Ute på vift med pärlan

Man skulle förmodligen kunna tro att jag och Pärlan irrade bort oss helt och inte hittade hem igen med tanke på den totala tystnad som varit på bloggen. Eller så skulle man eventuellt kunna tro att jag fastnade i någon tullkontroll på grund av olämpliga eller olagliga föremål men den lånade magiska plastpåsen räddade mig. Vid sista kontrollen så hade jag till och med lärt mig att man ska plocka ut den magiska plastpåsen ur väskan. Resan blev förvisso faktiskt oplanenligt förlängd på grund av trafikledarstrejk men vi blev endast försenade med några dagar och inte flera månader.

Resan innehåll många spännande, vackra och intressanta möten och miljöer. Det första mötet var jag endast delaktig i som baksäteschaufför men det var inte mindre fascinerande för det. Mötet i sig var också ett bevis på att världen är bra liten ändå. De två andra personerna i bilen som färdades på kolsvarta bitvis öde vägar i södra Frankrike har nämligen starka band och anknytningar till en och samma ö som är belägen i den svenska skärgården. Diskussionerna kring denna nyfunna insikt och de självklara kontrollerna som följde kring vem som kände till vad och vilka kan eventuellt ha bidragit lite till att vår resa blev aningen längre än den förmodligen var tänkt att bli, men vi fick se några franska byar och andra vyer som vi aldrig hade fått se annars så personligen uppskattade jag färden mycket till vår slutdestination. Det var nämligen självaste kartläsaren och chauffören som var inne i diskussioner kring minnen och erfarenheter vilket gjorde att fokus inte helt låg på att läsa kartan vilket är fullt förståeligt.

Följande morgon tog några av oss ur resesällskapet en promenad för att beskåda omgivningarna lite bättre. Vi behövde bitvis ta oss igenom en skapligt taggig och snårig terräng för att ta oss upp på en kulle. Utsikten som vi kunde beskåda efter att ha tagit oss runt och förbi de värsta snåren gjorde dock att det klart kändes som att det var värt mödan. En del av de taggiga små bollarna som vi passerat fick sedan följa med mig på resterande del av vår promenad. De åkte snålskjuts på mina skosnören och till och med i mitt hår. Jag böjde mig nämligen ner för att försöka plocka bort några av alla de taggiga växterna som hade fastnat på mina skor och strumpor men gav upp de försöken så snart jag insåg att jag endast samlade på mig ännu mer taggiga små växter. 

Vingården där vi var heter Domaine d'Escapat och där kan man få lära sig mer om viner och även själv få vara delaktig i processen att göra vin. Det är verkligen en fantastisk plats så jag kan varmt rekommendera en resa dit.

Vi gjorde även en del utflykter under vår vistelse i Frankrike och vägnäten kan vara lite lätt förvirrande. Trots att mina medresenärer var dels en ypperlig kartläsare och en likaså chaufför så hamnade vi lite på villovägar emellanåt. Något vi lärde oss var att alla vägar bär inte till Rom utan de bär definitivt till D6113. Vägnätet kan beskrivas såsom takbjälkarna i ett av rummen på vingården. Ungefär lite som åt alla håll på en gång. Till och med damen på GPS:en tappade bort oss helt och sa att hon inte kunde hjälpa oss utan rekommenderade oss att ringa en vän. Vi blev skapligt tagna men samtidigt oerhört roade av detta lite udda och definitivt helt oväntade tips.

En annan byggnad vi fick nöjet att beskåda på lite närmare håll var en av restaurangerna som vi åt lunch på. Byggnaden i sig lämnade en hel del att fundera över och såg vid en första anblick rätt tvivelaktig ut men maten var verkligen helt fantastisk. Restaurangen var nämligen byggt med plywoodskivor vilket man som svensk kan anse vara ett inte helt ultimat material att välja för att bygga en yttervägg med tanke på väder och vind. Det finns förvisso skivor som är behandlade på olika sätt men det kändes ändå som att innehavarna av restaurangen kände att väggarna, oavsett material eller utseende, fick duga för nu vill vi laga mat istället för att bygga en snygg och hållbar fasad. 

Den sista dagen, som vi för tillfället utgick ifrån att det skulle vara men så fel det senare skulle visa sig att vi hade, så åkte vi bland annat förbi en marknad på vägen till flygplatsen. Vi stannade även vid marknaden och tog oss runt till fots. Vi körde alltså inte runt som några vettvillingar bland stånden och sträckte oss ut genom fönsterna på bilarna för att titta på eventuella intressanta produkter. Vissa gränder hade förmodligen inte bilarna kommit igenom ens. Personen ifråga som körde bilen jag färdades med hade reserverat en liten bil men den hade generöst uppgraderats av biluthyrningsfirman till en klart större bil. Om hon hade fått hämta ut en liten Fiat som tidigare körts av en äkta fransman, alltså utan lister på sidorna och lite skrapmärken, så hade vi eventuellt kunnat ta oss fram även i de lite smalare gränderna men nu fick vi alltså motionera och lufta oss lite istället. Jag är dock tämligen övertygad om att om biluthyrningsfirman hade haft några som helst föraningar om vilka vägar och ibland villovägar som vi skulle hamna på så hade de inte varit så gentila och uppgraderat hyrbilen. Föraren redde dock galant ut situationerna gång på gång så bilen var i fullgott skick vid återlämnandet. En del hade förmodligen ringt efter en bärgare eller ännu hellre en kranbil för att lyfta bort bilen från de trängsta gränderna men det behövdes alltså inte göras i vårt fall.

På vägen från marknaden så lyckades vi finna ytterligare en otroligt smal väg med en oerhört lång kurva utan någon som helst sikt på grund av en byggnad som befann sig på ena sidan av vägen. Eftersom det var en byggnad gick det inte att vänta på att den skulle flytta på sig utan föraren tutade för att förtydliga för eventuella andra trafikanter att vi var på väg. Mitt i denna kurva, alltså en bra bit in, fanns en skylt med ett överstruket signalhorn vilket borde tolkas som att man inte ska tuta. Så det gjorde båda förarna i vårt följe. Tutade alltså. Om ni hade sett vägen ifråga så är jag rätt övertygad om att även ni säkerligen hade tutat. Skylten var dessutom placerad en skapligt bra bit efter att det inte fanns någon återvändo så om de som satte upp skylten hade för avsikt att uppnå någon som helst effekt med den borde de ha satt den en bra bit tidigare. Efter att vi hade fått beskåda ytterligare en del av det vackra landskapet, och nu dessutom i dagsljus och inte i nattsvart mörker, så kom vi till slut till flygplatsen. Där följde många timmars väntan på att försöka boka om våra flygbiljetter eftersom alla flyg var inställda. När personen i vårt följe som var ansvarig för bokningen väl kom fram till disken så fick denne först en fråga om hon skojade när hon talade om hur många resenärer vi var. Nu var det inget dåligt skämt så de fick anstränga sig rätt rejält för att lyckas boka om oss alla till följande dag. Hemresan tog ett par dygn i och med denna ombokning då vi först fick tillbringa en natt till i Frankrike och sedan fick bege oss till England för att tillbringa en natt även där. Detta extra flygande och även de kontroller som det i sin tur innebar inför varje flight gjorde ju ändå att jag hann lära mig det där med vätskor och magiska påsar till slut. Väl framme på hotellet i England med rätt urladdade mobiler så blev vi påminda om att eluttagen i England inte följer standarden i de flesta övriga europeiska länder. Eftersom det inte ingick i originalplanen att passera England över huvud taget under vår resa så var vi inte alls utrustade med någon form av adaptrar. Det gick dock att inhandla en smärre tegelsten till adapter i receptionen varvid väckning och kontakter med omvärlden var räddade.

Så, en kort sammanfattning av resan till södra Frankrike får bli att jag tar med mig många fantastiska minnen från roliga och härliga upplevelser. Och så har jag, inte helt väntat, en souvenir i form av en tegelstensadapter från England.