På väg hemåt

Idag smet jag lite tidigare från kontoret. Eller smet och smet, jag öppnade inte ett fönster och hoppade ut genom det och försvann i mörkret utan jag sa först hejdå till mina kollegor innan jag lämnade lokalen genom dörren. Som yngre hoppade jag från lite högre höjder vid några tillfällen och det resulterade varje gång med att jag fick lite ont någonstans. Eftersom jag inte har blivit yngre utan endast äldre sedan dess, så kan jag utgå ifrån att det idag inte bara skulle göra lite ont någonstans utan mer troligt skulle det göra väldigt ont på flera ställen så jag har lagt ner det där med att hoppa från höga höjder. Lite klokare vill jag påstå att jag har blivit med åren ändå. Jag gick i alla fall tidigare och vid första övergångsstället så missade jag att bli påkörd med endast två centimeter tillgodo. Det kändes lite som att någon ville påpeka för mig att jag borde ha stannat en stund till på kontoret. Men föraren missade, trots att han gasade på lite extra vid övergångsstället för att komma förbi de andra bilisterna som stannat för att släppa över både mig och andra gångtrafikanter, så det gick ju bra ändå. Både buss och tåg gick från sina hållplatser och stationer på föreskrivna tider så jag ansåg efter en kort stund att jag ändå gjort rätt som gått lite tidigare.

Efter att resorna med de lokala färdmedel som jag använder dagligdags var avklarade så följde en kort promenad hemåt. Då såg jag en dam som hade med sig lite mer än vad som fick plats i hennes rullators korg vilket gjorde att hon försökte hålla en kasse i ena handen. Det såg lite pyssligt och rätt obekvämt ut. Jag stannade därför till bredvid damen, som var på väg åt samma håll som jag, och erbjöd mig att bära kassen en bit i alla fall. Hon såg skapligt förvånad ut men jag påtalade att det såg inte så smidigt ut och vi skulle ju ändå åt samma håll så jag ville gärna hjälpa till. Efter lite tvekan så överlämnade hon kassen hon hade i handen och så tog vi oss i sakta mak en bit framåt på gångvägen tillsammans. Våra vägar skildes så småningom åt och jag överlämnade då kassen åt damen igen. Hon hade inte så långt kvar så hon var övertygad om att det skulle gå bra resten av vägen. Strax därefter så stötte jag ihop med en mamma med ett barn på cirka fyra år. Barnet ifråga tyckte att det var fantastiskt med de stora vita fluffiga snöflingorna som sakta dalade mot marken. När jag såg glädjen hos barnet i fråga så började jag också tycka att det var rätt fantastiskt med de gnistrande snöflingorna som föll ifrån skyn. Barnet sträckte ut tungan och hoppade jämfota så det gick verkligen inte att ta miste på hur roat och underbart barnet tyckte att det var. Det finns ju ett talesätt som säger att delad glädje är dubbel glädje så jag kunde inte motstå att stanna till och sträcka ut tungan och hoppa lite jag med. Det var mycket uppskattat av oss alla tre som´delade denna lilla stund så det blev trippel glädje och det kan ju ändå inte vara fel. Jag tog farväl av barnet och dess mamma och gick sedan den sista biten hem utan några fler möten eller incidenter.

Det där med att jag nästan blev påkörd strax efter att jag lämnade kontoret gjorde förmodligen att jag var lite mer uppmärksam resterande del av vägen hem än jag brukar vara. Det i sin tur gjorde att jag fick möta några trevliga personer som jag annars kanske inte hade interagerat med. Så om mannen i den vita lilla bilen hade varit lite mer aktsam och uppmärksam på sin omgivning kanske han också skulle möta lite fler glada och trevliga personer. Han skulle förmodligen behöva det för han såg rätt bister ut där han satt bakom ratten. Eftersom jag fick se hans ansikte på ett nästintill minimalt avstånd så kan jag intyga att glad var han då inte i alla fall.