MR S & MR T

Äldsta sonen och jag hade med gemensamma krafter till slut lyckats få in de små fyrfotingarna. Vi hade därefter gått och lagt oss och jag hade så smått börjat somna. Försöken med att få in de små familjemedlemmarna hade dragit ut på tiden denna kväll så klockan var rätt mycket vid det här laget, och jag var tämligen trött efter dagens aktiviteter, så därför var min insomningsinväntan kortare än vanligt. Lugnet hade lagt sig, trodde vi, och jag höll alltså på att somna när jag helt plötsligt hörde ett riktigt brak från köket. En av de små kom rusande uppför trappen och sökte trygghet under min säng. Jag kände igen oljudet som nyss ekade genom hela huset, och säkert även hördes in till grannarna, så jag började skratta tyst för mig själv samtidigt som jag sträckte mig efter morgonrocken.  Väl nere i köket kunde jag konstatera att braket som hörts var det jag anat men den av de små som orsakat det fanns inte att finna i köket. Yngsta sonen hade även han fått på sig morgonrocken och tagit sig ner till nedervåningen vid det här laget och frågade vad det var som hänt. Han undrade även om jag mådde bra för vid det här laget så skrattade jag inte tyst för mig själv längre utan ljudnivån hade ökats med några decibel. Jag försäkrade sonen om att jag mådde bra och höll upp bevismaterial A som var lite trasigt men ändå fortfarande gick att se vad det en gång varit. Bevismaterial A var en papperskasse som jag sparat från dagens leverans av min storhandling. Eftersom de lägger i en piffig kartong i botten på kassarna som grönsaker och lite mer ömtåliga saker levereras i så brukar jag spara dessa för att sedan packa skräp som ska källsorteras. Jag hade tänkt spara denna till dagen efter då jag visste att mängden plast och kartonger skulle öka till en, i mitt tycke, oacceptabel mängd genom en annan leverans så därför hade jag låtit kassen stå kvar i ett hörn i köket. Det var alltså denna kasse som blivit attackerad av någon av de två små som tyckte att det var oerhört trist att behöva komma in och tillbringa natten inomhus. De brukar alltid göra det, men just denna kväll var det tydligen lite extra långtråkigt och jag hade ju faktisk ställt fram något som absolut måste undersökas så jag fick väl skylla mig själv lite. Vem av de små som var den skyldige var ännu okänt då en av dem fortfarande låg kvar under min säng och den andre var spårlöst försvunnen.

Mitt skrattande hade vid det laget smittat av sig till den yngsta sonen som skrattandes gick omkring och letade efter den skyldige samt bevismaterial B som borde finnas någonstans i närheten. Om det bör kallas bevismaterial A eller B kan säkert diskuteras då källan för de båda från början kom från samma produkt men eftersom de nu var separerade ifrån varandra och därmed två bevismaterial så känns det mer korrekt att benämna dem som A och B.Vi bor inte i något palats, så närheten kanske låter lite överdrivet, men när man söker efter något, och i detta fall även någon, så kan även en liten mindre bostad kännas stor. För de små familjemedlemmarna är rätt duktiga på att hitta gömställen som vi övriga i hushållet inte riktigt förstår oss på. När de små till exempel nyligen flyttat hem till oss så hittade de ett hål i en vägg i tvättstugan som jag inte noterat under ett års tid! Numera har de blivit för stora och kommer inte in där längre så sökandet efter den lilla sabotören förflyttades från köket till vardagsrummet. Yngste sonen gapskrattade när fann den lilla marodören i vardagsrummet. Denna syn var den som mötte honom

Vi kunde snabbt utröna att det var Mr S som var den skyldige till braket och de skratt som vi vid det här laget högljutt utstötte. Mr S var oerhört oförstående till varför jag dubbelvikt och med ont i magen försökte fotografera honom. Han ansåg inte riktigt att detta var ett av hans bästa ögonblick och att det därigenom inte alls behövde förevigas. Mr S, som numera även kallas Stålmannen, önskade även att få bli utsläppt för att komma ifrån vårt skrattande och för att undslippa skammen och bevismaterial B som snyggt hängde runt hans hals. Jag försökte befria Stålmannen från den prassliga capen men han ville som sagt helst gå ut. Eller så var det så att han nu kände sig bättre rustad för att återgå till vad han nu gjorde innan hans matte och husse senior tvingade honom att komma in för natten. Det var således kanske inte alls ett misslyckat försök att ta sig ur en papperskasse utan påklädning inför vidare äventyr under natten. Stålmannen byter ju om i en telefonkiosk så vem är jag att döma om Mr S byter om i en papperskasse. Fast Stålmannen brukar i och för sig inte vara iklädd en del av telefonkiosken när han väl är färdig så jag återgår nog till tanken att det var ett litet misslyckande.

Mr T var alltså den som låg och tryckte i säkerhet under min säng. Han uppvisar inte alls samma form av mod som den riktiga Mr T i A-team som visades på TV under 80-talet. Vår lilla Mr T vände förmodligen snarare på en femöring när hans bror försökte, men totalt misslyckades med, att ta sig ur papperskassen i köket. Fast han misslyckades inte helt, för han kom upp ur kassen, det gick bara inte riktigt som han tänkt sig. Mr T's vändande på en femöring kan även beskrivas med att femöringar inte finns längre och det är ungefär likadant med hans mod. Men han är oerhört älskad ändå.

Efter att till slut ha lyckats befria Stålmannen från hans nya cape, vikt ihop återstoden av bevismaterial A och vi hade sansat oss lite så gjorde vi ett nytt försök och sa god natt till varandra igen.

En lördagskväll i förorten

Jag låg på soffan och försökte återhämta mig efter en lite lätt ansträngande cykeltur. Nu var det varken första, eller sista, gången jag felberäknat mängden energi som går åt när jag ibland får för mig att göra saker men jag låg och begrundade min senaste felberäkning när en vän hörde av sig. Vännen frågade vad jag gjorde varpå jag svarade och även förklarade att när jag väl samlat ihop mig så pass att jag lyckades resa på mig så skulle jag gå och handla. Fick då en uppmaning om att även köpa smågodis eftersom jag ändå skulle till affären. Låg kvar på soffan ett tag till men så småningom började jag få lite dåligt samvete över att jag inte kom iväg någon gång och jag hade ju, som jag tolkade det, faktiskt lovat att handla smågodis innan kvällen var över. Vickade lite på tårna och fötterna och flyttade lite lätt på benen och konstaterade att de var i tämligen brukbart skick igen så jag bestämde mig för att de fått vila färdigt och gick att gå på igen. Eftersom jag har en lätt förkärlek för att planera, även om inte alltid planerna håller, och även tycker om att få flera saker gjorda samtidigt om jag ändå gör något så bestämde jag mig för att befria den stora påsen i tvättstugan från en del flaskor som skulle pantas. Det var en rejäl samling så jag fyllde två kassar men lät några ligga kvar för barnen skulle ju ha något att göra när de kom hem också. Eller så skulle jag ha sådan tur att några företagsamma barn i området skulle komma förbi och fråga om vi hade någon pant att skänka till något. Jag tycker om att kunna ge dem något vid sådana tillfällen som uppmuntran till att de gör någon form av insats. Om sedan insatsen resulterar i att de går och handlar godis så anser jag att de förtjänar det så det lägger jag mig inte i, utan den eventuella dusten överlåter jag åt deras föräldrar.

Efter att de små fyrfotingarna inspekterat kassarna grundligt och lyckas välta dem några gånger hade jag till slut fått på mig skor, jacka och letat fram en ryggsäck och gav mig av mot affären. Efter att ha fyllt kassarna en sista gång, för jag var ordentlig och lät inte flaskorna ligga kvar i hallen, även om det kändes lite lockande en kort stund. Väl framme vid affären och pantstationen så kunde jag få njuta av den inte särskilt vackra, totalt osynkroniserade, melodi som pantmaskinerna skapade eftersom de behövde viss tillsyn. Smålog lite för mig själv och kände mig lite lätt som urtypen för en skild trött kvinna som har en barnfri lördag. Tryckte på knappen som ska påkalla någon form av uppmärksamhet och aktivitet från personalen. Avvaktade en kort stund och under den tiden dök en man upp med två hela sopsäckar med pantflaskor. Kände mig lite bättre till mods vid åsynen av honom eftersom jag då insåg att jag inte är den enda som lämnar in sin pant en lördagskväll. Mannen tryckte även han på knappen för att påkalla uppmärksamhet. Vi nickade lite åt varandra för att visa att vi såg den andre och att vi båda förstod att vi påbörjat någon form av kö. En tredje person dök upp med en lite mindre skrymmande skörd från sin gömma. Vi som redan stod där nickade åt honom efter att även han tryckt på knappen för påkallande av uppmärksamhet. Jag funderade lite över om han trodde att vi andra två bara stod och hängde lite och väntade på bättre tider, istället för att ha tryckt på knappen, men lät det bero. Mannen med den minsta samlingen gick så småningom resolut iväg till kassorna för att där försöka få kontakt med någon då den magiska knappen verkade vara ur funktion. Det lät förvisso när man tryckte på den men den önskade effekten uteblev varje gång. Att jag själv inte gick iväg till kassorna på en gång var på grund av att jag var lite trött och inte hade någon tid att passa och ansåg att någon gång borde ju någon ur personalen komma förbi i alla fall. Samt att jag hade två stora kassar med pantflaskor att bära på och jag kunde för min inre syn se hur jag tappade dem någonstans på väg bort till kassorna. Den resoluta mannen lyckades med sitt uppdrag och två personer ur personalen kom för att åtgärda de tjutande maskinerna. Jag kunde därefter mata in alla flaskorna och kände mig lite nöjd efter att till slut ha avslutat ett delmoment av min utflykt till affären.

Gick in i affären för att handla kattmaten som var den verkliga orsaken till att utflykten behövde göras från början. Tog en korg vid ingången eftersom jag var lite orolig över att jag skulle glömma kattmaten om jag inte plockade på mig den först och ville inte riskera att jag skulle stå och kasta konservburkar omkring mig när jag plockade smågodis. Just vid godishyllorna kan det dessutom förekomma barn som inte riktigt tål att bli träffade av konservburkar lika väl som vuxna och det skulle inte bli så bra. Funderade över mjölkbeståndet hemma i kylskåpet och kunde konstatera att någon mjölk inte behövde handlas. Barnen var ju dessutom inte hemma så då hade jag lite mer kontroll över mängden mjölk och framförallt åtgången av den. Det vill säga så länge förpackningarna är hela och inte skapar små insjöar i kylen. Var inte direkt sugen på smågodis men jag hade ju gått med på att jag skulle handla det så jag tog en påse och studerade utbudet. Började förstrött plocka några bitar och började efter stund komma in i plockprocessen vilket i slutändan resulterade i en skapligt imponerande mängd smågodis. Vet inte vad som är värst, att handla smågodis när man är riktigt sötsugen eller när man helt saknar inspiration. Med tanke på den nästintill överfulla påsen som jag fick ihop till så kan det vara det senare. Lyckades i alla fall stänga ihop påsen så att godisbitarna inte rymde ut i varukorgen och jag skulle behöva plocka ihop dem en eller två gång till. Det kändes som att det räckte med att jag hade behövt plocka ihop pantflaskorna flera gånger hemma i hallen. Av någon outgrundlig anledning så drogs jag mot hyllorna med chips efter att jag var färdig med mitt plockande. I efterhand kan jag förstå att det var saltet som drog men just då begrep jag inte bättre. Jag begrep inte ens att jag skulle låta bli utan plockade ner en påse chips från en hylla och la även den i korgen. Jag hade ju ändå en korg som det var tämligen gott om plats kvar i. Eftersom jag unnat mig både smågodis och chips så ansåg jag att jag lika gärna kunde gå all in och klämma ner en stor flaska läsk i korgen också varpå jag gjorde det. Gick sedan relativt skyndsamt med blicken riktad mot golvet mot kassorna för att inte några fler dumheter skulle åka ner i korgen av misstag.

Scannade in kattmaten, smågodiset, chipspåsen och läsken och packade vartefter det var gjort ner dem i ryggsäcken. När jag skulle dra kortet för att betala insåg jag att det inte gick så bra eftersom mitt köp var utvalt för kontroll. Det lyser en röd lampa på en stolpe för att påkalla personalens uppmärksamhet vid dessa tillfällen, men precis som vid pantstationen en stund tidigare så var det ingen som kände sig uppmanad eller utvald till att utföra kontrollen av vad jag handlat och ville betala för. Eftersom jag inte längre bar runt på en massa pantflaskor och befann mig bara några meter från närmaste bemannade kassa så gick jag dit så att kassörskan kunde ropa på någon som kunde utföra kontrollen. En skapligt ung gänglig man dök så småningom upp och fick kika ner i min ryggsäck samtidigt som han kontrollerade innehållet mot varorna som var listade på skärmen. Jag började småfnissa för mig själv samtidigt som jag bekräftade att jag packat ner kattmat, smågodis, chips och en stor läsk. Återfick nämligen känslan av att vara en lite lätt patetisk kvinna som inte har något bättre för sig och som dessutom slog på stort en lördagskväll. Känslan blev inte direkt bättre av att den unga mannen såg nästan medlidande på mig när jag stod där och försökte låta bli att fnissa högt. Efter att ha blivit godkänd så att jag kunde betala så gick jag, fortfarande småfnissande, hemåt. Hällde upp smågodiset i en skål och studerade det en stund. Hällde därefter upp en skål med chips också, fyllde is och läsk i ett glas och slog mig åter ner i soffan.

Godiset gick definitivt inte åt samma kväll men så småningom lyckades jag faktiskt få i mig allt så inget gick till spillo denna gång. 

Ogröna fingrar

Till och med när jag skulle skriva rubriken ogröna fingrar så vill autocorrect få det till ogräs fingrar. Känns som att autocorrect för en gångs skull vill byta till ett lite mer korrekt alternativ än det vanligtvis brukar vilja göra. Man kan ju hitta hur många sidor som helst på nätet som visar många inte helt lyckade exempel på felskrivningar men däremot skapligt komiska sådana. Med nätet syftar jag så klart på Internet och inte de nät som spindlarna har byggt i min lilla trädgård. För även om spindlarna har varit rätt duktiga på att bygga nät i bland annat min häck så tror jag inte att de har kommit så långt i utvecklingen att de har börjat skriva än. Jag hoppas i alla fall inte det. Fast om de var läs och skrivkunniga så skulle jag ju i och för sig kunna lämna små lappar med meddelanden med information om att det inte är så lämpligt att bygga nät på vissa ställen och det skulle förmodligen både spindlarna och jag uppskatta. 

Nu var det inte direkt spindlar jag tänkte på när jag skrev rubriken, men tankarna spann visst iväg lite, utan snarare mina ogröna fingrar. Jag har en liten ogräsmatta som jag stundtals försöker få att likna en gräsmatta lite mer. Nu är det inte så att jag önskar att plätten stundtals liknar en gräsmatta, gräsmattetillståndet får gärna vara lite mer permanent, utan det är mer orken och energin som infaller lite kortare stunder och förmodligen inte så ofta som de borde för att riktigt lyckas med mitt lilla projekt inom en snar framtid. Härom dagen föll i alla fall andan på, en stund, att försöka göra något åt min lilla maskrosodling. Kunde då konstatera att även om odlingen fortfarande frodas tämligen väl så är det mycket mindre maskrosor numera än det har varit. Funderade lite över kombinationen av orden mycket och mindre en stund. För även om maskrosorna på min lilla ogräsplätt är mindre storleksmässigt så är de förmodligen inte färre till antalet. Så mycket mindre passar faktiskt rätt bra som beskrivning. 

Dessa tjusiga blad ingår inte i min odling utan de hittade jag under en av mina promenader. 

Lite spilld mjölk

Ibland blir inte saker riktigt som man tänkt sig. Eller ibland kanske inte riktigt stämmer utan för mig tillhör det mer min vardag. Det innebär att jag oftast inte direkt lägger någon särskild vikt vid det utan mer rycker på axlarna och eventuellt tänker "jaha" och fortsätter med vad jag nu håller på med. Fast ibland innebär det också att jag behöver göra en tvär vändning och springa i ilfart åt ett helt annat håll än det jag i sakta mak var på väg åt. Sakta mak kanske inte alltid stämmer i och för sig men jag övar på det. 

Under veckan som var så handlade jag bland annat en liter mjölk på vägen hem på kvällen. De som känner mig vet att jag har mjölk i kaffet och de vet även att jag skapligt ofta har en mugg kaffe i närheten. Graden av uppdrucket kaffe varierar dock och det är inte alls ovanligt att det är en mugg med kallt kaffe som står i närheten. Och det är väl inte alltid den står i närheten heller för jag glömmer ofta bort att jag skulle dricka kaffe när det händer något annat. Men, mjölk är en av de saker som mer eller mindre måste finnas hemma, förutom kaffe då, även om det bitvis gapar tomt på hyllorna i köket i övrigt. Jag ställde i alla fall in mjölken på en hylla i kylskåpet när jag väl kom hem. Det fanns lite mjölk kvar i förpackningen som stod i dörren så därför fick den nyinköpta mjölken stå på en hylla vilket jag morgonen efter var lite tacksam över. För på morgonen så stod inte en liter mjölk i sin ensamhet i ett kargt öde landskap utan förpackningen stod som en ståtlig liten ö i en vit vacker insjö. Min tacksamhet berodde på att om förpackningen hade stått i dörren så hade mina sömndruckna ögon inte uppfattat att det fanns mjölk på rymmen i kylskåpet. Det i sin tur hade i slutänden förmodligen resulterat i en skaplig mängd mjölk både i och utanför kylskåpet. Medan kaffet bryggde klart så flyttade jag på den fina ön och hällde upp innehållet i en kanna istället. Jag torkade även upp insjön för det kändes inte riktigt rätt att ha en sådan i kylen. Det begrep till och med jag trots att det var morgon och jag ännu inte hade druckit kaffe. 

Mitt största bekymmer med denna lila incident, om man nu kan kalla den så, var att min plan för inhandling av nästa mjölk behövde tidigareläggas. Det kan eventuellt även te sig lite märkligt att jag inte bara tänkte "jaha" över en sådan simpel sak som lite utspilld mjölk men det var själva handlingsplaneringen som rubbades och det störde mig lite. 

Två deciliter mjölk saknades och det räcker till flera muggar kaffe så ni kanske kan förstå att jag var lite bekymrad. Har inhandlat mer mjölk och har druckit mer kaffe på andra ställen än planerat så jag är till slut nästan i fas med mjölken igen. 

Trötter

När det börjar närma sig semestertider så brukar man vara rätt trött och slutkörd. Jag är definitivt inget undantag. Nu har jag i och för sig nästan alltid svårt att vakna på morgnarna. Det som de flesta lite mer normala människor kallar för morgnar i alla fall. För min del känns det oftast som om det fortfarande är natt när väckningarna på telefonen försöker få mig att vakna till. Jag har minst sju väckningar som gör sitt bästa med att påkalla uppmärksamhet och påtala att det är morgon och dags att slå upp de blå. Väckningarna fungerar i och för sig skapligt bra för de små fyrfotingarna i hushållet. De brukar vakna till och försöker då påkalla min uppmärksamhet med diverse buffande och puffande. Men, det verkar som att även de tycker att det är dags för lite ledighet så senaste veckan har de mest blängt på mig när det låter om telefonen på morgnarna. 

Förra veckan var jag så osams med väckningarna så jag lyckades placera om apparna på telefonen. Medan jag fortfarande sov! En stund efter att jag vaknat, eller vaknat och vaknat mer tagit mig ur sängen och ner för trappen, så tittade jag på telefonen. Jag blinkade några gånger och tittade sen på telefonen igen. Funderade lite över om jag fortfarande sov och drömde en mardröm. Kaffebryggaren puttrade och höll på att brygga kaffe varpå jag konstaterade att jag borde vara vaken för det måste varit jag som satt igång den. Tittade på apparna på telefonen en stund medan kaffet blev klart. Kände att jag behövde en liten stund att försöka lokalisera några av de mer viktiga apparna innan jag började försöka flytta runt några av dem. Hällde upp kaffet och fick väl i mig en halv mugg innan jag tordes röra telefonen igen. Saknade vid första genomgången ett antal appar som jag behöver vilket inte alls kändes bra. Efter ytterligare lite kaffe och lite mer plirande och blinkande så lyckades jag faktiskt hitta dem för jag hade lyckats skapa några mappar också. 

Det är något smått magisk med ordningen jag har i min telefon för jag behöver normalt sett inte ens titta på telefonen för att öppna rätt app. Men så är inte fallet längre. Jag har fortfarande inte lyckats få dem helt i ordning för jag kan inte komma ihåg exakt hur de var placerade.  Men jag vet att ett antal av dem ligger fel.