James och den lilla svarta

Det har nu gått ett antal år sedan jag började fundera över att starta någon form av elefantsafari.  Jag har ännu inte utvecklat själva affärsidén vidare så den får ligga kvar i malpåsen ett tag till. Men, jaktmarkerna i vårt lilla hushåll finns kvar och dammet fortsätter obönhörligen att frodas. Den lilla svarta finns kvar men hon trivs ganska bra i sin lilla boning i köket och brukar streta emot rätt rejält varje gång jag försöker prångla ut henne ur skåpet. Protesterna består i och för sig mest av att någon del nästintill alltid skramlar iväg åt annat än önskvärt håll. När hon väl har kommit fram så tuffar hon på och sköter sig alldeles utmärkt. Förutom att hon vill ha en chaufför då, för hon kör inte själv. 

För ett litet tag sedan utökades därför vår lilla familj med James. Han blev namngiven redan innan han blev inburen för jag hade lite på känn att han inte skulle bete sig helt klanderfritt kring framförallt mattkanter. Han fick därför sitt namn från Grevinnan och betjänten. Sketchen skrevs på 1920-talet av Laurie Wylie men hade officiell premiär först 1948. Karaktärerna James och Miss Sophie har spelats av flera olika skådespelare och den finns även i flera olika varianter. Sketchen alltså, vår James hade premiär 2023 och är ensam om just sin roll i vårt hushåll. Det där med bekymmersamma mattkanter har jag dock fått bekräftat då framförallt en matta är lite för tunn och lätt. Han förstår därmed inte riktigt att det är en kant han kör över, utan han försöker tugga i sig mattan istället. Jag har kommit på att jag kan vika upp kanterna så låter han bli just den mattan och den är rätt liten så det gör inget. För övrigt så kör han runt lite som att han är lite lätt onykter för han kan liksom få för sig att vända runt och köra fram och tillbaka över nästintill exakt samma del av golvet en stund. Så småningom brukar förvisso även James tröttna på den monotona rutten och då byter han färdväg. Han är skapligt duktig på att samla in elefantembryon, men toleransnivån är inte direkt superhög. För han tuffar på och sen stannar han och känner sig full och ensam och då piper han för att få uppmärksamhet. Lite som om han är skapligt berusad och har uppnått stadiet gråtmildhet. Men det är tämligen enkelt att få honom att nyktra till. Eller tja, att tömma behållaren för damm och skräp. Dock är den inte ens halvfull när han hamnar i stadiet för ledsamhet så därför anser jag att hans toleransnivå är väldigt låg och gott skulle ha kunnat vara lite högre. 

James är ingen exklusiv variant av sin art men det gör inget, för han var faktiskt gratis, och han förgyller vår tillvaro genom att göra den lite mindre dammgrå. Det anser jag i sin tur vara fullt tillräckligt för att vara en tillgång i vårt lilla hushåll. Och så är det lite underhållande att titta på när han försöker ta sig ut från lite trängre vrår som han lyckats ta sig in i. 

Jag har även viss förståelse för James för jag har själv snubblat fram som honom vid ett flertal tillfällen. Och många gånger på exakt samma ställe! Det finns en tröskel i äldsta sonens förra skola som jag aldrig lärde mig att passera på korrekt vis. Det vill säga jag snubblade alltid in i salen som tröskeln befanns sig vid entrén till. Kan väl säga som så att alla på skolan visste när jag var där och vem jag var även om det, av flera anledningar, verkligen inte var mitt mål. Sonen tog det dock med jämnmod för han har insett att det inte är någon idé att skämmas över mig, för då skulle han inte få göra annat. Och så vill jag tillägga, för säkerhets skull, att mitt snubblade skedde i ett helt nyktert tillstånd. Det hade sett väldigt illa ut om jag var onykter på en skola. För närvarande är troligen min toleransnivå för alkoholhaltiga drycker snudd på lika dålig som James nivå för damm är så jag är väldigt petig med vid vilka tillfällen jag inmundigar sådana. Alkoholhaltiga drycker alltså. Inte damm. Damm vill jag helst få i mig så lite som möjligt av. Alltid. 

Om den lilla svarta och James skulle ha en tävling i effektivitet så skulle den lilla svarta definitivt vinna om det handlade om fångst. Om det däremot skulle handla om flest saker som blir gjorda samtidigt så skulle James vinna. För när James tuffar runt så passar jag på att göra en massa andra saker eftersom jag inte behöver dammsuga. Nu behöver de i och för sig inte tävla då jag uppskattar dem båda två och de fyller olika behov. 

För den som inte klurat ut det än så är den lilla svarta ingen klänning, utan vår dammsugare. Den lilla svarta i klänningsform lanserades 1 oktober 1926 av Coco Chanel men vår lilla svarta är både lanserad och tillverkad långt senare än så. Och för tydlighetens skull så är James en robotdammsugare och ingen onykter betjänt. 

Strumpor

Jag brukar avvakta med att para ihop strumporna tills efter att jag har tvättat alla som låg i tvättkorgen då de har en benägenhet att fly ifrån varandra under tiden de tillbringar i tvättkorgen. Jag har nämligen noterat att flertalet strumpor brukar leta sig ner till botten av tvättkorgen. Vet inte varför eller om det är så att det hålls någon hemligt strumpfest i botten. Alla verkar dock inte vara inbjudna för en del strumpor ligger snällt kvar i det tvättlager som de blev placerade i från början. Det i sin tur tycker jag faktiskt är lite ojuste. Om det nu inte är så att de själva har gjort ett eget aktivt val att inte gå på festen, för då är det hel ok. En del av strumporna är ju lite till åren gångna så de kanske tidigare har deltagit i festen på botten, men numera känner att de hellre vilar upp sig lite högre upp i tvättkorgen medan de yngre förmågorna roar sig. 

Oavsett festande eller icke så undrar jag ibland lite över hur många strumpor vi lyckas använda under en vecka. Denna fundering dyker oftast upp under början av hösten då strumpanvändandet i vårt lilla hushåll tilltar markant, alltså efter barfotaperioden. Vi är tre personer i hushållet som använder strumpor men ibland tror jag att även Pyret, som har fyra tassar, använder strumpor. Det känns i alla fall så, dels när strumporna ska hängas på tork och sen när de ska paras ihop. Men jag har än så länge inte funnit några ministrumpor så Pyret är nog oskyldig trots allt. Vi föredrar alla tre i hushållet att ha svarta strumpor under vinterhalvåret så det brukar bli en rätt skaplig svart hög som jag behöver sortera mig igenom när tvätten är avklarad. En av oss har förvisso haft den goda smaken att köpa några mörkblå strumpor. Lite som att han liksom velat slänga in en liten färgklick sådär. Nu har vi för övrigt alla tre olika strumppreferenser så sorteringen är inte direkt överdrivet komplicerad men högen känns oftast väldigt stor. För den som inte orkar räkna kan jag nämna att 3*2*7 är 42 vilket är antalet strumpor som oftast ligger i högen.

För övrigt kan jag nämna att 42 även är svaret på "den yttersta frågan om livet, universum och allting" vilket de som har läst Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är medvetna om. Nu är det ett tämligen välkänt svar så man behöver kanske inte ens ha läst böckerna för att känna till svaret, men just det kan jag inte svara på då jag har läst dem. 

Inom matematiken kan man även se bland annat dessa beskrivningar men jag tänker inte ens försöka ge mig i kast med några vidare förklaringar så ni får googla själva. 
42 är ett praktiskt tal
42 är ett palindromtal i det kvarternära talsystemet
42 är det näst lägsta talet som har tre olika primfaktorer, och därmed är ett sfeniskt tal

Kom ihåg motståndet!

Ett nytt år är i annalkande och det i sin tur innebär för många att ge löften till sig själva och ibland även till andra. Personligen så är jag ingen större förespråkare av nyårslöften. Andra får gärna ge dem, men jag gör det aldrig. Jag föredrar, om jag nu nödvändigtvis måste lova mig själv något alls, att göra det vilken dag som helst. För mig känns det bättre och enklare. Nu är jag fullt medveten om att vissa saker borde jag lova mig själv, att antingen sluta med eller börja med, men jag är inte mogen för det än så jag avvaktar lite till tills jag är det. Om jag nu blir det, det vet jag inte än. Jag anser även att ett löfte är skapligt kravfyllt så därför föredrar jag att till exempel säga, jag ska försöka. Framförallt när det gäller diskussioner med mina söner. Fast ibland lovar jag dem faktiskt saker och då håller jag dem. 

Nåväl, nyårslöften är på ingång och ett ganska vanligt sådant är troligen att man ska börja träna. Jag i min tur försökte ta tag i det för ett tag sedan. Helt ärligt går det ju inte superbra, men jag har goda intentioner i alla fall. Och till mitt försvar, att jag inte har gått så många gånga som jag borde ha alltså, så lyckades jag ställa till med något i ena foten när jag var och tränade så jag ansåg att den skulle få återhämta sig lite. Jag är mycket väl medveten om att man inte måsta använda fötterna för allt när man tränar, men jag är inte bättre än någon annan så jag fann en, för mig, passande ursäkt. Så det så. Men idag var jag i alla fall lite duktig och var och tränade under förmiddagen. Inte hela förmiddagen då, för det hade varit väldigt överdrivet, utan mer en lite lagom kännbar stund sådär. En sak har jag i alla fall lärt mig under mina lite väl få träningspass på gymmet och det är att kontrollera inställningen av motståndet på roddmaskinen. Både första och andra gången gick jag ut starkt med rodden, men efter cirka fem minuter så kände jag mig väldigt klen och blev oerhört besviken på mig själv. Men när jag kikade lite på maskinen så kom jag på att det fanns ett vred för att ställa in motståndet och det var så klart inställt på max. Det är inte riktigt att föredra när man inte har tränat nästintill alls på några år. 

Man skulle kunna tro att jag borde ha kommit ihåg det där med inställningen mellan första och andra besöket men det gjorde jag alltså inte. Däremot har jag numera lärt mig det. Tack och lov. Det i sin tur kanske minskar mitt motstånd mot att ta mig till gymmet och faktiskt träna lite mer frekvent. Men jag lovar inget, tiden får utvisa hur det blir.