroppsform eller storlek än de flesta andra men ändå går jag oftast bet. Eller är jag för kinkig helt enkelt? Men jag finner att köpa byxor som är för långa i benen blir lite krångliga att gå i. Eller att köpa något som är för stort i midjan och därigenom ramlar ner när man rör sig vara rätt opraktiskt. Kan inte riktigt vara ensam om att vilja kunna röra mig bekvämt i kläderna jag har på mig. Nu finns det helt klart kläder i skapligt rätt form även för mig för det är inte så att jag går runt utan några alls och jag har en inte helt oansenlig mängd klädesplagg i min klädkammare men det är nytillskotten som är lite kämpiga att finna. Och framförallt när jag känner ett måste.

I femte, eller om det var sjätte, affären så började jag känna mig lite matt och uppgiven. Jag stod en skapligt bra stund och bläddrade bland alla galgar medan jag lyssnade på en kvinna som stod vid kassan och ropade efter Gunnar. Hann börja undra över vart Gunnar tagit vägen för han ville tydligen inte alls dyka upp. Kvinnan ifråga hann ropa rätt många gånger men Gunnar var som bortblåst. Inga galgar rasslade till, ingen man kom ilande i någon gång, ingen tillstymmelse till någon Gunnar fanns någonstans. Tänkte att Gunnar kanske hade tröttnat och rymt helt enkelt men om han nu gjort det så var det inte så genomtänkt av honom för kvinnan skulle nog inte uppskatta det. Jag strosade vidare bland alla klädhangare och galgar och lämnade Gunnar åt sitt öde. En sak som jag tycker är lite lätt irriterande är att i de flesta butiker så hänger kläder så tätt så att det är svårt att bläddra bland galgarna. Det är lite som om man ska titta på plagget som hänger längst ut och vara nöjd med det oavsett storlek och färg. Nu fungerar inte jag riktigt så att jag nöjer mig med det, utan jag greppar istället en galge på måfå i mitten och lyckas därmed få ut fem par tröjor istället för en. Brukar i det läget konstatera att alla är i fel storlek för mig och snudd på ge upp men då har jag i alla fall lyckats skapa en liten lucka och kan lite enklare gå igenom resterand plagg på ställningen.

Jag lyckades i alla fall inte helt tappa fokus på byxor och plockade på mig ett obestämt antal och tog sikte på provrummen. Jag vägrar nämligen helt enkelt att komma hem med plagg som inte passar över huvud taget så jag får lov till att stå ut med att tränga mig in i ett provrum. Efter dagens tidigare lite ostrukturerade provrumsbesök så hade jag ändå lyckats bli påmind om hur man eventuellt bör hänga upp saker i ett provrum utan att skapa alltför mycket kaos eller ramla ur detsamma. Diverse diskussioner kring kläders vara eller icke vara samt åsikter om en mängd andra saker pågick i provrummen bredvid men jag försökte låta bli att tjuvlyssna alltför mycket. Samtidigt är det faktiskt rätt svårt. Jag lyckades till slut med konsstycket att hitta ett par byxor som jag övertygade mig själv om att jag inte skulle bli alltför osams med. Jag blir mer eller mindre osams med kläder som sitter illa, och då blir jag grinig, så det är helt klart att föredra att hitta kläder jag är något sånär bekväm med. När jag skulle betala för byxorna så kunde jag till min glädje konstatera att Gunnar till slut dykt upp. Undrade dock vart han hållit hus? Kvinnan såg inte det minsta förargad ut så vart han än varit så hade hans eventuella ursäkt godtagits och de skulle förmodligen ha en trevlig dag tillsammans. Om han inte rymde igen såklart men jag ansåg inte att jag kunde börja följa efter dem för att säkerställa det, så jag lämnade dem bakom mig när jag var klar.

Jag hade uppnått mitt mål och det förtjänade faktiskt en fika. Jag handlade därför med mig äppelmunkar hem till mig och sönerna som vi mumsade i oss innan jag tog min välförtjänta vila på soffan en stund. Byxorna och koftan ligger fortfarande kvar i sina påsar i hallen men jag ska ju ha något att pyssla med imorgon också.

Glömsk och förvirrad

Att jag kan verka vara lite förvirrad råder det ingen tvekan om. Nu är jag dock oftast inte riktigt så förvirrad som jag ger sken av att vara men vissa dagar verkar jag ha lämnat kvar hjärnan på huvudkudden. Eller i alla fall inte fått med vissa delar. Lite som om jag har glömt att väcka ett antal hjärnceller och de har fått sovmorgon och sen inte ser någon mening med att kliva upp över huvud taget. Idag var det bitvis så.

Efter att alla morgonbestyr i hemmet var avklarade, inklusive hängning av tvätt, sortering av sopor som jag hade en förhoppning om skulle förflytta sig från hallen under dagen vilket de inte gjorde, plockat in disk mm mm så gav jag mig av mot pendeln för att jobba inne i stan idag. Väl på tåget så insåg jag att jag glömt bankdosa och mobilladdaren hemma. Nu mår min telefon klart bättre än den gjorde i söndags men det är långt ifrån kry vilket innebär att viss energipåfyllning kan behövas under dagen, i synnerhet om det är kallt ute. Jag övervägde därför en kort stund att kliva av tåget och åka hem igen. Men eftersom jag anade att jag skulle kunna lösa bankproblematiken och att det inte kändes särskilt lockande att vända om när jag väl kommit iväg i skaplig tid så jag lät bli. Hade även en liten förhoppning om att telefonen skulle överleva dagen om jag inte använde den för mycket.

Dagens arbete avlöpte dock fokuserat och väl men var lite energislukande eftersom en del av hjärncellerna låg kvar hemma på huvudkudden. Lyckades på frågan om kaffet var ok svara att, tja det var nästan drickbart, vilket kanske inte var sådär jättetrevligt och lite typiskt mig när jag inte är i mitt esse. Nu mottogs mitt svar med ett skratt så frågeställaren tog tack och lov inte illa upp. Jag fann även en mobilladdare på ett skrivbord och beslöt mig för att lägga min telefon där sista timmen jag jobbade. Det hade varit rätt bra att kontrollera att det fanns ström i urtaget där laddaren satt men det gjorde jag så klart inte. Det i sin tur resulterade i att batteriet gick från 73% ner till 65% under den timmen.

Jag hade trots allt så pass mycket batteri kvar att jag vågade fota vattendropparna som jag stod och studerade en stund medan jag pratade med äldste sonen om dagens middagsplaner. Planerna var förvisso totalt obefintliga i början av samtalet men just idag fans det önskemål om fisk och det ansåg jag att jag kunde inhandla på vägen hem och sedan tillreda genom att slänga in den i ugnen. Slängde i och för sig inte in fisken i ugnen utan placerade istället en form lite lagom försiktigt på gallret. Hade ingen större lust att sitta och skrapa loss middagen från väggarna i ugnen så därför valde jag en lite fegare väg. Men först efter att jag fått sänka temperaturen i ugnen för jag hade såklart vridit upp temperaturen till max.

 

När vi väl satt oss vid matbordet så lyckades vi med gemensamma ansträngningar spilla ut vatten. Ingen skada skedd utan vatten är tämligen enkelt att avlägsna från matbordet, även i lite större mängder. Medan äldste sonen slutförde uppdraget upptorkning så skulle jag ta lite salt. Jag skruvade av locket, för det brukar normalt sett vara en bra början när man vill ha ut något ur en burk. Jag kikade ner i burken efter att locket var avlägsnat och fick för mig att saltet troligen behövde skakas om. Så här i efterhand har jag ingen aning om varför jag ansåg att saltet behövde få sig en bergochdalbana tur innan det lämnade sin förpackning för det var helt klart inga klumpar i det. Alls. När jag så började skaka burken upp och ner, utan att sätta på locket igen såklart, så fick det en ganska bra spridning över köksbordet och golvet vilket bevisade att det var väldigt finfördelat. Det är inga små hål direkt i just den burken men jag kan vara tacksam över att jag kände mig lite trött och inte tog i med full kraft för då hade vi säkerligen haft salt i andra delar av huset än endast köket. Middagen inmundigades således med ytterligare lite fördröjning för nu hade vi inte enkom sötvattensjöar utan även saltvattenhav på matbordet.

Burken ifråga vars hål har en diameter på fem millimeter.

Skulle vilja ha kaffe nu men är inte helt övertygad om att jag kommer att klara av att brygga det utan några ytterligare fadäser. Behöver nämligen öppna en ny förpackning med kaffe...
Får fundera en liten stund eller be någon av sönerna om assistans om det känns för övermäktigt även om ett tag.

Lek inte med maten!

Man brukar ju säga till barnen att de inte ska leka med maten. I vårt hushåll så är det inte barnen som behöver den tillsägelsen. Eftersom jag är den som ska föreställa den vuxna ansvarsfulla personen i hemmet så är det ingen som säger till mig, så jag fortsätter istället.

Idag har det varit en lite annorlunda dag. Eller tja, alla dagar är väl annorlunda och unika på sitt sätt så just idag är väl egentligen inget direkt undantag men den efterföljde helt klart inte originalplanen. Nu borde jag veta klart bättre än att göra upp några för detaljerade planer men jag är väl lite naiv ibland, eller glömmer bort hur min vardag normalt ser ut, och då blir det som det blir. Morgonen och dagen har i alla fall lämnat både fysiska och psykiska minnen så vissa av de misstag jag begått idag har jag en förhoppning om att komma ihåg och inte göra om. Ett av de fysiska minnena kommer högst troligen att påminna mig någon vecka eller så, så under den tiden kommer jag i alla fall ha hjälp med att bli påmind och det kan uppfattas som positivt, eftersom jag uppenbarligen glömmer bort saker, så jag väljer att se det så.

Efter en tämligen utmattande dag nappade jag tämligen snabbt när yngste sonen frågade om vi inte kunde äta pizza till middag idag. Arbetsfördelningen planerades, och det innebar att jag hämtade pizzorna medan sönerna hjälptes åt med att duka. Idag var tydligen en sådan dag att det skulle ätas middag vid matbordet i vardagsrummet. Trots att det endast var pizza. Yngste sonen äter inte kanterna på pizzan. Äldste sonen äter dem ibland beroende på hungerstadiet och jag likaså. Det innebär att det alltid blir lite byggmaterial över efter att måltiden avslutats. Nu har det blivit nästintill tradition att vi bygger något med pizzakanterna. Eller vi är väl inte helt korrekt. Sönerna tittar på och instruerar vid behov och jag bygger. Det är inte helt enkelt att komma på saker att bygga och för tillfället har jag fastnat för torn. Försöker få dem så höga som möjligt och det kan ibland vara en riktig utmaning. Denna övning utfördes även när vi åt på vår gamla pizzeria och där blev jag riktigt känd. Om det nu var positivt eller negativt låter jag vara oskrivet, det överlåter jag åt någon annan att avgöra.

 

Just detta är inte ett av de högsta torn jag byggt men det får duga som demonstration. Det lutar i alla fall mindre än lutande tornet i Pisa som lutar med hela 5 grader. Tornet i Pisa är ett klocktorn och byggdes mellan 1173 och 1360. Det tog alltså 187 år att färdigställa. Det är 296 trappsteg till toppen vilket är klart mer än jag skulle lyckas med antal lager av pizzakanter. Nu har jag i och för sig inte försökt, för jag har inte haft tillgång till den mängd kanter som skulle erfordras, men jag tror att det skulle bli ett lite väl övermäktigt projekt.

Alla hjärtans dag, jubileum eller en helt vanlig söndag

Denna dag firas av många lite extra med blommor, hjärtan och choklad i överflöd. Själv är jag inte så jätteförtjust i förutbestämda bemärkelsedagar utan uppskattar klart mer att någon visar uppskattning eller är lite extra snäll en helt vanlig dag. Nu är jag väl ändå inte bättre än så, än att jag troligen skulle bli lite besviken över att helt bli utan någon form av uppvaktning alls en dag som denna om jag levde i en relation för tillfället. Fast min insikt om att alla hjärtans dag var i antågande skedde först när jag sprang in i en affär för att handla på väg hem från jobbet under veckan. Jag höll snudd på att springa omkull några hinkar med rosor för att inte tala om alla ställ med hjärtformad choklad som stod mitt i vägen! Jag hann undra en kort stund över den opraktiska placeringen innan jag kom på varför någon fått för sig att ställa en massa saker i vägen vid entrén. När jag var i samma affär idag så var alla hinkar nästan tomma och chokladställen likaså. Nu hade jag i och för sig lärt mig att det skulle stå saker i vägen så jag sprang i alla fall inte på sedvanligt vis in i affären och därmed hann jag även reflektera över att de måste ha sålt stora mängder med choklad de senaste dagarna. Nu verkar affären ifråga ha haft en riktigt bra helg försäljningsmässig över huvud taget då det var i stort sett tomt även på många andra hyllor. Både mjölk och bröd var i stort sett slut och jag funderade en kort liten stund över hur desperat någon måste vara för att greppa en limpa och sedan sträcka över till sin respektive med ett grattis på alla hjärtans dag... Men med tanke på hur det såg ut på hyllorna så är det inte helt omöjligt att någon faktiskt gjorde detta idag. Kan nu inte riktigt låta bli att fundera över vad reaktionen blev?

Efter att igår att ha tankat fullt med positiv energi, frisk luft och skratt så hade jag bestämt mig för att ha en pyjamasdag idag. En sån där dag då man skrotar runt i pyjamas för att det är ännu mer ledigt än mjukisbyxor och man vet att man inte behöver gå ut genom ytterdörren ens. Den planen höll inte riktigt hela dagen men den höll nästan till middagen och det är inte illa trots allt, även om det nu inte var helt enligt plan men ibland kan man inte få riktigt allt.

Början av dagen var lite kämpig för min käraste ägodel fick för sig att börja protestera vilt och innan jag kom underfund med hur jag skulle få ordning på allt igen och göra den tillfreds så hann läget bli snudd på kritiskt och skapligt varmt. Käraste är kanske att ta i förresten, men ändå är det nog så på något vis, eftersom den innehåller otroligt mycket väsentlig information och framförallt minnen i form av foton. Min telefon höll alltså på att dö och lämna mig alldeles totalt ensam en dag som denna och det orsakade snudd på panik en kort stund. Värmen uppstod inte bara i min kropp på grund av paniken utan batteriet hade någon form av dödsryckningar och var även på väg att överhettas. Eftersom det idag är precis ett år sedan tekniksupporten beslutade sig för att telefonen och all övrig teknik som jag har i min ägo skulle få klara sig på egen hand eller möjligtvis med den knapphändiga support och hjärtstartningar som jag kan erbjuda så kändes det snudd på kusligt ett tag. Var lite som om min telefon hade sorg över att någon som faktiskt visste vad den höll på med, när det kommer till teknik, lämnade den åt sitt öde för ett år sedan. Övrig teknik är väl också att ta i för det rör sig enkom om min dator och telefon men det är alldeles tillräckligt för att kännas snudd på övermäktigt för mig emellanåt. Men efter idag är till slut telefonen säkerhetskopierad igen efter ett alldeles för långt uppehåll och vi kanske inte är de allra bästa vännerna, enligt telefonen om den nu kunde uttrycka sina åsikter, men vi är tämligen kompatibla för en tid framöver i alla fall. Eller det är min förhoppning åtminstone, för det var lite väl kämpigt och några dödsryckningar förekom ett tag idag. Behöver fundera ut något sätt att övertyga min telefon om den betydelsefulla plats den faktiskt har i mitt liv. För det räcker tydligen inte med att jag kramar den i handen när jag har försovit mig och vaknar med den i ett krampaktigt grepp. Eller också är det just det krampaktiga greppet följt av diverse svordomar, som vissa dagar utvecklar sig till hela svordomsvisan, som den inte uppskattar.

När väl min kära ägodel var återupplivad och fungerande återupptogs dagens inplanerade uppgifter som avlöpte klart mer bekymmersfritt. Jag blev till och med klar med det jag förutsatt mig att göra med hjälp genom lite hejande och andra glada tillrop per distans. Dagen hade jag för övrigt valt att tillbringa själv för även om den egentligen är en form av jubileum så kände jag inte riktigt för att fira på något storslaget vis. Inte i år i alla fall. Tror förvisso inte heller man förväntas fira dagen då ens tidigare make tillsammans med sin nya kvinna planerade hur han skulle åka hem och tala om för sin fru att han tänkte hämta sina kläder och kliva ut genom dörren efter 20 år. Nu blev det inte så att jag fick informationen muntligen samma dag av någon anledning, som jag troligen aldrig kommer att få reda på men kan ana, men jag visste ju ändå. Så egentligen  kanske jubileumet borde skjutas fram en vecka vid närmare eftertanke. Återigen så är det väl inget att fira direkt normalt sett så jag tror att jag håller ihop allt till en och samma dag så blir det enklare helt enkelt. Och då är det endast en dag som behöver blekna i minnet vartefter tiden går. Minnet för just den specifika dagen är för övrigt vid det här laget helt och fullt hanterbart så jag är inte helt övertygad om att det behöver blekna så mycket mer faktiskt. Det har inte varit så hela tiden får jag lov att erkänna, men beroende på många olika anledningar och faktorer så har alla de efterföljande dagarna det senaste året suddat ut det som till en början var ett smärtsamt minne till något nästintill positivt. Medan många dörrar, och i skapligt många fall rätt konstiga och oväntade sådana, stängts så har många nya vägar öppnat sig. Det är troligen det egentliga skälet till att jag skulle vilja utnämna dagen till en jubileumsdag för jag hade aldrig vandrat på många av de gångar och vägar som jag faktiskt gjort senaste året om jag fortfarande hade varit gift.

För att inte vara en helt hopplös och tråkig moder på alla hjärtans dag så inhandlade jag faktiskt geléhjärtan till mina älskade söner när de kom hem ifrån sin far under den senare delen av eftermiddagen. Deras hemkomst innan middagstid var orsak till att jag fick överge originalplanen angående min pyjamasdag. Men för deras skull så kan jag tänka mig att göra det utan att bli alltför kinkig. Just idag i alla fall. Men troligen inte alla dagar. Och hade jag orkat bemöda mig med att gå igenom kyl,frys och skafferi ordentligt så hade jag troligen fått ihop till något som kunnat kallas både ätbart och middag utan att handla något alls, men jag hade inte riktigt inspiration så därför gick jag iväg till affären. För där blir ju verkligen valmöjligheterna mindre, eller hur? Just idag var det tack och lov så ändå eftersom det var så pass tomt på hyllorna så jag behövde inte söka alltför länge efter några få kompletteringar till det som jag visste redan fanns hemma. Jag lyckade således servera ännu en söndagsmiddag. Inget långkok, för det är vare sig riktigt jag, eller fanns det någon tid till men vi hade en trevlig avslutning på söndagen tillsammans, De två skålarna med geléhjärtan som jag gav till sönerna efter middagen och disken var omhändertagen togs emot med både överraskning och glädje och då kändes det helt klart värt att jag hade ramlat ur pyjamasen lagom till middagstid.

 

Stickning

I förrgår morse behövde jag försöka trä en nål med svart tråd och det var banne mig ingen enkel uppgift. Det underlättade inte alls att jag var så trött så att mina egna ögon gick i kors redan innan jag försökte hitta nålsögat. Men eftersom en söm gått upp på yngste sonens mössa och mina stickningskunskaper är totalt obefintliga så ville jag försöka rädda mössan innan det blev värre. Att behöva försöka rädda mössan i ett senare skede hade varit en nästintill omöjlig uppgift för mig. För att verkligen förstå hur illa bevandrad jag är inom stickningens värld så kan jag berätta om en uppgift i syslöjden när jag gick i grundskolan. Uppgiften var att sticka ett par vantar. Jag valde alternativet babyvantar för de har inga tummar och är skapligt små så jag ansåg i början av terminen att uppgiften inte skulle vara alltför svår. Men det var den. Efter en termin hade jag i alla fall till slut lyckats knåpa ihop till tre babyvantar i varierande storlek och form. Tre blev det eftersom jag då kunde välja att lämna in de två som var minst olika varandra. Om jag inte missminner mig helt så fick jag genom min ansträngning någon form av betyg. Men det kan inte ha varit något högt betyg för tidsåtgången var helt orimlig och resultatet var nog inget som någon skulle vilja använda till en liten ögonsten. Jag skulle dock vilja lära mig att klara av att sticka en halsduk någon gång här i livet men ingen plan är uppgjord än så det lär nog dröja. 

Positiva möten

Sitter och tittar ut på snöflingorna som sakta dalar ner mot marken och småler för mig själv. Jag gillar snö men det är mer minnen av en synnerligen trevlig helg som får mig att le just för tillfället. Även om jag lätt kan ställa mig och titta upp i skyn när det börjar snöa och bli lite sådär lagom lycklig. Eller lagom och lagom kanske inte alltid stämmer. Jag fick en gång med mig samtliga av de kvarvarande barnen på sexårs, att hoppa jämfota av glädje när första snön föll den vintern, när jag skulle hämta en av mina söner. Både personal och andra föräldrar ansåg nog att jag var lite suspekt men jag och alla barnen hade väldigt roligt och det är det som jag väljer att lägga störst vikt vid kring detta minne.

Helgen som gått innehöll både bekanta och obekanta möten och platser. Att gå åt fel håll och hamna lite tokigt på Östermalm utklädd som Smurfan var en intressant erfarenhet. Jag var dock inte blå i ansiktet vilket troligen räddade mig när jag frågade en ung tjej om jag tänkte rätt när jag insåg att jag borde nog gå åt andra hållet. Är förvisso inte helt övertygad om att hon varken förstod att jag var halvt utklädd eller om hon var bevandrad i smurfarnas värld men hon var trevlig och hjälpsam och vi skildes åt med att önska varandra en trevlig kväll. Nu var det inte så att jag fått för mig att klä ut mig bara för skojs skull för att testa folks reaktioner på stan utan jag var faktiskt bjuden på maskerad och födelsedagsfest, så det fanns faktiskt en poäng med min utstyrsel även om någon säkert tvivlar på det. Jag blev grymt imponerad över att samtliga gäster hade gjort sig omaket att både klura ut en utstyrsel och även klä sig enligt koden, en favoritfigur från barndomens serier eller böcker.

Det var kanske inte superdupermånga möten under helgen utan mer en lagom mängd så att jag ändå hann insupa alla positiva känslor och trevliga karaktärer. Allt umgänge under helgen var inte endast direkta personliga möten heller utan en del skedde även per distans, men de gjorde mig inte mindre glad för det. Att kunna slänga iväg ett sms eller dylikt lite sådär bara för att man känner för det utan att direkt förvänta sig ett svar men få svar med glada tillrop och kloka insikter är ett privilegium att kunna få göra. Och jag är oerhört tacksam för att få ha dessa vänner runt omkring mig.

Söndagen tillbringades i ett lite lugnare tempo och jag funderade bland annat över hur länge man kan ligga på soffan utan att få alltför dåligt samvete över allt man egentligen anser att man borde göra istället. Känner mig lite stolt över att jag klarade av en inte helt oansenligt lång stund. Att jag gav upp så småningom berodde delvis på att jag frös om fötterna, behöver nog börja se över min fotvärmarstatus, samt att jag var sugen på kaffe. Men, mitt studerande av vardagsrumstaket och funderande över några av livets gåtor innebar ett visst framsteg inför planerna på att bjuda in till elefantsafari eftersom den lilla svarta fick stå kvar och vila i skåpet under hela helgen. Nu kan det nog eventuellt dessvärre bli så att jag snubblar över en elefant och plockar fram den lilla svarta under veckan ändå. För jag vill inte att de två små fyrfotingarna som faktiskt är inbjudna till att bo här i huset ska bli skrämda eller känna sig utanför på något vis. Och eftersom jag inte är helt färdig med affärsplanen kring elefantsafarin så är det kanske bäst att det inte får bli för många, eller för stora, elefanter i huset innan dess.

Svordomsvisan

Startade min vecka med kraftfulla övningar av refrängen i svordomsvisan. Kommer inte riktigt ihåg hela visan men refrängen sitter nu riktigt bra, inklusive tonartshöjningar. När jag till slut slog upp de blå försattes allt fokus på sångövningen så det var inte förrän till kaffet jag påbörjade räknandet av kroppsdelar. Ville säkerställa att jag inte missat att få med mig någon del av min lekamen ur sängen vid min synnerligen hastiga uppstigning. 

Jag hade ställt in väckning men eftersom den störde min välbehövliga skönhetssömn så stängde jag helt sonika av den och fortsatte sova. Kan dock dra mig till minnes att jag var lite lätt frustrerad över oväsendet som pågick brevid min säng. Uppenbarligen nådde jag dock inte en tillräcklig insikt om vad jag borde göra för att få oväsendet att sluta helt och undvika ytterligare frustration. Det positiva är ändå att nu kan dagen endast bli bättre och om den nu av någon anledning inte skulle bli det så är svordomarna väl inövade och kan lätt nyttjas vid eventuellt behov.