Även i vårt lilla hushåll, som så många andras, så har influensan förärat oss med ett besök. Besöket har inte alls varit uppskattat och det har även sträckts ut mycket längre tid än vad någon av oss kan anse skäligt eller ens nödvändigt. Febertopparna har gjort att vi har som döende flipperkulor förflyttat oss i sakta mak mellan väggarna och varandra. Emellanåt har vi studsat emot något som gjort att vi fått lite fart framåt eller i sidled men så småningom har vi förlorat spelet och ramlat ner i varsin säng igen.
Jag har kommit ihåg att de goda bacillerna är blåa och att de elaka är gröna så jag har inte uppmuntrat fel armé denna gång. Att de goda är blåa kan man komma ihåg genom att tänka på smurfar eller så mönstrar man helt enkelt förpackningar med Alvedon och Ipren om man inte gillar smurfar. Hur man eventuellt inte kan uppskatta smurfar är en helt annan fråga men jag är inte riktigt vid tillräckligt god vigör än för att gå in i några djupare diskussioner kring det.
Samtliga blåa divisioner har behövt kallas in för att försöka bestrida de gröna små elakingarna. Nyrekryteringar har även gjorts i form av diverse tabletter då slagfälten har varit fulla av utslagna små blåa varelsen medan de gröna stundtals verkar ha haft tillgång till en nästintill outtömlig armé. De första dagarna skapade de gröna bland annat en befästning i halsregionen och sedan satt de där och vinkade ner till de blåa bataljonerna som uppehölls sig i magtrakten där de försökte sparka liv i de lite väl otränade magmusklerna. Så småningom lyckades de blåa riva den största delen av den gröna förskansningen så endast ett mindre kompani blev kvar. Kompaniet har förvisso fortsatt vinka ner till dalgången i magtrakten men eftersom de är en klart mindre skara så behöver magmusklerna inte användas riktigt lika frekvent och de har därmed haft en möjlighet att vila upp sig lite.
Även flottan behövde tillkallas när de gröna gav sig på tårkanalerna men den striden blev tack och lov relativt kortvarig. Diverse plutoner av blå baciller är nu utpositionerade på olika strategiska platser i kroppen i ett försök med att bli av med och mota bort de sista av de gröna trupperna. Några av de blåa har behövt uppsöka fältsjukhusen där de vårdas för att bli motståndskraftiga mot nästa anfall av gröna baciller. Vi hoppas samtliga att nästa angrepp låter vänta på sig länge då attackerna har varit högst ouppskattade och väldigt utmattande.
Något jag erfor under främst de första dagarna efter insjuknandet var att tiden går oerhört långsamt när man ska försöka hålla sig vaken en stund för att sedan kunna sova lite mer effektivt. Mitt mående var inte heller så pass att jag mäktade med att läsa eller ens titta på TV vilket förmodligen bidrog till att minuterna segade sig fram. Det enda jag orkade med var i stort sett att trycka på telefonen för att se hur lång tid som gått sedan senast jag utförde samma manöver vilket oftast var ungefär två till tre minuter. Detta töcken höll i sig i några dygn och när jag så småningom orkade använda telefonen till något annat än bara som klocka så öppnade jag en nyhetsapp för att se vad som skett i världen och började då fundera över hur lång tid jag egentligen varit sjuk. Möttes nämligen av en rubrik om Mello och även om jag inte följer det slaviskt på något vis så brukar jag i alla fall ha koll på när Melodifestivalen pågår men det hade jag tydligen inte alls i år för jag fick för mig att det brukar vara i mars och inte i februari. Jag återfann fattningen förhållandevis snabbt men hann ändå undra ett kort ögonblick över vad jag mer hade missat.
Vi är nu snart på banan igen, inte frukten alltså, fast egentligen är det ju ett bär, utan en sådan man kör på, och hoppas att de blåa bacillerna inte ska behöva kämpa alltför länge till för att bli av med de sista gröna elakingarna. För det blir rätt långtråkigt att vara sjuk i längden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar