Helge har blivit gammal

Helge har fått en luva så att han inte fryser om öronen.

Det är bara hanarna bland älgarna som har horn och de fäller hornen varje år. De nya hornen börjar växa tidigt på våren och växer väldigt fort. Helge hade en väldigt tuff sommar så hans horn började aldrig växa ut under detta år. Eller, tja, han är av plast så det vore smått otroligt och även rätt skrämmande om hans horn kunde växa. Men, de horn av plast han faktisk hade från första början finns inte längre kvar. Ett av dem bröt jag av tämligen omgående, men det gick under de första åren skapligt bra att fixera så det var helt ok ändå. Det andra hornet hade jag sönder i år och det hornet var sedan helt omöjligt att rädda. Därigenom tog jag ett drastiskt beslut och tog bort båda hornen helt och hållet. Borttagandet innebar då även att klippa av ljuskablarna som, innan mitt lite destruktiva handhavande, lös upp både Helge och hans horn. Vanligtvis tappar älgarna hornen i januari eller februari medan de äldre tjurarna kan tappa dem redan i november. Det var under november som Helge blev av med resterna av sina horn och han har några år på nacken så han tillhör den lite äldre kategorien. Medelåldern för älgtjurar är ganska låg, på grund av jakt, och det är inte särskilt troligt att Helge ökar medelåldern på något vis.

Fast Helge står i vår lilla trädgård även denna vinter, trots att han är både horn och ljuslös. Vi har ännu inte beslutat om huruvida han ska få flytta in i förrådet till våren eller om han ska förflyttas längre bort. En del av mig känner att han har gjort sitt. En annan del av mig tycker lite synd om Helge och kommer troligen ha lite svårt för att skicka iväg honom. Så det är inte helt omöjligt att han får flytta in i förrådet till våren till slut ändå. Han har ju i alla fall inga fler horn att bryta av så han borde klara nästa sommar lite bättre. Benen är fortfarande helt utan skavanker och är stadiga så de borde vi verkligen inte lyckas ha av. 

Halt eller skit

Det finns ett uttryck som heter "pest eller kolera" vilket innebär att inget av de aktuella valen är särskilt attraktiva eller tilltalande. Pest är en blodinfektion och kolera är en mag/tarmsjukdom och båda kan orsaka en dödlig utgång. Dock kan man numera behandla båda sjukdomarna, men den man definitivt inte vill ha, om man nu faktiskt har möjlighet att välja, är pest då bakterierna skadar organen medan koleran går att bota tämligen enkelt utan kvarstående men eller skador. 

Jag är varken bättre eller sämre än någon annan så jag brukar använda mig av uttrycket pest eller kolera. Ibland skapar jag lite varianter på uttrycket och idag blev det halt eller skit helt enkelt. Grunden till dagens uttryck uppkom under en av dagens promenader. Jag var inte ute och flanerade lite planlöst under dagen utan jag var på väg hem så förflyttningen var nödvändig. I alla fall om jag ville komma hem, och det ville jag. Det har varit nederbörd, varmt och kallt om vartannat de senaste dagarna och det har skapat en skaplig mängd is på gångvägarna. Sandning har det varit klart sparsamt med så det är verkligen mest is. Emellanåt kan man finna lite barmark men för att komma dit behöver man gå över is och sen slutar det vara isfritt efter en bit. Då står man liksom där och försöker finna bästa vägen framåt. Eller lite åt sidan. Alternativet är att gå bredvid gångvägen. Men där är det inte heller helt riskfritt att gå. För det som göms i snö kommer fram vid tö. Japp jag syftar på högarna med hundbajs som fått ligga kvar i snön och som nu ligger som små minor i gräskanten. De är som minor för när det är mörkt ute så ser man dem inte. Men man kommer att känna doften, och den kommer även troget att slå följe med en. I alla fall tills man begriper att man själv är orsaken till att doften enträget förföljer en. Eller snarare att det som sitter under skon är orsaken och man får anledning till att svära lite, jo jag kan vara rätt duktig på svordomar emellanåt, för att sedan skrapa av den oönskade sörjan som sitter under skon. 

Just idag lyckades jag undvika att kliva på någon hundmina för jag hann se dem. Undvek även att dratta omkull på isen, men fick ur mig ett antal halvljudliga hmm, öh, ojoj, hoppla, uhum när jag balanserade fram på gångvägen. Och så kom jag fram till uttrycket halt eller skit, för ibland är det bara att välja ett av dem hur mycket man än ogillar dem båda. 

Soogt

För en skaplig mängd år sedan, inte riktigt så långt tillbaka som på bronsåldern, men jag var fjorton år så det var rätt länge, sedan uttalade jag ett lite märkligt helt eget nyskapat ord. Jag var alltså inte i stadiet av att jag skulle lära mig att prata, utan talandet hade jag bemästrat flera år tidigare. Det jag försökte säga var att det kryper en fluga i taket men det jag fick fram var krub. Bara kort och gott, krub. Denna beskrivning av en flugas krypande i taket följde sedan med i många år och vi hade lika roligt åt det varje gång. Varför det blev krub eller hur tankarna ledde fram till ordet, som förvisso inte ens är ett ord alls, har jag absolut ingen som helst aning om. Bokstäverna stämmer ju inte ens om man förkortar orden, och b finns inte ens med alls. Men krub blev det.

Härom kvällen när jag satt i köket med en av sönerna hittade jag på ett annat ord. Soogt. Det ordet finns det en klart tydligare förklaring och koppling i. Vi diskuterade nämligen att vi skulle söka efter något och då blev det en kombination av sök och googla. Tror jag i alla fall. Man vet aldrig riktigt hur mina tankar snirklar runt inne i huvudet. Ibland känns det lite som att orden tar en omväg och plockar upp någon helt annan tanke på vägen till munnen. Men, soogt kan jag känna är nästan användbart i alla fall. Man kan till exempel fråga någon "har du soogt på det?" För om de sökt på Google eller genom någon annan sökmotor är egentligen irrelevant, det är ju själva sökningen som är intressant. 

Så ni kan ju prova att fråga om någon soogt på något och se om de reagerar på att det är ett icke befintligt ord. Fast nu finns det ju men det lär nog ta ett tag innan det kommer med i SAOL vilket jag tror att de flesta vet är Svenska Akademiens ordlista. Det kanske inte riktigt lika många vet är att första upplagan kom ut 1874 och den senaste gavs ut 2015. I de olika utgåvorna har ord både tagits bort och lagts till. I nästa utgåva kanske vi finner soogt. Vi får vänta och se helt enkelt. Krub tror jag dock inte kommer hitta fram till SAOL. 

Julpynt

Alla har vi olika traditioner kring julpyntandet. Förvisso även kring själva julafton och dagarna därikring men jag väljer att fokusera på julpyntet i denna text. Det står liksom lite högre i kurs för mig av olika anledningar. Julpynt förekommer även lite överallt, dels hemma, men även på kontor, i butiker och utomhus. 

Jag har i år haft förmånen att få besöka ett kontor där julpyntandet är helt överdådigt och har gjorts snudd på in absurdum. När jag klev in där kändes det lite som att bli omfamnad av julen. Och vem vill inte ha en varm kram när det är lite kyligt ute. Dock kan man behöva lite tid för att verkligen kunna ta in allt när det är fullt i varenda vrå. Borde kanske föreslå för dem att de har lite längre visningar så att man verkligen har möjlighet att sitta ner och bara insupa julkänslan. De skulle kunna ta inträde, för det är av den kalibern, och sälja glögg och pepparkakor. Fast det skulle nog vara lite störande för de som faktiskt försöker jobba på det kontoret så det är troligen bäst att jag låter bli att utveckla min lilla affärsidé. Det är ju inte heller på "mitt" kontor så mina vilda idéer skulle inte påverka mig utan endast andra. 

Själv har jag endast några få julsaker på mitt kontorsrum. Vi har en julgran i entrén, men i övrigt är det mer sparsmakat. I vårt lilla hus är det dock klart mer julpynt numera. Jag har även tidigare år tyckt att det har varit trevlig med julpynt, men de senare åren har jag liksom släppt lös min inre tomtemor i vårt lilla hus. Så vi har en snudd på löjlig mängd grangirlanger, ljusslingor och julkulor runt alla dörrar och fönster på nedervåningen. De flesta av alla ljuslyktorna står framme året om men även de kompletteras med några till i december. Det finns även ett antal tomtar som är lite strategiskt utplacerade. Placeringarna är utvalda så att tomtarna inte ska stå längst med de stråk som Pyret mest frekvent passerar, och därigenom hamna mitt framför nosen på honom och göra det alldeles för frestande för att inte attackera dem. Tycker väl liksom att det är lite dumt att uppmuntra skador på tomten. Tror inte direkt att man ökar chanserna till att hamna på någon snäll lista då, utan det blir mer troligt kol i julstrumpan. Eller möjligtvis Covid, men jag har redan nämnt att jag inte önskar få Covid i julklapp i år här Kol - Covid. 

När, alltså vilken dag eller kväll, själva julgranen ska tas in eller sättas upp råder det väldigt delade meningar om. Vi brukar gå iväg och handla en levande gran någon vecka eller två före själva julafton. Alltså en nedhuggen gran, som bör få vatten för att inte dö tämligen omgående, den är inte levande som i att den gör något särskilt utan den står helt still. Jag är inte längre betrodd att inhandla gran själv så därför går vi tillsammans. Sönerna anser nämligen att jag inte är kapabel till att välja rätt gran. Ett år blev granen nämligen  kanske en liten, liten, aning för stor vilket har gjort att sönerna helt har tappat förtroende för mig. I alla fall när det kommer till inköp av julgran. Till mitt försvar så ser faktiskt inte granarna lika stora ut på torget som de gör hemma i vardagsrummet. Sen är jag faktiskt tacksam för sönernas bärhjälp då jag inte orkar släpa hem en gran helt själv, för de är både tunga och otympliga. Vi har, då det endast är början av december, inte inhandlat årets julgran än så det återstår att se vad jag lyckas med i år. 

Nu blommar löken

Nu blommar löken är ett gammalt uttryck som innebär att man blir upprörd eller förvånad. Jag blev inte alls upprörd men däremot lite förvånad när jag såg några små blå blommor mellan höstlöven. Först trodde jag att det var små Scillor, vilket är lökväxter, som fått frispel och hade börjat blomma i mitten av november. Vädret är ju inte helt enkelt att förstå sig på så jag tänkte att det faktiskt hade kunnat vara så. Men, när jag kikade lite närmare så såg jag att Lobelian, som jag har haft i krukor i närheten, hade självsått sig i rabatten och tyckt att det var så trivsamt så att den lika gärna kunde blomma lite också. Nu har det kommit lite snö, och även varit lite kyligare, sedan dess så de blommar inte längre. Tänkte nämligen först att jag skulle ha märkt ut dem på något sätt så att jag vet att de ska få växa kvar och inte rensas bort som ogräs under våren. Men jag får väl sitta med en beskrivning av bladen och lupp i rabatten i vår och se om jag kan klura ut vad som är vad. 

Tydlighet

Tydlighet är rätt viktigt om man vill få fram rätt budskap. Ibland krävs även extrem tydlighet för att mottagaren av önskemålet ska förstå innebörden. Eller så driver mottagaren lite med dig, om förståelsen av budskapet, bara för att få se reaktionen. Och förhoppningsvis ett gott skratt. Det kan jag finna både underhållande och acceptabelt. Om man däremot driver med någon för att vara lite elak så anser jag inte att det är godtagbart, alls. 

För ett tag sedan bad jag äldsta sonen att ta upp tvätten som låg i trappen. Han var liksom på väg upp, och förbi den strategiskt placerade tvätthögen, så jag tyckte att han kunde ta med sig den på en gång. Nu var han på lite pillemariskt humör så han lyfte först upp tvätten men la sen ner den igen på trappsteget ovanför. Då jag hade gått in i ett annat rum så noterade jag först inte hans lilla tilltag utan sonen ropade på mig för att uppmärksamma mig på att han faktiskt hade gjort det jag bett om. Först tittade jag frågande på honom då tvätten fortfarande låg på ett trappsteg, men sen noterade jag att han faktiskt hade förflyttat högen uppåt. Han påpekade att jag faktiskt bara hade sagt "ta med tvätten upp" och inte hela vägen upp till övervåningen. Att det senare var underförstått begrep han förvisso men som sagt han kände väl att vi behövde ha lite roligt. Och det hade vi verkligen!

originalpositionen

uppburet

Livspussel

Ibland är det lite knepigt att få bitarna att passa ihop riktigt ordentligt i livspusslet. Det känns lite som att man emellanåt försöker lägga ett helt blankt pussel vilket gör det skapligt svårt att finna bitar som passar ihop. När det finns ett färdigt angivet motiv så är det klart enklare att få in bitarna på rätt plats, men när bilden inte finns än så, tja, kan det bli lite svårt att veta var en eller flera bitar ska placeras. Det är ju förvisso så att vi inte riktigt vet vad livet har att bringa i förväg så då är det rätt svårt att veta hur motivet ska se ut. Pusslet är därmed grått, eller beige om du önskar ha det i samma färg som universum anses ha, och så får man skapa ett eget motiv igenom livet. 

En kvinnas medellivslängd var under 2023 84,9 år. Ett år har 365 dagar, i alla fall om vi utgår från den gregorianska kalendern vilket de flesta gör sedan 1500-talet. Jo, jag är även medveten om att det är skottår vart fjärde år men nu förenklar jag lite så jag tar inte med det i beräkningen. Så, om varje dag skulle vara en pusselbit så skulle det bli 30 988,5 pusselbitar som ska läggas under en livstid. Männens medellivslängd under 2023 var 81,58 år så de skulle ha 29 776,7 pusselbitar, men nu är jag kvinna så jag utgår ifrån kvinnans medellivslängd. 

Sen är det ju inte så att endast en pusselbit behöver finna sin plats varje dag utan under skapligt många dagar här i livet så är det flera bitar som behöver läggas. Tror dock att antalet styrs lite av var i livet man befinner sig så jag snittar ut det till en bit per dag i min beräkning. Tänker att som barn så har man ännu inte lärt sig konsekvenstänkandet och då är man ju inte medveten om effekt och verkan så då behöver man inte fundera så mycket över sina val. När man är äldre har man förhoppningsvis inte riktig behovet av att organisera lika många saker så då vinner man några pusselbitar där också. Så jag får det till ungefär 31 000 pusselbitar som behöver placeras och organiseras under en livstid. Lägg till de extra dagarna från skottåren om du har svårt att få ihop det till 31 000.

Vissa dagar får man en hel näve pusselbitar kastade över sig vilket då även gör så att man behöver leta en stund efter vart de tog vägen innan man ens kan börja fundera över vart de ska passa in. Andra dagar räcker det med att man bara sneglar lite förstrött på de pusselbitar man redan har och sen kan lämna dem därhän. Ibland hittar man helt plötsligt en av de där pusselbitarna som slängdes på en, och som man inte kunde finna samma dag, och så kanske man till och med hittar en bra plats för den. Det kan i och för sig visa sig så småningom att den platsen är fel, men ibland får man liksom placera ut bitarna där det känns bra för stunden också. För om man bara koncentrerar sig på själva pusslandet så missar man allt annat som sker runt omkring. Livspusslet sägs handla om att balansera olika delar här i livet men jag tror nog att det handlar minst lika mycket om att inte fastna i pusslet utan några bitar får nog hitta rätt plats med hjälp av andra eller sig själva helt enkelt. 

31 000 bitar är rätt många delar så man kan behöva ta hjälp med några också. Sen kanske alla pusselbitar man själv får inte passar i det egna pusslet, så då får man ge bort dem eller passa in dem i någon annans pussel. 

Vad hände?

För ett antal år sedan så noterade jag en morgon att det låg ett par rosa fluffiga tofflor i ett hörn av busskuren. Det väckte rätt många frågor. Funderade över om innehavaren helt plötslig kom på att denne glömt att ta på sig skor och ansåg att det såg mindre suspekt ut att gå i bara strumporna eller barfota istället för i tofflor. Eller om någon gått i sömnen och halvvägs igenom promenaden fått för sig att tofflorna inte längre behövdes? Personen måste ha undrat vart tofflorna tog vägen i så fall. 

Häromdagen så såg jag ett par strumpor på trottoaren. Tredje dagen jag passerade låg de fortfarande kvar så då tog jag detta foto. Då det är lite kyligt ute så borde innehavaren av dessa ha haft ett par skor på sig också. Det i sin tur gör att det krävs lite mer aktivitet att få av strumporna än att bara kliva ur ett par tofflor så jag undrar varför dessa strumpor blev ratade och kvarlämnade. De ser hela ut och skulle det ha varit någon som tänkt slänga dem av någon anledning så borde de ha sett att de missat luckan och att de hamnat på marken. 

Vantar, mössor, halsdukar och till och med tröjor har jag klart lättare att förstå att de blir tappade eller kvarlämnade. Men fotbeklädnader begriper jag inte. Personligen har jag förvisso skapligt gott om både strumpor och skor, men jag använder endast ett par i taget så jag skulle märka om jag tappade dem. 

Kakmonster

Det är inte för att hålla några monster inlåsta i burkarna som de är försedda med hänglås. Det är för att hålla en viss person utelåst. 

En kollega uttryckte nyligen ett önskemål om att vi inte bör ha så mycket kakor på kontoret. Personen ifråga har väldigt svårt för att låta bli att äta kakorna och påtalade att de har en skapligt oönskad effekt på midjemåttet. Nu är personen förvisso inte ensam om det bekymret utan vi är flera som gärna förser oss med en kaka eller två under dagens lopp. Av olika anledningar skiljer sig dock effekterna åt. 

Sen är jag medveten om att en del andra kollegor gärna ser att det finns kakor tillgängliga på kontoret. Som belöning, tröst, energitillskott eller vad det nu kan vara. Jag överlåter till var och en att avgöra varför just de förtjänar en kaka. 

Huruvida personen ifråga uppskattar mitt tilltag eller ej är jag inte helt säker på. Den första responsen var i och för sig positiv, men jag kan tycka att det är lite grymt att sukta med något som man sen inte kan komma åt. Samtidigt kan det kanske vara positivt för oss alla att det inte är riktigt lika enkelt att stoppa ner näven i en av burkarna, utan att man faktiskt får jobba lite för kakorna. Hänglåsen är nämligen inte direkt av någon superkvalité så även om man vet koden behöver man lirka lite för att låsa upp dem. Därigenom så behöver man för närvarande vara skapligt motiverad för att komma åt några kakor. Beslutet, om hänglåsen ska vara kvar eller ej, överlämnar jag åt någon annan att fatta. Jag hängde bara dit dem i ett försök att vara lite hjälpsam. 

10 smågodisar

För några veckor sedan så fick jag större delen av nedervåningen ommålad. Eller fick och fick. Jag anlitade en målerifirma och de skickade ut en superduktig och trevlig målare och så fick jag en faktura och betalade för jobbet. Det var välbehövligt så det känns lite som en vinst ändå och vinsten fick jag ju liksom på köpet.

När arbetet var klart så återstod endast äventyret med att få tillbaka möbler, tavlor, kablar och annat på plats igen. Möblerna hamnade snudd på exakt på samma plats. Jag tror att vitrinskåpet står några centimeter längre till höger, men det är nog den enda variationen av möblemanget. Tavlorna har jag hängt om på nya ställen däremot så lite nyinrett har det blivit genom det i alla fall. Sen var det det där med kablar. Igen. Har ju skrivit om kabelkanaler tidigare och, tja, de har en viss relevans även i denna text. Jag ogillar skarpt synliga kablar som slingrar sig fram längs med listerna och det gör att jag återkommer till kabelkanaler. För innan ommålningen så hade jag spikat fast antennkabeln med kabelklamrar längst med socklarna runt halva vardagsrummet. Det höll förvisso kabeln ifrån själva golvet, men den syntes fortfarande. Därför valde jag att investera i flera kabelkanaler som jag satte ovanpå socklarna så att de knappt syns. Det är bara det att antennuttaget sitter på en vägg och TV:n, box och allt annat är på helt andra sidan rummet. Kan för mitt liv inte förstå hur man tänkte när man valde att placera uttaget där man gjorde. Eller så gjorde de det med flit för att de hade en dålig dag och ville hämnas på främmande människor i framtiden. Inte för att de skulle få njuta av eländet de skapat eller höra svordomarna när man lite tillfälligt lägger en antennkabel tvärs över golvet och sen upprepade gånger fastnar i den. Men det kanske gjorde deras dag lite bättre på något märkligt sätt ändå. Och nu sitter uttaget där det gör så jag får hantera det helt enkelt. Nåväl, kabelkanaler inhandlades för att dölja kabeln så mycket som möjligt. Första inhandlingsrundan fick jag hjälp av en ung kvinna med att klura ut mått och vad som var prisvärt. Väl hemma började jag sätta dit kabelkanalerna och plutta i kabeln. Det gick väldigt bra, en bit i alla fall. För sen hade jag inte fler kabelkanaler kvar. Dagen efter reserverade jag därför ytterligare fyra kabelkanaler för att plocka upp lite senare under dagen. 

Gick så småningom iväg för att hämta upp min reservation. Jag betalade och gick förnöjt iväg med kabelkanalerna och tillhörande skarvset. Fast när jag betalade mina 299:90 för mina varor så nämnde jag för den unga mannen som expedierade mig att när jag var barn så fick man två smågodisar för 10 öre. Inte för att han hade någon glädje av min lilla anekdot men han höll god min och vi önskade varandra en fin dag. När jag kom hem så hade jag först lite annat att pyssla med men så småningom tog jag fram kabelkanalerna och såg då tämligen omgående att de var fel dimension, för självklart hade jag inte kontrollerat måttet på de jag redan hade monterat. De nyinköpta var smalare så det skulle inte gå att få in någon antennkabel i dem utan att få ett totalt nervsammanbrott. Så jag la dem åt sidan och beslöt mig för att gå tillbaka och byta dagen efter. 

Så, tredje besöket i samma butik ledde till ett återköp och sedan inhandling av kabelkanaler med rätt dimension. Den här gången hade jag tänkt till lite i förväg så jag hade tagit med en liten bit av den sort jag hade monterat hemma för att verkligen säkerställa att det blev rätt. Då det var samma unga man som expedierade mig denna gång så påtalade jag hur korkad jag kände mig för jag hade ju suttit hemma och lagt reservationen dagen innan och hade haft alla möjligheter att få till det rätt, dels genom att mäta kabelkanalerna eller till och med kontrollera kvittot, men näe det hade liksom varit för enkelt. Återköpet blev 299:90 och det nya inköpet blev 299:50. Det vill säga hela 50 öre under 300 kronor! För att fortsätta min anekdot från dagen innan så nämnde jag att nu hade jag fått hela 10 smågodisar för den slanten när jag var barn så det var en riktig vinst. Behövde uträtta ett par andra ärenden så jag fick vänligt nog lämna kabelkanalerna i butiken medan jag uträttade dem. Tror att den unge mannen vid det här laget ansåg att jag säkert skulle utgöra någon form av fara för allmänheten med kabelkanalerna under armen så han gjorde samhället lite av en tjänst. 

Äldsta sonen som slagit följe med mig nämnde att jag kanske borde köpa något för 50 öre till den trevlige unge mannen. Jag tyckte att det var ett toppenbra förslag. Nöjde mig dock inte med en sak för 50 öre, tror knappt att det är möjligt att finna något för 50 öre idag, utan bestämde mig för att handla 10 smågodisar istället. För det var ju det jag hade tjatat om vid två tillfällen så det är klart att han skulle få smågodis! Fann en liten påse och plockade ihop 10 godisar. Gick sedan lite nöjt tillbaka till butiken för att hämta kabelkanalerna och lämna över mitt byte. Kände mig lite halvbusig faktiskt så det var lite som att det var en hemlig skatt som skulle överlämnas. Lite som när man var barn. Den unge mannen blev både förvånad och glad över den lilla gåvan. Och nej, 10 smågodisar kostar inte 50 öre idag utan 11 kronor men det var det värt. 

Bin som verkar

Biverkningar är ej önskade negativa effekter av ett läkemedel. Om man lyckas få några positiva extra reaktioner av ett läkemedel så kallas de för sidoeffekter. Själv tänker jag på bin som verkar när jag läser ordet biverkningar. Bin anses vara flitiga och nyttiga på många sätt och jag kan liksom se framför mig små bin som surrar runt och idogt jobbar på för att verka för att laga något som är lite småtrasigt. 

Sen är det det här med att ta en medicin och sen fylla på med andra mediciner mot, eller om det heter för, biverkningarna. Det där med mot eller för tycker jag inte är ett helt självklart ordval. Mot innebär i mitt tycke det ytterst lite förlängda ordet emot och jo det kan kanske vara passande. För är ju just för något och det kan man då tolka, i alla fall i mina krokiga tankebanor, som att medicinen är för något och det är ju inte riktigt intressant då man inte vill varken vara sjuk eller ha biverkningar alls. Nu när jag sätter mina funderingar på pränt så är nog mitt ordval framöver, medicin mot något. Fast om jag vrider lite, lite, grann på det så är medicinen för att må bättre. För jag tror inte det är särskilt många som tar en medicin bara sådär utan det finns oftast en orsak till det. Jag får nog fortsätta vara oense med mig själv om jag ska säga för eller mot. Eller så är det medicin för att behandla sjukdom och andra mediciner mot biverkningarna. Nej, jag får nog fortsätta med min inte dialog kring hur jag tycker att det ska vara. 

Både sjukdom och läkemedel som var för sig ger olika symptom och biverkningar kan även tillsammans skapa klart oönskade effekter, vilket jag själv erfar för tillfället och vad ska jag säga, roligare kunde det vara, men absolut klart värre! Så jag tuffar på men i klart mer makligt takt än vanligt. Och det kommer bli bättre, snart. Tänker jag i alla fall. Alltså bättre kommer det definitivt att bli, det är mer tidsaspekten som jag själv har lagt till. Och sen har jag en förhoppning om att jag snart kan sluta ta extra mediciner mot biverkningarna. 

En person i min närhet säger när denne tar en viss sorts medicin att "andra blir så dumma i huvudet när jag tar de tabletterna". Just det är ju en skapligt extrem biverkan då den påverkar precis alla runtomkring en och inte ens en själv. Eller så är det så att personen ifråga drabbas av en biverkan som kallas villfarelse. Tror inte att just den biverkan finns med i någon bipacksedel, men personen borde kanske anmäla just den och se vad den eventuella återkopplingen blir. 

Sen finns det ju biverkningar som inte beror på något man inmundigat, utan de som blir effekter av saker som sker i verkliga livet. De kan ge både negativa biverkningar och positiva sidoeffekter men det är en helt annan historia. 

Ja det är en humla på fotot. Jag är fullt medveten om att det är en annan insekt än bin, men humlor vet inte ens om att de inte kan flyga så då kan den vara med på fotot för bin.  Och texten är ju dessutom om biverkningar och inte heller om bin. Sen är det där med att humlor inte kan flyga en myt från 1930-talet. Den uppkom genom att en expert inom aerodynamik helt missade att ta med själva vingkonstruktionen på humlor i sina beräkningar. Det är alltså inte sant att humlor inte kan flyga, fast de behöver vara varma för att kunna flyga så om de är kalla så stämmer det att de inte kan flyga. Jag valde i alla fall ett foto med en humla till denna text då jag tycker att humlor är fina. 

Läskigt skräp

Förra helgen hade vi städdag i vår förening. En av de saker som jag uppskattar extra mycket med dem är att en container hyrs in så att man enkelt kan slänga både eget och föreningens skräp. Jag tilltalas rätt starkt av att rensa ut och slänga saker. En del saker, så som koftor, har jag förvisso lite svårare för att förvisa från hemmets trygga vrå, men mycket annat som har fyllt sitt syfte och inte går att skänka bort tycker jag det är skönt att bli av med. Nu visste jag veckan innan städdagen att sönerna inte skulle vara hemma så jag frågade i förväg en granne om assistans med att forsla iväg det jag hade samlat på mig. Det jag inte visste, när jag plockade ihop sakerna, var varken att sönerna inte skulle vara hemma eller att jag inte skulle mäkta med att gå iväg med dem själv så därför behövde jag be om hjälp. För att låta allt stå kvar till vårens städdag var nog mer än min mentala hälsa skulle ha klarat av. I alla fall om jag skulle behålla en större mängd av mitt förstånd. Fast det är klart, jag hade kunnat gömma undan det lite för mig själv, skräpet alltså inte förståndet, och därigenom inte ha blivit helt galen. Men, nu löste det sig tack och lov genom mina hjälpsamma och modiga grannar. 

Normalt sett kanske det inte är så där direkt jättemodigt att hjälpa någon att slänga några hyllor och sopsäckar, men efter följande kommentar från mig så tycker jag faktiskt att det var lite modigt att gå iväg själv med säckarna till containern.
"Tack snälla för hjälpen nu när barnen inte är hemma, det är verkligen uppskattat. Och förresten, öppna inte sopsäckarna, de är inte så fräscha."

Anledningen till att jag sa att han inte skulle öppna sopsäckarna var att de stått utomhus med diverse trädgårdsavfall och utrensade kläder i under några veckor. Det i sin tur gjorde att jag kunde ana att det inte var sådär värst jättefräscht inuti sopsäckarna och jag ville att grannen inte skulle behöva hantera det. Den andra anledningen till varför jag över huvud taget sa, öppna inte säckarna, var den att ansvarige vid den inhyrda containern brukar be de som kommer med fulla lövsäckar att hälla ut löven ur säcken. Löven faller då ner i alla skrymslen och vrår och fyller därmed upp containern mer effektivt vilket är en god idé. Om det är fräscha löv i säckarna. I mina säckar var det ju inte det. 

Eftersom det blev några vändor med skräp och jag erfor lite dåligt samvete över att jag hade samlat ihop saker som jag inte själv kunde ta hand om så stod jag kvar utomhus och väntade mellan varven till containern. Grannfrun var ute på deras baksida så jag gick över till henne för att tacka även henne för assistansen. De hade en hel del som de själva skulle ta hand om också, och genom att hjälpa mig så minskade ju både tiden och energin för deras egna göromål. Grannfrun är en mycket kapabel kvinna så jag tror nog att enda anledningen till att just maken fick förflytta mitt skräp var att han liksom drog nitlotten genom att han råkade öppna dörren när jag ringde på några kvällar tidigare. 

Jag passade i alla fall på att försöka ursäkta min lite märklig kommentar om att inte öppna mina sopsäckar varpå grannfrun påpekade att det blev liksom ännu värre när jag började förklara att jag inte hade malt ner barnen utan att det skulle komma hem igen. Det var nämligen något liknande jag hasplade ur mig när jag först nämnde att sönerna var för stora för att få ner i stora delar i antalet sopsäckar som jag fick hjälp med att slänga. 

Vet inte riktigt om jag kände mig inspirerad av den annalkande Halloween aftonen men jag insåg själv, lite i efterhand vilket var i senaste laget, att jag kunde ha formulerat mig klart mindre skräckinjagande. Nåväl sönerna har kommit hem igen så att de inte låg i säckarna är numera säkerställt. 

Höst

 

Jag kan på många sätt tycka att hösten är en väldigt mysig och trevlig tid på året. Man får bland annat plocka fram alla mysiga koftor och stickade tröjor. Ett antal av de jag har brukar jag dock varje höst lite besviket behöva degradera till kategorin, endast lämpliga för hemmabruk, då de dessvärre har blivit för utslitna. De har med andra ord visat sig bland folk för sista gången. Om nu inte någon kommer hem till mig när jag använder någon av dem. Fast personer som kommer hem till mig brukar jag inte riktigt benämna "folk" även om de kan vara det i andras ögon. Riktigt bra och sköna koftor är inte helt enkelt att hitta för tämligen ofta så slänger man in lite ull av något slag och då är de inte för mig. Jag anser att ull kliar, och jo ni är förmodligen många som inte tycker det, eller bara står ut helt enkelt, men jag tycker inte om när det kliar. Och ull kliar. Så det så. 

Min svårighet med att rensa ut dessa bra att ha koftor gör att det finns alldeles för många i min ägo. Är medveten om att jag inte kan ha alla samtidigt så jag borde verkligen, verkligen, ta tag i mitt koftsamlande. Då man oftast är inne lite mer borde jag ju även kunna finna tid till att rensa ut lite. Men, nej än har det inte inträffat, men kanske får jag till slut nog på mina överfulla lådor och gör något åt saken. För det börjar snudd på bli löjligt med innehavet av bra att ha koftor. 

Något annat som jag uppskattar att jag har gott om under hösten är ljuslyktor. Men de används så de behöver jag tack och lov inte göra mig av med. Jag har även en liten förkärlek för ledljus. Tycker det är smidigt när de tänds automatiskt och jag inte behöver oroa mig för att komma ihåg att släcka dem. Och så blir det inte särskilt varmt av ledljus vilket också är praktiskt. För även om jag har gott om koftor, troligen så pass många att jag skulle kunna klä en hel tropp eller en halv pluton, så känns det rätt onödigt att skapa den mängd värme som uppkommer om jag tänder levande ljus i alla mina ljuslyktor. Och för den som inte vet det så är en tropp ungefär 8 - 20 soldater och en halv pluton är ungefär 20 soldater. Koftorna skulle såklart inte behövas för att hålla värmen i första läget, men de skulle behövas när jag börjar öppna fönster och dörrar för att bli av med värmen. 

Jag uppskattar även alla vackra färger som hösten har att bjuda på. Och det där med att sparka i lövhögar är klart underskattat. Själv kan jag ibland inte riktigt låta bli. Jag kan gärna vada igenom en ihopblåst lövgång när möjligheten bjuds. Så länge löven är torra. För det är inte alls lika effektfullt att vada genom blöta löv. De flyger liksom inte iväg utan klibbar mer fast och det är inte riktigt målet med lövsparkandet. Så om du inte brukar sparka iväg lite löv så prova för det ger en, tycker jag i alla fall, befriande känsla.

En kabelkanal

Det är, tro det eller ej, inte någon ny form av fikabröd denna text handlar om utan faktiskt om kabelkanaler. 

Avsaknaden av värmetillförsel i köket på kontoret var tämligen stor, så det införskaffades ett element för att råda bot på det. Dynor till stolarna och ett antal filtar inhandlades också, men ett element är liksom att föredra för att värma upp ett utrymme där man ska inmundiga sin lunch. Filtar och mat är dessutom oftast inte en överdrivet bra kombination. I alla fall inte när det handlar om mig. 

Elementet beställdes och levererades och skulle så småningom även monteras på en vägg. Det blir förvisso ingen påverkan på elräkningen när det ligger på golvet i en kartong, men det alstrar inte heller den efterlängtade värmen så vi kom fram till att det vore bättre att sätta upp det på väggen så att det kunde få uppfylla sitt verkliga syfte. Innan vi kom riktigt så långt så satt jag tillsammans med en kollega i köket och funderade lite över vilken vägg elementet borde sättas upp på. Min kollega konstaterade att det hade varit lite mer inredningsmässigt fördelaktigt om kontakten hade suttit på andra sidan av elementet än vad den gjorde. Kollegan ansåg även vidare att det skulle bli skapligt oestetiskt med en ful kabel som gick längst med väggen under elementet. Det var absolut inget fel på utseendet av själva kabeln, utan det är mer det att det inte är särskilt snyggt med kablar som dräller runt på golvet eller längst socklarna. Och det håller jag absolut med om. Jag föreslog därför att vi kunde ju sätta upp en kabelkanal. Min kollega såg rätt frågande ut en stund, men fick sen ur sig något liknande "ska vi ha Netflix i köket på kontoret?"

Jag kommer inte ihåg det exakta ordvalet, men det jag däremot kommer ihåg är att jag skrattade så att tårarna rann och att jag höll på att ramla av stolen. Nu vet jag ju inte om jag gör oriktig reklam på något vis så jag kan ju nämna att det finns många andra streamingtjänster om man nu diskuterar sådana alternativ, som till exempel HBO och Viaplay. Men nu diskuterade vi inte sebara kabelkanaler, utan det vi pratade om var en kanal för att dra en elkabel igenom. Eller, det var i alla fall det jag syftade på och inget annat, vilket jag fick förklara för min lite lätt konfunderade kollega. Personligen är jag smått allergisk emot kablar som får härja fritt och skapa oreda och dammfällor så jag har på några utvalda ställen satt upp just kabelkanaler i vårt lilla hus. Alltså, på ställen där det behöver gå kablar. Jag har inte använt dem som någon typ av dekorationer eller unika inredningsdetaljer. För jag är inte helt stormförtjust i kabelkanaler heller, men de är ändå bättre än sladdriga kablar. 

Så, i min lilla bubbla är det klart troligare att en kabelkanal används till just kablar men jag har insett att de flesta andra klart oftare syftar på en streamingtjänst. Och jo, elementet kom upp på väggen genom att två andra händiga kollegor tog tag i saken och såg till att det blev åtgärdat. Kontakten hamnade även på rätt sida i förhållande till eluttaget på väggen där elementet slutligen monterades.

Kol - Covid

Jag anser själv att jag försökte vara tämligen snäll, omtänksam och hjälpsam i största allmänhet under 2023. Är dock fullt medveten om att jag definitivt inte är perfekt, så viss butterhet och grinighet har säkerligen lyst igenom emellanåt. De stunderna torde dock ha varit i klar minoritet i jämförelse med de mer vänliga och positiva tillfällena. Nu är ju det enligt mitt eget tycke och jag förstår att alla inte håller med. Men, jag vill be de av er som inte är helt nöjda med mig att vänligen inte skicka några brev till tomten om det detta i år. Ni får klart hellre skriva någon kommentar här så att jag har en möjlighet att försöka bättra mig istället. 

Dessutom så verkar tomten ha viss brist på kol så han ersätter därför kolet i min julstrumpa med Covid. Personligen så hade jag faktiskt föredragit kol då det är lite mindre utmattande och ansträngande att göra sig av med. Jag hade till och med kunnat ge bort kolet till någon granne som kunde ha använt det i grillen så då hade jag ju liksom haft möjlighet göra en god gärning på en gång. Covid anser jag inte vara en särskilt trevlig sak att medvetet ge bort så det har jag behållit för mig själv. Eller tja, helt och hållet har jag inte behållit det för mig själv då sönerna brukar visa sitt medlidande genom att också bli sjuka. Ibland turas vi till med om med att få Covid först så att det blir lite variation. 

 

Nu önskar jag därför att alltså inte få Covid i julstrumpan under december 2024. Inte efterföljande år heller för den delen, men jag nöjer mig med att önska det bara för i år i fall jag skulle lyckas med att göra något riktigt dumt under året. I så fall önskar jag ha den eventuella dumheten innestående till 2025.