Lite överallt

De senaste veckorna har jag varit på rätt många olika ställen. Emellanåt har det nästan känts som att jag har befunnit mig på flera ställen samtidigt. Det positiva med att få besöka många platser är att man får träffa många olika människor och därigenom bland annat får många olika erfarenheter. Men det kan ibland vara lite knepigt också, då jag ibland nästintill glömmer vart jag är på väg. En dag förra veckan så var jag i och för sig på väg till fel plats så även om nästan brukar vara det som gäller så har det funnits tillfällen då man kan stryka nästan ur meningen helt och hållet. Tack och lov kom jag på ganska snart efter att jag hade klivit av tåget att jag befann mig på fel station och efter en snabb kontroll i kalendern så inväntade jag bara nästa tåg för att ta mig till, för den dagen, rätt ställe.

En sak jag funderat över, under de olika transportsträckorna när jag har gått, stått och klättrat uppför alla rulltrapporna, är om alla rulltrappor verkligen går i samma hastighet? När man börjar längst ner vid pendeltågen på Stockholm City och tar sig högst upp till Klarabergsviadukten så upplever jag det som att den sista rulltrappan går lite fortare. Eller också så är det bara så för att det går att skönja slutmålet, vilket är att ta sig ut från Centralen, när man tar sig uppför den sista rulltrappan. Det där med att klättra är även det mest en känsla som jag erfar när en rulltrappa är stillastående. Steghöjden på en stillastående rulltrappa känns inte helt optimal och därigenom upplevs det lite som att klättra. Lutningen på en rulltrappa i Stockholm är ca 30 grader så det är ju inte direkt någon bergsbestigning det handlar om men den känns ändå lite mer ansträngande än att gå uppför en vanligt trappa. Jag har så klart undersökt huruvida hastigheten skiljer sig åt och den brukar vara mellan 0,5 och 0,75 meter per sekund. Mina undersökningar har dock ännu inte sträckt sig till att kontrollera hastigheterna på rulltrapporna vid Stockholm City men det borde rimligtvis vara en och samma hastighet i alla fall för att minska oönskade köbildningar.

Den första rulltrappan invigdes 1897 i nöjesparken Coney Island och var en nöjesattraktion. Vilken hastighet den transporterade människor med kan jag inte ange men man skulle kunna tolka det som att man får sig en gratis nöjestur när man transporterar sig med hjälp av en rulltrappa. Så vid nästa åktur i en rulltrappa kanske jag ska unna mig att utbrista i ett litet "tjohoo!".

En helt annan sak som jag några utav dagarna de senaste veckorna fick tillfälle till att fundera lite extra över var hur det här gick till? Hon står en trappa upp på en innergård i centrala Stockholm.

Det känns inte riktigt som en helt naturlig placering. Jag kunde inte heller finna någon direkt anledning till att just en ko skulle finnas på innergården. Att hon blivit kvar kan jag däremot förstå för att få en ko genom både dörrar och trappen är förmodligen inte en helt enkel uppgift. Så, även om man åtagit sig att göra det en gång så gör man säkerligen inte om det misstaget två gånger.  Eller också är det någon som har gjort ett ännu större misstag och ställt kon på helt fel plats och inte vill erkänna det så personen låtsas inte om att den vet vart kon tagit vägen. Jag kände i alla fall ett sting av medlidande med kon ifråga och har en förhoppning om att hon får komma ut ifrån innergården så småningom. 

Ibland när jag far runt så stannar jag till och läser på skyltar som jag passerar. Just denna har jag gått förbi ett flertal gånger innan jag verkligen stannade till och läste texten. Jag tycker att det är lite rolig kuriosa så därför delar jag med mig av denna. AB Mack har sålts vidare i flera omgångar sedan starten 1910 men det är ändå lite fascinerande hur ett bolagsnamn kan få ett sådant avtryck i vårt samhälle. 

Mack är även ett varumärke precis som "gem paperclips". Men i det senare fallet så har vi kortat ner det till att kalla det gem kort och gott. De har funnits i sin nuvarande form i ca 120 år och finns numera i många färger, former och material. De i färgglad plast är vanligt förekommande på de flesta arbetsplatser. Dock är det troligen inte riktigt lika vanligt att man förvarar dem i en kaffekopp, i alla fall inte en som man samtidigt dricker kaffe ur, utan de brukar mer förvaras i ett pennställ eller en för produkten avsedd plastburk. Det var förvisso helt oavsiktligt och omedvetet som just detta gem placerades i min kaffemugg. Jag upptäckte det först när kaffet var på upphällningen och undrade då om någon annan noterat att jag kryddat mitt kaffe lite extra. Efter en kort stunds plirande för att försöka utröna om det jag såg verkligen existerade eller inte så plockade jag ut gemet, sköljde ur muggen och fyllde på med nytt kaffe. Dock utan tillsatser denna gång. Funderar ändå fortfarande lite grann över hur det hamnade där.

Jag borde förmodligen ha börjat texten, eller snarare bilderna, med detta foto då man brukar göra entré på röda mattan. Men det hade inte passat ihop med funderingarna kring rulltrappors hastighet så jag avslutar med det istället. Hade jag skrivit om rullband så hade fotot möjligtvis kunnat passera lite mer obemärkt utan för många höjda ögonbryn men nu var det som sagt trappors funktionalitet jag begrundade. Denna röda matta ligger utrullad utanför ett kontor som jag brukar besöka tämligen frekvent och det känns alltid lika trevligt. Nu är den inte utrullad just för min skull men man får ta till vara på de tillfällen som ges där man har möjlighet att känna sig lite speciell. Den är skapligt lång men den är tack och lov inte kantat av vare sig fotografer eller fans så man kan spatsera fram på den i sakta mak, om man känner för det, utan att bli störd av någon annan. Det är fortfarande inte så att jag avslutar mina arbetsdagar genom att försvinna ut genom något fönster så jag lämnar faktiskt kontoret på röda mattan också. Det gör att det ändå är rätt passande att avsluta denna text med röda mattan.