Idag smet jag lite tidigare från kontoret. Eller smet och smet, jag öppnade inte ett fönster och hoppade ut genom det och försvann i mörkret utan jag sa först hejdå till mina kollegor innan jag lämnade lokalen genom dörren. Som yngre hoppade jag från lite högre höjder vid några tillfällen och det resulterade varje gång med att jag fick lite ont någonstans. Eftersom jag inte har blivit yngre utan endast äldre sedan dess, så kan jag utgå ifrån att det idag inte bara skulle göra lite ont någonstans utan mer troligt skulle det göra väldigt ont på flera ställen så jag har lagt ner det där med att hoppa från höga höjder. Lite klokare vill jag påstå att jag har blivit med åren ändå. Jag gick i alla fall tidigare och vid första övergångsstället så missade jag att bli påkörd med endast två centimeter tillgodo. Det kändes lite som att någon ville påpeka för mig att jag borde ha stannat en stund till på kontoret. Men föraren missade, trots att han gasade på lite extra vid övergångsstället för att komma förbi de andra bilisterna som stannat för att släppa över både mig och andra gångtrafikanter, så det gick ju bra ändå. Både buss och tåg gick från sina hållplatser och stationer på föreskrivna tider så jag ansåg efter en kort stund att jag ändå gjort rätt som gått lite tidigare.
Efter att resorna med de lokala färdmedel som jag använder dagligdags var avklarade så följde en kort promenad hemåt. Då såg jag en dam som hade med sig lite mer än vad som fick plats i hennes rullators korg vilket gjorde att hon försökte hålla en kasse i ena handen. Det såg lite pyssligt och rätt obekvämt ut. Jag stannade därför till bredvid damen, som var på väg åt samma håll som jag, och erbjöd mig att bära kassen en bit i alla fall. Hon såg skapligt förvånad ut men jag påtalade att det såg inte så smidigt ut och vi skulle ju ändå åt samma håll så jag ville gärna hjälpa till. Efter lite tvekan så överlämnade hon kassen hon hade i handen och så tog vi oss i sakta mak en bit framåt på gångvägen tillsammans. Våra vägar skildes så småningom åt och jag överlämnade då kassen åt damen igen. Hon hade inte så långt kvar så hon var övertygad om att det skulle gå bra resten av vägen. Strax därefter så stötte jag ihop med en mamma med ett barn på cirka fyra år. Barnet ifråga tyckte att det var fantastiskt med de stora vita fluffiga snöflingorna som sakta dalade mot marken. När jag såg glädjen hos barnet i fråga så började jag också tycka att det var rätt fantastiskt med de gnistrande snöflingorna som föll ifrån skyn. Barnet sträckte ut tungan och hoppade jämfota så det gick verkligen inte att ta miste på hur roat och underbart barnet tyckte att det var. Det finns ju ett talesätt som säger att delad glädje är dubbel glädje så jag kunde inte motstå att stanna till och sträcka ut tungan och hoppa lite jag med. Det var mycket uppskattat av oss alla tre som´delade denna lilla stund så det blev trippel glädje och det kan ju ändå inte vara fel. Jag tog farväl av barnet och dess mamma och gick sedan den sista biten hem utan några fler möten eller incidenter.
Det där med att jag nästan blev påkörd strax efter att jag lämnade kontoret gjorde förmodligen att jag var lite mer uppmärksam resterande del av vägen hem än jag brukar vara. Det i sin tur gjorde att jag fick möta några trevliga personer som jag annars kanske inte hade interagerat med. Så om mannen i den vita lilla bilen hade varit lite mer aktsam och uppmärksam på sin omgivning kanske han också skulle möta lite fler glada och trevliga personer. Han skulle förmodligen behöva det för han såg rätt bister ut där han satt bakom ratten. Eftersom jag fick se hans ansikte på ett nästintill minimalt avstånd så kan jag intyga att glad var han då inte i alla fall.
måndag 29 januari 2018
fredag 26 januari 2018
Att ge någon ett handtag
De flesta har säker hört talas om talesättet att ge någon ett handtag. Härom kvällen fick jag bokstavligen ett handtag. Det var nämligen handtaget till dörren på vår baksida som helt plötsligt inte ville sitta ihop med dörren längre. Jag hade precis släppt in de små fyrfotingarna för natten när jag insåg att jag höll i ett handtag medan dörren fortfarande stod lite lätt på glänt. Att dörren stod på glänt ansåg de små fyrfotingarna var en klar inbjudan till att gå ut igen vilket jag inte alls höll med dem om. Så jag stod där, stirrande som ett fån på handtaget i handen och dörren som var ostängd, medan jag försökte bilda en mur för de små fyrfotingarna med mina ben. Det där med att bygga en mur med benen misslyckades jag totalt med så det var bara till att gå och hämta godis och locka in de små med det igen. Jag höll såklart i handtaget medan jag gick ut i köket för att hämta godiset. Greppade liksom inte riktig att det inte längre satt fast i något stort, så som en dörr, och därigenom var fullt möjligt att lägga ifrån mig. Väl tillbaka vid dörren, med handtaget i handen, och de små på insidan av dörren men nu en bit bort eftersom jag kastat iväg godis lite längre in i huset för att hålla dem sysselsatta så att jag kunde fokusera på att återförena handtaget och dörren i lite mer lugn och ro, så försökte jag utröna vad som skett. Egentligen var det väl inte helt obegripligt vad som skett. Själva handtaget används tämligen frekvent då våra små vänner skapligt ofta har total beslutsångest om vilken sida av dörren de ska befinna sig på, och det har därigenom blivit slitet och fick helt enkelt nog. Eller så ville det helt enkelt ta ut skilsmässa från dörren av någon outgrundlig anledning. Jag vet inte alls vad en dörr och ett handtag kan bli osams om men vem är jag att döma andras relationer. Till slut lyckades jag i alla fall med att återförena dörren och handtaget så pass att jag kunde stänga och låsa dörren för natten ändå. Eftersom det har gått några dagar sedan jag fick handtaget i handen så har jag hunnit komma underfund med hur man ska stänga dörren utan att handtaget lossnar igen. Att öppna dörren är inga problem alls, då dörren går utåt, men det är det där med att få med sig dörren tillbaka till karmen som är lite klurigare. Det är troligen ingen god idé att tro att man under en längre tid kommer att stå ut med att trixa och hålla i själva låset varje gång man ska stänga dörren så jag behöver förmodligen ta tag i problemet och eftersöka en lite mer långsiktig lösning. Men eftersom det även är ett lås som ingår i hela insatsen med handtaget så lär jag troligen behöva ett riktigt handtag med att ordna det mer permanent. För när det kommer till lås så står jag mig slätt. Så, kontentan är den att jag behöver ett handtag, men inte i handen.
söndag 21 januari 2018
Granbarr
Idag tog jag fram den lilla svarta för att ta mig en motionsrunda och jaga bort lite fler granbarr inklusive några elefanter. När jag skulle ta fram den öppnade jag förvisso först kylskåpet istället för städskåpet vilket borde ha fått mig att reagera och tänka till lite. Det gjorde det alltså inte. Jag och den lilla svarta hann därigenom med halva nedervåningen innan jag insåg varför jag öppnat kylskåpet. Det var mitt undermedvetna som försökte påpeka att man bör nämligen, innan fysisk aktivitet, se till att ha försett kroppen med någon form av näring och därigenom sett till att den mäktar med att göra av med en del energi. Eftersom kroppen gick i strejk för att påvisa att energinivån var alldeles för låg så parkerade jag den lilla svarta och gick tillbaka till kylskåpet. Medan jag förtärde min lunch så funderade jag över om jag verkligen behövde fortsätta eller om den lilla svarta åter kunde ställas in i skåpet. Efter diverse diskussioner med mig själv kring detta så kom jag fram till att det var troligen bäst att fortsätta för att inte elefanterna skulle ta över huset, helt. Det har varit total stiltje kring planerna och själva marknadsföringen av elefantsafari i huset så innan de är lite mer genomförbara så är det bäst att vi inte skaffar för många stora elefanter utan endast embryon är accepterade.
Efter kaffet, diskussionerna kring den lilla svartas placering och aktiviteter var lite långrandiga så kaffe hanns även med, så fortsatte safarin genom huset. Den uppskattades inte helt av våra små fyrfotingar då de anser att den lilla svarta aldrig borde få komma fram ur skåpet och helst skulle förpassas till någon annans hushåll. Samtidigt så fick de små anledning till att rusa runt lite, medan de höll ett vakande ökande på den lilla svarta, vilket de behöver eftersom de helst inte vill gå ut just nu på grund av de lite kyligare utomhustemperaturerna. De behöver faktiskt gå ut, alternativt jagas runt lite, för att de ska bli av med lite energi och inte ska hitta på för mycket bus. Fyrfotingarna är skapligt förtjusta i mat så de behöver definitivt inte oroa sig över att få slut på energi heller.
Väl igenom större delen av huset så kunde jag konstatera att mängden konstgjorda barr kontra riktiga granbarr vida översteg det förväntade antalet medan de riktiga inte alls var så många. Det är förvisso en helt ovetenskaplig undersökning som endast utförts i ett hushåll men den stärker ändå min åsikt om att det kommer att vara värt att släpa hem en riktig gran även till nästa jul. Vi har inte kunnat göra någon utvärdering kring konstgjorda granbarr kontra riktiga tidigare år då detta var första året som vi bar hem en riktig gran. En konstgjort gran är såklart också en riktig gran och inte alls osynlig eller fel men med riktigt så syftar jag i detta fall på en gran som har vuxit i en granskog och inte en som är tillverkad i en fabrik. De konstgjorda granbarren som har smitit iväg och placerat sig på golven i vårt hus, och gjorde min lilla studie möjlig, kom bland annat ifrån girlanger som jag klädde trappräckena med. Huruvida de kommer fram nästa jul eller ej är ännu inte avgjort. Girlangerna är dock klart lättare att packa ihop än en stor gran är vilket jag insåg efter att jag hade plockat ner alla dekorationerna.
Jag försökte mig på att skänka bort vår julgran genom en annons men fick dessvärre inga napp.
Endast lätt begagnad kungsgran bortskänkes. Barrar ytterst lite. De få barr som har släppt kan lämnas med vid snabb avhämtning. De går säkert att limma fast igen med lite Karlssons klister. Höjd, nästan 220 (eftersom jag har kapat lite på toppen). Bredd, det behövs förmodligen minst 8 vuxna för att dansa runt den om man vill hålla varandra i händerna. Dekorationer ingår inte men det gör att du är helt fri att pynta den precis efter eget tycke och smak. Den är egenhändigt hemburen och har skänkt mycket glädje. Så vad sägs? Visst behöver just du en otroligt fin gran för att hålla kvar den mysiga julkänslan minst hela januari ut. Med lite mer Karlssons klister kanske du tom kan njuta av den en bra bit in i februari också. Först till kvarn gäller så fundera inte för länge över detta fina erbjudande!
Eftersom ingen antog mitt fina erbjudande så behövde jag själv montera isär vår fina gran med hjälp av en sekatör. Jag har förstånd nog att begripa att granen inte kommer att gå att montera ihop igen nästa år, inte ens med Karlssons klister, så den har redan tidigare förpassats till en annan plats. Efter dagens exkursion med den lilla svarta så är förhoppningsvis även de allra sista spåren borta. Den lilla svarta är därefter åter placerad i sitt skåp, de små fyrfotingarna slumrar på olika utvalda platser efter dagens pärs och jag tar mig säkerligen en kopp kaffe till.
För er som inte har läst tidigare inlägg vill jag bara passa att påpeka att den lilla svarta är vår dammsugare och inget annat. Elefanterna är sådana som en del kallar dammråttor men i vårt hushåll huserar stundtals gråa luddiga elefanter.
Efter kaffet, diskussionerna kring den lilla svartas placering och aktiviteter var lite långrandiga så kaffe hanns även med, så fortsatte safarin genom huset. Den uppskattades inte helt av våra små fyrfotingar då de anser att den lilla svarta aldrig borde få komma fram ur skåpet och helst skulle förpassas till någon annans hushåll. Samtidigt så fick de små anledning till att rusa runt lite, medan de höll ett vakande ökande på den lilla svarta, vilket de behöver eftersom de helst inte vill gå ut just nu på grund av de lite kyligare utomhustemperaturerna. De behöver faktiskt gå ut, alternativt jagas runt lite, för att de ska bli av med lite energi och inte ska hitta på för mycket bus. Fyrfotingarna är skapligt förtjusta i mat så de behöver definitivt inte oroa sig över att få slut på energi heller.
Väl igenom större delen av huset så kunde jag konstatera att mängden konstgjorda barr kontra riktiga granbarr vida översteg det förväntade antalet medan de riktiga inte alls var så många. Det är förvisso en helt ovetenskaplig undersökning som endast utförts i ett hushåll men den stärker ändå min åsikt om att det kommer att vara värt att släpa hem en riktig gran även till nästa jul. Vi har inte kunnat göra någon utvärdering kring konstgjorda granbarr kontra riktiga tidigare år då detta var första året som vi bar hem en riktig gran. En konstgjort gran är såklart också en riktig gran och inte alls osynlig eller fel men med riktigt så syftar jag i detta fall på en gran som har vuxit i en granskog och inte en som är tillverkad i en fabrik. De konstgjorda granbarren som har smitit iväg och placerat sig på golven i vårt hus, och gjorde min lilla studie möjlig, kom bland annat ifrån girlanger som jag klädde trappräckena med. Huruvida de kommer fram nästa jul eller ej är ännu inte avgjort. Girlangerna är dock klart lättare att packa ihop än en stor gran är vilket jag insåg efter att jag hade plockat ner alla dekorationerna.
Jag försökte mig på att skänka bort vår julgran genom en annons men fick dessvärre inga napp.
Endast lätt begagnad kungsgran bortskänkes. Barrar ytterst lite. De få barr som har släppt kan lämnas med vid snabb avhämtning. De går säkert att limma fast igen med lite Karlssons klister. Höjd, nästan 220 (eftersom jag har kapat lite på toppen). Bredd, det behövs förmodligen minst 8 vuxna för att dansa runt den om man vill hålla varandra i händerna. Dekorationer ingår inte men det gör att du är helt fri att pynta den precis efter eget tycke och smak. Den är egenhändigt hemburen och har skänkt mycket glädje. Så vad sägs? Visst behöver just du en otroligt fin gran för att hålla kvar den mysiga julkänslan minst hela januari ut. Med lite mer Karlssons klister kanske du tom kan njuta av den en bra bit in i februari också. Först till kvarn gäller så fundera inte för länge över detta fina erbjudande!
Eftersom ingen antog mitt fina erbjudande så behövde jag själv montera isär vår fina gran med hjälp av en sekatör. Jag har förstånd nog att begripa att granen inte kommer att gå att montera ihop igen nästa år, inte ens med Karlssons klister, så den har redan tidigare förpassats till en annan plats. Efter dagens exkursion med den lilla svarta så är förhoppningsvis även de allra sista spåren borta. Den lilla svarta är därefter åter placerad i sitt skåp, de små fyrfotingarna slumrar på olika utvalda platser efter dagens pärs och jag tar mig säkerligen en kopp kaffe till.
För er som inte har läst tidigare inlägg vill jag bara passa att påpeka att den lilla svarta är vår dammsugare och inget annat. Elefanterna är sådana som en del kallar dammråttor men i vårt hushåll huserar stundtals gråa luddiga elefanter.
För råd
Vi har två förråd varav ett är ett oisolerat förråd på vår baksida och det andra är ett varmförråd som inte ligger i direkt anslutning till vårt hushåll. Det ligger i och för sig inte särskilt långt bort utan endast fyra dörrar bort från vår ytterdörr vilket i sträcka innebär ungefär 20 meter. Dock känns det ibland lite som att de 20 meterna mer liknar två kilometer. De dagar då jag inte har någon lust alls att förflytta mig den relativt korta sträckan, som 20 meter egentligen är, så skulle förrådet likväl kunna ha varit placerat två mil bort. Det är inte särskilt ofta jag verkligen behöver ta mig ut till varmförrådet för att lämna eller hämta något utan det brukar ske vid säsongsskiften och runt jul.
Eftersom det nyligen var juletider så behövde jag göra vissa besök i vårt varmförråd för att plocka fram lite julpynt inklusive ett antal tomtar. De fick så småningom flytta tillbaka ut i förrådet för de tomtar vi har på loftet behöver inte ha någon konkurrens under resterande del av året. Keramiktomtarna får därmed helt enkelt nöja sig med att bo ute i förrådet. Vid de sista av dessa besök så passade jag på att studera kartongerna och påminde mig själv om innehållen i vissa av dem genom att öppna dem lite försiktigt. Det är inte ohyggligt många kartonger men jag hade ändå hunnit förtränga vad en del av dem innehåller. Kunde efter det konstatera att det mesta är sådant som bör vara kvar och inte kan sorteras ut eller bort av mig. För tillfället så står även några lite större möbler i vårt förråd, vilka ska hämtas så småningom, men det gjorde att jag inte riktigt kände för att märka upp och sortera om kartongerna som står bakom dem. Det passade mig ganska bra för jag hade endast lite lust till att ta itu med omstuvning av diverse föremål i förrådet. Jag kunde därför med någorlunda gott samvete låsa dörren, vända ryggen till och gå den korta sträckan bort till vår ytterdörr. Det är märkligt nog alltid kortare sträcka tillbaka till ytterdörren än till förrådet.
Om förrådet, istället för att vara ett utrymme för förvaring av diverse praktiska och opraktiska saker, var ett rum för råd skulle frekvensen av besöken där vara klart tätare. Jag skulle förmodligen rusa ut dit stup i kvarten. Även om sträckan dit faktiskt var hela två mil. Tänk så praktiskt det skulle vara med ett alldeles eget rum där råden strömmade emot en så snart man klev in genom dörren. Man skulle dock behöva gå till sitt alldeles egna rum för råd för att råden skulle vara anpassade just för en själv. Om man skulle gå till grannens förråd så skulle råden vara anpassade för dem och det är inte helt säkert att de råden skulle vara lika användbara eller ens applicerbara i ens eget liv. Är tämligen övertygad om att om någon av våra grannar skulle gå fel och kliva in i just vårt rum för råd så skulle de bli skapligt förvirrade. Eventuellt skulle de även kunna bli lite lätt konfunderade över hur våra liv ser ut ut och varför vissa råd ens skulle behövas.
Jag kanske egentligen borde ta itu med sortering och uppmärkning och göra i ordning en liten tänkarhörna i vårt förråd. Eventuellt kan jag rentav plocka fram några av keramiktomtarna och se om de kan vara behjälpliga med rådgivningen. Det finns förvisso plats för en liten hörna för reflektioner även i huset men hushållsbestyren brukar då pocka på uppmärksamhet så det vore troligen bättre att ha den i förrådet. För om råden inte kommer rusande emot mig när jag väl går dit kan det ju faktisk bero på att jag tillbringar för lite tid där och därför behöver sätta mig ner en stund för att de ska hinna ikapp mig.
Eftersom det nyligen var juletider så behövde jag göra vissa besök i vårt varmförråd för att plocka fram lite julpynt inklusive ett antal tomtar. De fick så småningom flytta tillbaka ut i förrådet för de tomtar vi har på loftet behöver inte ha någon konkurrens under resterande del av året. Keramiktomtarna får därmed helt enkelt nöja sig med att bo ute i förrådet. Vid de sista av dessa besök så passade jag på att studera kartongerna och påminde mig själv om innehållen i vissa av dem genom att öppna dem lite försiktigt. Det är inte ohyggligt många kartonger men jag hade ändå hunnit förtränga vad en del av dem innehåller. Kunde efter det konstatera att det mesta är sådant som bör vara kvar och inte kan sorteras ut eller bort av mig. För tillfället så står även några lite större möbler i vårt förråd, vilka ska hämtas så småningom, men det gjorde att jag inte riktigt kände för att märka upp och sortera om kartongerna som står bakom dem. Det passade mig ganska bra för jag hade endast lite lust till att ta itu med omstuvning av diverse föremål i förrådet. Jag kunde därför med någorlunda gott samvete låsa dörren, vända ryggen till och gå den korta sträckan bort till vår ytterdörr. Det är märkligt nog alltid kortare sträcka tillbaka till ytterdörren än till förrådet.
Om förrådet, istället för att vara ett utrymme för förvaring av diverse praktiska och opraktiska saker, var ett rum för råd skulle frekvensen av besöken där vara klart tätare. Jag skulle förmodligen rusa ut dit stup i kvarten. Även om sträckan dit faktiskt var hela två mil. Tänk så praktiskt det skulle vara med ett alldeles eget rum där råden strömmade emot en så snart man klev in genom dörren. Man skulle dock behöva gå till sitt alldeles egna rum för råd för att råden skulle vara anpassade just för en själv. Om man skulle gå till grannens förråd så skulle råden vara anpassade för dem och det är inte helt säkert att de råden skulle vara lika användbara eller ens applicerbara i ens eget liv. Är tämligen övertygad om att om någon av våra grannar skulle gå fel och kliva in i just vårt rum för råd så skulle de bli skapligt förvirrade. Eventuellt skulle de även kunna bli lite lätt konfunderade över hur våra liv ser ut ut och varför vissa råd ens skulle behövas.
Jag kanske egentligen borde ta itu med sortering och uppmärkning och göra i ordning en liten tänkarhörna i vårt förråd. Eventuellt kan jag rentav plocka fram några av keramiktomtarna och se om de kan vara behjälpliga med rådgivningen. Det finns förvisso plats för en liten hörna för reflektioner även i huset men hushållsbestyren brukar då pocka på uppmärksamhet så det vore troligen bättre att ha den i förrådet. För om råden inte kommer rusande emot mig när jag väl går dit kan det ju faktisk bero på att jag tillbringar för lite tid där och därför behöver sätta mig ner en stund för att de ska hinna ikapp mig.
tisdag 16 januari 2018
Måndagsmorgnar
Måndagar kan var rätt ansträngande och förfasas av rätt många. Medlemmarna i vårt lilla hushåll är inget undantag. Det brukar börjas med att känna efter och fundera över lämpliga ursäkter för att missa måndagen helt redan på söndagseftermiddagen. För om man är hemma och sover större delen av måndagen så passerar den relativt obemärkt och då kan man börja veckan med tisdagen istället. Måndag är ju faktiskt uppkallad efter månen och när månen är uppe bör normalt de flesta människor sova. Det säger sig därmed självt att man bör sova bort måndagen. Anser vissa i alla fall.
En inte helt ovanlig måndag börjar med att 20% av familjen försöker finna och förhindra oljudet som pågår och försöker påkalla uppmärksamheten om att det är morgon och dags att vakna. 40% tycker att det är fantastiskt härligt att det är morgon och förstår inte alls varför de inte kan få fart på de där 20% som de delar huvudkudde med. Efter att 20% har lyckats kliva upp ur sängen skapar 40% en form av mobil hinderbana som sträcker sig från övervåningen och hela vägen till köket på nedervåningen. Eftersom 60% av hushållet inte alls är morgonpigga så försöker de första vakna 20% att ordna med kaffe medan 40% ännu sover och 40% fortfarande leker mobil hinderbana. Kan intyga att det är fullt möjligt att uppleva det som att man befinner sig mitt i en hinderbana trots att man själv står helt still. I alla fall om man har några små alerta, hungriga och alldeles för morgonpigga fyrfotingar. Efter att 40% utfordrats och 20% fortfarande försöker vakna så vill de små som är mätta och belåtna gå ut. Helst nyss. Därefter förflyttar sig 60% mot dörren på baksidan genom dels hasning, för att inte kliva på någon av alla åtta tassar som ibland kan vara överallt samtidigt, och dels genom diverse hopp, krumbukter och språng. Detta för att 40% ska få gå ut och inspektera den spännande världen som finns där utanför. Vem vet vad som kan ha skett under natten liksom. De resterande 60% av hushållet skulle förmodligen samtliga av dem helst inte gå ut alls men dessvärre så är det just de 60% som bör ge sig ut och iväg.
De första 20% börjar sedan försöka få de inte alls så morgonpigga återstående 40% att vakna till. I alla fall så pass att de kan ta sig ur sängarna och gå ner och äta frukost. De slipper de mobila hinderbanorna vilket gör att vakentillståndet inte behöver vara särskilt långt gånget för att de ska klara av att ta sig nedför trappan. Detta innebär också att 20% får sig ett smärre träningspass då trappan behöver bestigas och rasslas nerför rätt många gånger innan de 40% verkligen vaknar till. Sedan följer en skaplig prövning vilken innehåller diverse diskussioner kring måndagens vara och icke vara. Själva dagen i sig är det lite svårt att undvika men hur och var den ska utspela sig kan diskuteras vida och ibland även skapligt häftigt. Utgångsläget är det att 60% av hushållets innevånare ska ta sig iväg till respektive förutbestämd plats för att utföra dagens olika göromål i form av arbete och studier. De 40% som ska utföra olika former av studier är inte helt ense med de arbetande 20% om att det är nödvändigt att göra detta just på måndagar. Det finns faktiskt fyra vardagar till under veckan.
De 40% som har förlustat sig utomhus blir så småningom inkallade om de inte frivilligt dyker upp och vill förgylla resterande 60% morgnar. Eftersom ingen av de 60% är, som tidigare påpekats, några morgonmänniskor så kan det ibland vara bättre att de 40% som är vansinnigt förtjusta i morgnar håller sig lite mer på sin kant. Men de bör komma in innan avdroppningen från hushållet börjar inträffa. Just på måndagar, det gäller förvisso även andra veckodagar men nu handlar det om måndagar, så sker inte alltid avdroppningen enligt plan. Det är inte helt ovanligt att de 40% som faktiskt vill vara ute och iväg på äventyr får sitta hemma. Ibland kommer 20% motvilligt iväg mot studier medan 20% utför gedigna studier av huvudkudden. De 20% som bör tjäna ihop till levebrödet brukar för det mesta komma iväg. Dock inte alltid enligt tidsplanen.
Måndagsmorgnar innebär därigenom oftast frustration för 100% till 100% så de skrivande 20% skulle gärna skippa dem helt och hållet.
En inte helt ovanlig måndag börjar med att 20% av familjen försöker finna och förhindra oljudet som pågår och försöker påkalla uppmärksamheten om att det är morgon och dags att vakna. 40% tycker att det är fantastiskt härligt att det är morgon och förstår inte alls varför de inte kan få fart på de där 20% som de delar huvudkudde med. Efter att 20% har lyckats kliva upp ur sängen skapar 40% en form av mobil hinderbana som sträcker sig från övervåningen och hela vägen till köket på nedervåningen. Eftersom 60% av hushållet inte alls är morgonpigga så försöker de första vakna 20% att ordna med kaffe medan 40% ännu sover och 40% fortfarande leker mobil hinderbana. Kan intyga att det är fullt möjligt att uppleva det som att man befinner sig mitt i en hinderbana trots att man själv står helt still. I alla fall om man har några små alerta, hungriga och alldeles för morgonpigga fyrfotingar. Efter att 40% utfordrats och 20% fortfarande försöker vakna så vill de små som är mätta och belåtna gå ut. Helst nyss. Därefter förflyttar sig 60% mot dörren på baksidan genom dels hasning, för att inte kliva på någon av alla åtta tassar som ibland kan vara överallt samtidigt, och dels genom diverse hopp, krumbukter och språng. Detta för att 40% ska få gå ut och inspektera den spännande världen som finns där utanför. Vem vet vad som kan ha skett under natten liksom. De resterande 60% av hushållet skulle förmodligen samtliga av dem helst inte gå ut alls men dessvärre så är det just de 60% som bör ge sig ut och iväg.
De första 20% börjar sedan försöka få de inte alls så morgonpigga återstående 40% att vakna till. I alla fall så pass att de kan ta sig ur sängarna och gå ner och äta frukost. De slipper de mobila hinderbanorna vilket gör att vakentillståndet inte behöver vara särskilt långt gånget för att de ska klara av att ta sig nedför trappan. Detta innebär också att 20% får sig ett smärre träningspass då trappan behöver bestigas och rasslas nerför rätt många gånger innan de 40% verkligen vaknar till. Sedan följer en skaplig prövning vilken innehåller diverse diskussioner kring måndagens vara och icke vara. Själva dagen i sig är det lite svårt att undvika men hur och var den ska utspela sig kan diskuteras vida och ibland även skapligt häftigt. Utgångsläget är det att 60% av hushållets innevånare ska ta sig iväg till respektive förutbestämd plats för att utföra dagens olika göromål i form av arbete och studier. De 40% som ska utföra olika former av studier är inte helt ense med de arbetande 20% om att det är nödvändigt att göra detta just på måndagar. Det finns faktiskt fyra vardagar till under veckan.
De 40% som har förlustat sig utomhus blir så småningom inkallade om de inte frivilligt dyker upp och vill förgylla resterande 60% morgnar. Eftersom ingen av de 60% är, som tidigare påpekats, några morgonmänniskor så kan det ibland vara bättre att de 40% som är vansinnigt förtjusta i morgnar håller sig lite mer på sin kant. Men de bör komma in innan avdroppningen från hushållet börjar inträffa. Just på måndagar, det gäller förvisso även andra veckodagar men nu handlar det om måndagar, så sker inte alltid avdroppningen enligt plan. Det är inte helt ovanligt att de 40% som faktiskt vill vara ute och iväg på äventyr får sitta hemma. Ibland kommer 20% motvilligt iväg mot studier medan 20% utför gedigna studier av huvudkudden. De 20% som bör tjäna ihop till levebrödet brukar för det mesta komma iväg. Dock inte alltid enligt tidsplanen.
Måndagsmorgnar innebär därigenom oftast frustration för 100% till 100% så de skrivande 20% skulle gärna skippa dem helt och hållet.
lördag 13 januari 2018
Nytt år, nytt hår
För lite över två decennier sedan så experimenterade jag lite med hårfärger men dessa experiment upphörde relativt tvärt efter ett totalt misslyckande. Mitt hår blev nämligen lila. Det var definitivt inte det tänkta resultatet och i slutet av förra århundradet var det inte heller så vanligt med lila hår, som det är idag, så det kändes som att det verkligen lös konstig person om mig när jag lämnade hushållets trygga vrå. Håret blev dessutom mörklila och det är en färg som jag absolut inte passar i, alls, vilket förstärkte intrycket av att jag troligen inte hade så bra koll på läget som en person kanske borde ha. Tack vare en vänlig granne som arbetade som frisörska så fick jag lite hjälp med att dämpa den för mig olämpliga och rätt skrikiga hårfärgen. Men sedan upphörde alltså allt pyssel kring hår och framförallt hårfärger under lite drygt två decennier.
För några år sedan så hade minnet bleknat tillräckligt från det oönskade hårfärgningsresultatet så jag gjorde ett nytt försök. Denna gång inhandlades en färg med hjälp av expediter, ja det ska vara plural, i en butik och den skulle även likna min egen hårfärg så jag ansåg att det inte kunde misslyckas totalt denna gång. Det gjorde det inte heller för det syntes knappt att jag hade färgat håret när det väl var klart. Dock var mitt hår eventuellt lite mindre flerfärgat än tidigare. Då syftar jag inte endast på de gråa hårstråna om börjar smyga sig fram utan mitt hår har på något lite märkligt vis någon form av naturliga slingor som går i lite olika toner. Detta beror bland annat på att mitt hår blir solblekt på sommaren som de flesta andras i och för sig också brukar bli så så himla märkvärdig är jag väl egentligen inte. Efter att ha konstaterat att det inte var så otroligt läskigt som jag mindes så har jag gett mig i kast med att färga håret ytterligare några gånger under de senaste åren. Jag har även minskat ner tiden det tar att läsa igenom instruktionerna från cirka femton gånger och kan nu nöja mig med att läsa dem endast tre gånger. Fast en sak som jag stör mig lite över är att efterbehandlingen ska sitta i några minuter och då förväntas man vänta i lugn och ro. Det står faktiskt lugn och ro i instruktionerna. Detta gör mig lite obstinat och jag har därför numera en liten tävling med mig själv om hur mycket man kan hinna göra under dessa minuter.
Jag har alltså hittills förstått att jag numera bör ta hjälp av någon klart mer kunnig person än jag själv är på att leta fram rätt sifferkombination på förpackningarna med hårfärg. För de där siffrorna som står på de fina glansiga kartongerna har uppenbarligen viss betydelse för slutresultatet. Efter ett av dessa tillfällen då jag hade fått förklarat för mig hur jag kunde vänta mig att hårets färg skulle förändras efter att ha nyttjat innehållet i de förpackningarna som jag köpte så gick jag tillbaka dagen efter för att visa upp resultatet. Det var inte så att jag klev in i butiken och utbrast "Tada!" utan jag förvissade mig först om att expediten som assisterat mig i mina val dagen innan faktisk fanns på plats även denna dag. Efter att hon blivit ledig så visade jag upp resultatet. Fortfarande utan att utbrista "Tada!" och med ledig så menar jag såklart tills expediten var klar med föregående kund inte till slutet av hennes arbetsdag. Det hade nog verkat lite märkligt, även för att vara jag. Hon studerade mitt hår och uttryckte viss förvåning över hur färgresultatet såg ut. Men hon sa även med eftertryck att det så fint ut. Tror inte hon tordes uttrycka något annat men jag övertygade henne till slut om att jag var nöjd och att hon inte behövde oroa sig. Detta borde ha påvisat för mig att mitt hår inte riktigt reagerar som förväntat på sifferkombinationerna och därmed inte heller kommer att likna de tjusiga fotona som finns på förpackningarna. Men det gjorde det inte. Det i sin tur kan delvis bero på att jag fortfarande hade vett att åtminstone be om hjälp vid inköp av dessa typer av färger.
Så kom då nyårsdagen och jag fick för mig att jag skulle pyssla om mitt hår lite grann. Valet av dag innebar att det inte gick att rådgöra med någon expedit i butiken för den butiken där jag brukar handla var stängd denna dag. Det hindrade dock inte mig för jag hade vid tidigare tillfällen noterat att hårfärg fanns att inhandla även i butiken där jag brukar handla mat. Så jag begav mig dit och studerade noggrant alla blänkande förpackningar med alla tjusiga bilder av kvinnor med fantastiska hårsvall och frisyrer. Jag, med en totalt otjusig frisyr, kliade mig i huvudet ett bra tag och försökte dra mig till minnes vad expediterna brukade säga. Tog även fram telefonen och kikade på fotona som jag tagit av förpackningarna som jag köpt vid tidigare tillfällen. Ingen utav de färgerna fanns på hyllorna. Någon av dem brukade finnas men var slut. Nu hade jag bestämt mig för att jag skulle färga håret så jag tänkte väl som så att, hur illa kan det gå? Vid detta tillfälle fanns alltså inget minne alls om vad som skedde för några decennier sedan. Jag beslutade mig så småningom för en sifferkombination som jag tyckte verkade likna de jag tidigare använt. Sedan gick jag hem, läste instruktionerna tre gånger, kladdade i färgen i håret, utförde diverse sysslor som inte krävde för mycket rörelse av huvudet för att inte samtidigt färga vissa delar av huset och sköljde sedan ur färgen. Under efterbehandlingen så hann jag nästan städa ena badrummet innan det var dags att skölja ur även den. Slutresultatet går inte att skönja medan håret är blött så det tog ett bra tag innan jag började förstå att det inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Jag passerade en spegel och ryggade till eftersom det tydligen var någon annan som gick förbi samtidigt som jag. Detta kändes lite olustigt eftersom jag var övertygad om att jag var ensam hemma. Jag gick därför tillbaka och noterade då att det inte alls hade varit någon annan i huset som gick förbi spegeln samtidigt som jag utan det var min hårfärg som förvirrat mig. Håret var klart mörkare än beräknat och även mer rött. Inte illrött men jag har röda toner i mitt hår och de brukar framträda mer när någon annan form av färg appliceras och det hade det gjort med besked denna gång. Nu, efter några veckor, så har jag vant mig så pass att jag inte tror att någon ond ande går bakom mig när jag passerar en spegel utan jag har förstått att det är så jag ser ut just nu. Om jag dragit någon lärdom återstå att se, men jag har som sagt var vant mig så vi får se vad jag kan ställa till med nästa gång jag får ett infall och färgar håret. Kanske skulle testa att gå till en frisör rent av? Men i sådant fall behöver det förmodligen ske lite mer planenligt och det är inte alltid så att mina planer håller så jag tvivlar på att det faktiskt blir av.
För några år sedan så hade minnet bleknat tillräckligt från det oönskade hårfärgningsresultatet så jag gjorde ett nytt försök. Denna gång inhandlades en färg med hjälp av expediter, ja det ska vara plural, i en butik och den skulle även likna min egen hårfärg så jag ansåg att det inte kunde misslyckas totalt denna gång. Det gjorde det inte heller för det syntes knappt att jag hade färgat håret när det väl var klart. Dock var mitt hår eventuellt lite mindre flerfärgat än tidigare. Då syftar jag inte endast på de gråa hårstråna om börjar smyga sig fram utan mitt hår har på något lite märkligt vis någon form av naturliga slingor som går i lite olika toner. Detta beror bland annat på att mitt hår blir solblekt på sommaren som de flesta andras i och för sig också brukar bli så så himla märkvärdig är jag väl egentligen inte. Efter att ha konstaterat att det inte var så otroligt läskigt som jag mindes så har jag gett mig i kast med att färga håret ytterligare några gånger under de senaste åren. Jag har även minskat ner tiden det tar att läsa igenom instruktionerna från cirka femton gånger och kan nu nöja mig med att läsa dem endast tre gånger. Fast en sak som jag stör mig lite över är att efterbehandlingen ska sitta i några minuter och då förväntas man vänta i lugn och ro. Det står faktiskt lugn och ro i instruktionerna. Detta gör mig lite obstinat och jag har därför numera en liten tävling med mig själv om hur mycket man kan hinna göra under dessa minuter.
Jag har alltså hittills förstått att jag numera bör ta hjälp av någon klart mer kunnig person än jag själv är på att leta fram rätt sifferkombination på förpackningarna med hårfärg. För de där siffrorna som står på de fina glansiga kartongerna har uppenbarligen viss betydelse för slutresultatet. Efter ett av dessa tillfällen då jag hade fått förklarat för mig hur jag kunde vänta mig att hårets färg skulle förändras efter att ha nyttjat innehållet i de förpackningarna som jag köpte så gick jag tillbaka dagen efter för att visa upp resultatet. Det var inte så att jag klev in i butiken och utbrast "Tada!" utan jag förvissade mig först om att expediten som assisterat mig i mina val dagen innan faktisk fanns på plats även denna dag. Efter att hon blivit ledig så visade jag upp resultatet. Fortfarande utan att utbrista "Tada!" och med ledig så menar jag såklart tills expediten var klar med föregående kund inte till slutet av hennes arbetsdag. Det hade nog verkat lite märkligt, även för att vara jag. Hon studerade mitt hår och uttryckte viss förvåning över hur färgresultatet såg ut. Men hon sa även med eftertryck att det så fint ut. Tror inte hon tordes uttrycka något annat men jag övertygade henne till slut om att jag var nöjd och att hon inte behövde oroa sig. Detta borde ha påvisat för mig att mitt hår inte riktigt reagerar som förväntat på sifferkombinationerna och därmed inte heller kommer att likna de tjusiga fotona som finns på förpackningarna. Men det gjorde det inte. Det i sin tur kan delvis bero på att jag fortfarande hade vett att åtminstone be om hjälp vid inköp av dessa typer av färger.
Så kom då nyårsdagen och jag fick för mig att jag skulle pyssla om mitt hår lite grann. Valet av dag innebar att det inte gick att rådgöra med någon expedit i butiken för den butiken där jag brukar handla var stängd denna dag. Det hindrade dock inte mig för jag hade vid tidigare tillfällen noterat att hårfärg fanns att inhandla även i butiken där jag brukar handla mat. Så jag begav mig dit och studerade noggrant alla blänkande förpackningar med alla tjusiga bilder av kvinnor med fantastiska hårsvall och frisyrer. Jag, med en totalt otjusig frisyr, kliade mig i huvudet ett bra tag och försökte dra mig till minnes vad expediterna brukade säga. Tog även fram telefonen och kikade på fotona som jag tagit av förpackningarna som jag köpt vid tidigare tillfällen. Ingen utav de färgerna fanns på hyllorna. Någon av dem brukade finnas men var slut. Nu hade jag bestämt mig för att jag skulle färga håret så jag tänkte väl som så att, hur illa kan det gå? Vid detta tillfälle fanns alltså inget minne alls om vad som skedde för några decennier sedan. Jag beslutade mig så småningom för en sifferkombination som jag tyckte verkade likna de jag tidigare använt. Sedan gick jag hem, läste instruktionerna tre gånger, kladdade i färgen i håret, utförde diverse sysslor som inte krävde för mycket rörelse av huvudet för att inte samtidigt färga vissa delar av huset och sköljde sedan ur färgen. Under efterbehandlingen så hann jag nästan städa ena badrummet innan det var dags att skölja ur även den. Slutresultatet går inte att skönja medan håret är blött så det tog ett bra tag innan jag började förstå att det inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Jag passerade en spegel och ryggade till eftersom det tydligen var någon annan som gick förbi samtidigt som jag. Detta kändes lite olustigt eftersom jag var övertygad om att jag var ensam hemma. Jag gick därför tillbaka och noterade då att det inte alls hade varit någon annan i huset som gick förbi spegeln samtidigt som jag utan det var min hårfärg som förvirrat mig. Håret var klart mörkare än beräknat och även mer rött. Inte illrött men jag har röda toner i mitt hår och de brukar framträda mer när någon annan form av färg appliceras och det hade det gjort med besked denna gång. Nu, efter några veckor, så har jag vant mig så pass att jag inte tror att någon ond ande går bakom mig när jag passerar en spegel utan jag har förstått att det är så jag ser ut just nu. Om jag dragit någon lärdom återstå att se, men jag har som sagt var vant mig så vi får se vad jag kan ställa till med nästa gång jag får ett infall och färgar håret. Kanske skulle testa att gå till en frisör rent av? Men i sådant fall behöver det förmodligen ske lite mer planenligt och det är inte alltid så att mina planer håller så jag tvivlar på att det faktiskt blir av.
onsdag 10 januari 2018
Ute på vift med pärlan
Man skulle förmodligen kunna tro att jag och Pärlan irrade bort oss helt och inte hittade hem igen med tanke på den totala tystnad som varit på bloggen. Eller så skulle man eventuellt kunna tro att jag fastnade i någon tullkontroll på grund av olämpliga eller olagliga föremål men den lånade magiska plastpåsen räddade mig. Vid sista kontrollen så hade jag till och med lärt mig att man ska plocka ut den magiska plastpåsen ur väskan. Resan blev förvisso faktiskt oplanenligt förlängd på grund av trafikledarstrejk men vi blev endast försenade med några dagar och inte flera månader.
Resan innehåll många spännande, vackra och intressanta möten och miljöer. Det första mötet var jag endast delaktig i som baksäteschaufför men det var inte mindre fascinerande för det. Mötet i sig var också ett bevis på att världen är bra liten ändå. De två andra personerna i bilen som färdades på kolsvarta bitvis öde vägar i södra Frankrike har nämligen starka band och anknytningar till en och samma ö som är belägen i den svenska skärgården. Diskussionerna kring denna nyfunna insikt och de självklara kontrollerna som följde kring vem som kände till vad och vilka kan eventuellt ha bidragit lite till att vår resa blev aningen längre än den förmodligen var tänkt att bli, men vi fick se några franska byar och andra vyer som vi aldrig hade fått se annars så personligen uppskattade jag färden mycket till vår slutdestination. Det var nämligen självaste kartläsaren och chauffören som var inne i diskussioner kring minnen och erfarenheter vilket gjorde att fokus inte helt låg på att läsa kartan vilket är fullt förståeligt.
Vingården där vi var heter Domaine d'Escapat och där kan man få lära sig mer om viner och även själv få vara delaktig i processen att göra vin. Det är verkligen en fantastisk plats så jag kan varmt rekommendera en resa dit.
Vi gjorde även en del utflykter under vår vistelse i Frankrike och vägnäten kan vara lite lätt förvirrande. Trots att mina medresenärer var dels en ypperlig kartläsare och en likaså chaufför så hamnade vi lite på villovägar emellanåt. Något vi lärde oss var att alla vägar bär inte till Rom utan de bär definitivt till D6113. Vägnätet kan beskrivas såsom takbjälkarna i ett av rummen på vingården. Ungefär lite som åt alla håll på en gång. Till och med damen på GPS:en tappade bort oss helt och sa att hon inte kunde hjälpa oss utan rekommenderade oss att ringa en vän. Vi blev skapligt tagna men samtidigt oerhört roade av detta lite udda och definitivt helt oväntade tips.
En annan byggnad vi fick nöjet att beskåda på lite närmare håll var en av restaurangerna som vi åt lunch på. Byggnaden i sig lämnade en hel del att fundera över och såg vid en första anblick rätt tvivelaktig ut men maten var verkligen helt fantastisk. Restaurangen var nämligen byggt med plywoodskivor vilket man som svensk kan anse vara ett inte helt ultimat material att välja för att bygga en yttervägg med tanke på väder och vind. Det finns förvisso skivor som är behandlade på olika sätt men det kändes ändå som att innehavarna av restaurangen kände att väggarna, oavsett material eller utseende, fick duga för nu vill vi laga mat istället för att bygga en snygg och hållbar fasad.
Den sista dagen, som vi för tillfället utgick ifrån att det skulle vara men så fel det senare skulle visa sig att vi hade, så åkte vi bland annat förbi en marknad på vägen till flygplatsen. Vi stannade även vid marknaden och tog oss runt till fots. Vi körde alltså inte runt som några vettvillingar bland stånden och sträckte oss ut genom fönsterna på bilarna för att titta på eventuella intressanta produkter. Vissa gränder hade förmodligen inte bilarna kommit igenom ens. Personen ifråga som körde bilen jag färdades med hade reserverat en liten bil men den hade generöst uppgraderats av biluthyrningsfirman till en klart större bil. Om hon hade fått hämta ut en liten Fiat som tidigare körts av en äkta fransman, alltså utan lister på sidorna och lite skrapmärken, så hade vi eventuellt kunnat ta oss fram även i de lite smalare gränderna men nu fick vi alltså motionera och lufta oss lite istället. Jag är dock tämligen övertygad om att om biluthyrningsfirman hade haft några som helst föraningar om vilka vägar och ibland villovägar som vi skulle hamna på så hade de inte varit så gentila och uppgraderat hyrbilen. Föraren redde dock galant ut situationerna gång på gång så bilen var i fullgott skick vid återlämnandet. En del hade förmodligen ringt efter en bärgare eller ännu hellre en kranbil för att lyfta bort bilen från de trängsta gränderna men det behövdes alltså inte göras i vårt fall.
På vägen från marknaden så lyckades vi finna ytterligare en otroligt smal väg med en oerhört lång kurva utan någon som helst sikt på grund av en byggnad som befann sig på ena sidan av vägen. Eftersom det var en byggnad gick det inte att vänta på att den skulle flytta på sig utan föraren tutade för att förtydliga för eventuella andra trafikanter att vi var på väg. Mitt i denna kurva, alltså en bra bit in, fanns en skylt med ett överstruket signalhorn vilket borde tolkas som att man inte ska tuta. Så det gjorde båda förarna i vårt följe. Tutade alltså. Om ni hade sett vägen ifråga så är jag rätt övertygad om att även ni säkerligen hade tutat. Skylten var dessutom placerad en skapligt bra bit efter att det inte fanns någon återvändo så om de som satte upp skylten hade för avsikt att uppnå någon som helst effekt med den borde de ha satt den en bra bit tidigare. Efter att vi hade fått beskåda ytterligare en del av det vackra landskapet, och nu dessutom i dagsljus och inte i nattsvart mörker, så kom vi till slut till flygplatsen. Där följde många timmars väntan på att försöka boka om våra flygbiljetter eftersom alla flyg var inställda. När personen i vårt följe som var ansvarig för bokningen väl kom fram till disken så fick denne först en fråga om hon skojade när hon talade om hur många resenärer vi var. Nu var det inget dåligt skämt så de fick anstränga sig rätt rejält för att lyckas boka om oss alla till följande dag. Hemresan tog ett par dygn i och med denna ombokning då vi först fick tillbringa en natt till i Frankrike och sedan fick bege oss till England för att tillbringa en natt även där. Detta extra flygande och även de kontroller som det i sin tur innebar inför varje flight gjorde ju ändå att jag hann lära mig det där med vätskor och magiska påsar till slut. Väl framme på hotellet i England med rätt urladdade mobiler så blev vi påminda om att eluttagen i England inte följer standarden i de flesta övriga europeiska länder. Eftersom det inte ingick i originalplanen att passera England över huvud taget under vår resa så var vi inte alls utrustade med någon form av adaptrar. Det gick dock att inhandla en smärre tegelsten till adapter i receptionen varvid väckning och kontakter med omvärlden var räddade.
Så, en kort sammanfattning av resan till södra Frankrike får bli att jag tar med mig många fantastiska minnen från roliga och härliga upplevelser. Och så har jag, inte helt väntat, en souvenir i form av en tegelstensadapter från England.
Resan innehåll många spännande, vackra och intressanta möten och miljöer. Det första mötet var jag endast delaktig i som baksäteschaufför men det var inte mindre fascinerande för det. Mötet i sig var också ett bevis på att världen är bra liten ändå. De två andra personerna i bilen som färdades på kolsvarta bitvis öde vägar i södra Frankrike har nämligen starka band och anknytningar till en och samma ö som är belägen i den svenska skärgården. Diskussionerna kring denna nyfunna insikt och de självklara kontrollerna som följde kring vem som kände till vad och vilka kan eventuellt ha bidragit lite till att vår resa blev aningen längre än den förmodligen var tänkt att bli, men vi fick se några franska byar och andra vyer som vi aldrig hade fått se annars så personligen uppskattade jag färden mycket till vår slutdestination. Det var nämligen självaste kartläsaren och chauffören som var inne i diskussioner kring minnen och erfarenheter vilket gjorde att fokus inte helt låg på att läsa kartan vilket är fullt förståeligt.
Följande morgon tog några av oss ur resesällskapet en promenad för att beskåda omgivningarna lite bättre. Vi behövde bitvis ta oss igenom en skapligt taggig och snårig terräng för att ta oss upp på en kulle. Utsikten som vi kunde beskåda efter att ha tagit oss runt och förbi de värsta snåren gjorde dock att det klart kändes som att det var värt mödan. En del av de taggiga små bollarna som vi passerat fick sedan följa med mig på resterande del av vår promenad. De åkte snålskjuts på mina skosnören och till och med i mitt hår. Jag böjde mig nämligen ner för att försöka plocka bort några av alla de taggiga växterna som hade fastnat på mina skor och strumpor men gav upp de försöken så snart jag insåg att jag endast samlade på mig ännu mer taggiga små växter.
Vi gjorde även en del utflykter under vår vistelse i Frankrike och vägnäten kan vara lite lätt förvirrande. Trots att mina medresenärer var dels en ypperlig kartläsare och en likaså chaufför så hamnade vi lite på villovägar emellanåt. Något vi lärde oss var att alla vägar bär inte till Rom utan de bär definitivt till D6113. Vägnätet kan beskrivas såsom takbjälkarna i ett av rummen på vingården. Ungefär lite som åt alla håll på en gång. Till och med damen på GPS:en tappade bort oss helt och sa att hon inte kunde hjälpa oss utan rekommenderade oss att ringa en vän. Vi blev skapligt tagna men samtidigt oerhört roade av detta lite udda och definitivt helt oväntade tips.
På vägen från marknaden så lyckades vi finna ytterligare en otroligt smal väg med en oerhört lång kurva utan någon som helst sikt på grund av en byggnad som befann sig på ena sidan av vägen. Eftersom det var en byggnad gick det inte att vänta på att den skulle flytta på sig utan föraren tutade för att förtydliga för eventuella andra trafikanter att vi var på väg. Mitt i denna kurva, alltså en bra bit in, fanns en skylt med ett överstruket signalhorn vilket borde tolkas som att man inte ska tuta. Så det gjorde båda förarna i vårt följe. Tutade alltså. Om ni hade sett vägen ifråga så är jag rätt övertygad om att även ni säkerligen hade tutat. Skylten var dessutom placerad en skapligt bra bit efter att det inte fanns någon återvändo så om de som satte upp skylten hade för avsikt att uppnå någon som helst effekt med den borde de ha satt den en bra bit tidigare. Efter att vi hade fått beskåda ytterligare en del av det vackra landskapet, och nu dessutom i dagsljus och inte i nattsvart mörker, så kom vi till slut till flygplatsen. Där följde många timmars väntan på att försöka boka om våra flygbiljetter eftersom alla flyg var inställda. När personen i vårt följe som var ansvarig för bokningen väl kom fram till disken så fick denne först en fråga om hon skojade när hon talade om hur många resenärer vi var. Nu var det inget dåligt skämt så de fick anstränga sig rätt rejält för att lyckas boka om oss alla till följande dag. Hemresan tog ett par dygn i och med denna ombokning då vi först fick tillbringa en natt till i Frankrike och sedan fick bege oss till England för att tillbringa en natt även där. Detta extra flygande och även de kontroller som det i sin tur innebar inför varje flight gjorde ju ändå att jag hann lära mig det där med vätskor och magiska påsar till slut. Väl framme på hotellet i England med rätt urladdade mobiler så blev vi påminda om att eluttagen i England inte följer standarden i de flesta övriga europeiska länder. Eftersom det inte ingick i originalplanen att passera England över huvud taget under vår resa så var vi inte alls utrustade med någon form av adaptrar. Det gick dock att inhandla en smärre tegelsten till adapter i receptionen varvid väckning och kontakter med omvärlden var räddade.
Så, en kort sammanfattning av resan till södra Frankrike får bli att jag tar med mig många fantastiska minnen från roliga och härliga upplevelser. Och så har jag, inte helt väntat, en souvenir i form av en tegelstensadapter från England.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)