Morgnar på bussen

Att jag inte är särdeles morgonpigg har jag nämnt här tidigare, bland annat i denna text Väckningar. Vissa dagar verkar jag ändå ha vaknat till så pass att jag i alla fall kan ta in lite av allt som sker runtomkring mig och inte går iväg i ett totalt sömndrucket tillstånd. Häromdagen var det ett sådant tillfälle och trots att jag hade möjlighet att åka iväg lite tidigare än vanligt så var jag tämligen vaken när jag satte mig på bussen för att åka till kontoret. 

Efter att bussen hade kört iväg, eller snarare chauffören hade kört iväg, bussen var inte självgående, så ljöd en väckning från en medpassagerares mobil. Det lät verkligen som en väckningssignal så därför tror jag att det faktiskt var det. Medpassageraren lyckades så småningom med att stänga av signalen och jag hoppas att denne vaknade till lite om den nu inte redan hade gjort det. Morgnar, för min del i alla fall, är skapligt rutinartade så personligen skulle jag nog själv nästan kunna ge mig iväg i sömnen. 

En annan passagerare, som klev på efter en bit på rutten, luktade sockervadd. Jo, personen luktade verkligen just sockervadd. Jag satt nämligen och sökte en stund efter doften ifråga innan jag helt plötsligt kom på vad det var. Den väldoftande personen var inte inlindad i spunnet socker men hade kanske varit på någon marknad eller dylikt dagen innan och ätit sockervadd. Fast det är väl mer troligt att det finns någon parfym som luktar sockervadd. Smart affärsidé i så fall.

En annan lite yrvaken person, eller vad det nu var som gjorde att denne var försenad till bussen, sprang för att hinna med bussen och klarade därmed av att få med ett av veckans träningspass på morgonen. Personligen tycker jag att den springande individen klarade av löpturen med bravur då denne knappt var andfådd när den letade efter en ledig sittplats. Personen ifråga var även klok nog att tacka chauffören för att denna hade väntat lite extra så att den hann med bussen. En annan morgon var det nämligen en ung tjej som klev på den inväntande bussen och när chauffören frågade henne vad man säger så stod hon en bra stund och funderade innan hon klämde ur sig ett frågande "tack". Hon fick rätt och förhoppningsvis så kommer hon ihåg det framöver. För jag anser faktiskt att man spontant bör tacka någon som hjälper en. 

Vid ett helt annat tillfälle så hade jag förmånen av att få lyssna på en saga på väg till jobbet. Det var en lite äldre storasyster som läste för sin lillebror. Jag kan inte längre dra mig till minnes alla detaljer, men kontentan av det hela var att bonden hjälpte alla djuren och som tack så tvättade de hans traktor som hade sett riktigt eländig ut. Kom ihåg att det var en saga, jag tror inte på riktigt att djur kan tvätta traktorer. Vid det tillfället så tackade jag storasystern för den trevliga sagostunden innan jag klev av bussen. Nu brukar jag försöka att inte lyssna på andra men hon läste med sådan inlevelse att det inte gick att låta bli. 

De flesta morgnar är jag inte särdeles medveten om vad som pågår runtomkring mig. Jag är nog som de flesta andra och sitter med mobilen i handen och försöker ta till mig att det är en ny dag. Och att jag behöver få, inte bara kroppen som i och för sig kan gå lite på autopilot, utan även andra sinnen att vakna till lite mer innan någon försöker få något vettigt ur mig. 

Fotot ovan är från ännu ett helt annat tillfälle. Men det är taget under en grymt tidig morgontimme så därigenom passar det in. I alla fall lite. Trots att det inte är taget en grå novembermorgon i Sverige utan är från en lite mer idyllisk medelhavsö. 

Väntrum

Den gångna veckan har jag suttit i ett par olika väntrum. Det ena blev jag sittande skapligt länge i, då jag först kom i lite väl god tid, och sen för att min bokade tid blev lite framflyttad på grund av patienten före mig. Vid ankomsten till det andra väntrummet blev jag hälsad på med namn i receptionen och jag kan fortfarande inte riktigt avgöra om det är positivt eller negativt. 

Jag har även reflekterat lite över det här med väntrum i sig och hur mycket eller lite man kan få höra i dem. Och även över hur de är inredda. I det första väntrummet jag besökte denna vecka så fanns en TV. Då jag tillbringade en rätt lång stund med att just vänta så började jag till slut titta på det valda programmet. Tämligen omgående kunde jag konstatera att även flera andra väntande tittade på samma program. Alla andra hade sällskap så de diskuterade även programmet ifråga vilket var skapligt underhållande i sig. Dessvärre så hann jag inte se klart programmet eftersom jag så småningom blev inkallad till läkaren. Då läkaren redan var försenad så fann jag inte mod till att fråga om jag kunde få titta klart först. Självklart så hade jag inte varit allvarlig med min fråga, men det hade varit intressant att få se och höra reaktionen från vårdpersonalen. 

Veckans andra väntrum har ingen TV, vilket jag är medveten om sedan tidigare besök. Det är inte särskilt stort heller men jag finner det lugnt och rätt behagligt. Det sistnämnda beror troligen på att själva personalen är väldigt vänliga och trevliga. De brukar ha radio på i väntrummet och det är också en bra distraktion när man sitter och väntar. Förutom radion så var det några andra som diskuterade lite kring planerna för den annalkande julen och huruvida vissa släktingar skulle kunna hålla sams. De blev avbrutna av att den ena blev uppropad och gick iväg, men jag hoppas innerligt att de får en fridfull och trevlig jul och att alla kan hålla sams. Efter ytterligare någon minut så blev även jag hämtad av en rar och trevlig sköterska så då fick jag annat att tänka på. 

I väntrum finns det ofta information om till exempel vård som man kan få på just den inrättningen, men det kan även förekomma en del lappar om olika önskvärda saker.

För några år sedan var jag i ett väntrum där de hade satt upp en sådan här lapp på vartannat säte. Det var under den lite mer aktiva Covid-19 perioden så mottagningen ville säkerligen undvika att man satt för nära varandra. Det i sig var ju ett bra initiativ, men stavningen var det dessvärre lite sämre med. Jag funderade över om den som skrev den hade svårt att finna en apostrof och därför ersatte den med ett extra t som kompensation. 

Sen har vi den underbart skeva tavelupphängningen som finns i ett av Folktandvårdens väntrum. Det liksom kröp i hela min kropp av obehag varje gång jag var där med barnen när de var små. Inte för att de skulle till tandläkaren utan just för hur tavlorna hängde. Det var snudd på att jag ville återkomma med lite tavelkrokar och en hammare och hjälpa dem att rätta till det lite. Nu gjorde jag aldrig det men jag kanske ska stoppa ner en hammare i handväskan någon dag och gå förbi och se hur det ser ut numera. Och om det ser likadant ut så är jag redo att åtgärda det på en gång. 

Flyende örhängen

Jag vill påstå att det är svårare att hitta ett litet örhänge i en kudd- och filthög än det är att hitta en nål i en höstack. Så det så. Häromveckan så stod jag i mitt sovrum och tog av en polotröja. När jag gjorde det så lyckades jag helt oavsiktligt få loss ett och ett halvt örhänge. Ett örhänge satt kvar i ena örat men båda plupparna på baksidorna och ett örhänge studsade ivrigt iväg. Lite som att de var trötta på mig och äntligen fann frihet. Jag lyckades, trots flyktförsöken, ganska omgående återfinna de båda plupparna men ett örhänge lös med sin frånvaro. Jag fick hjälp av äldsta sonen i mitt sökande genom lysande med ficklampa och runtflyttande på saker men dessvärre utan resultat. Vi sökte under sängen, i sängen, under och över byrån. Till och med mattan fick sig en rejäl genomklappning men utan resultat. Det flyende örhänget fick därför njuta av sin nyfunna frihet var det nu än hade sökt skydd. 

Efterföljande helg blev jag väckt av att Pyret flyttade ner utvalda saker från min byrå. Byrån är tämligen stor och jag har en skaplig mängd pryttlar på den, dels i form av prydnader men mestadels användbara saker. Oklokt nog av mig så hade jag bland annat lagt det örhänge som inte lyckades rymma och de två plupparna ovanpå en ask i glas. Dessa flyttade Pyret såklart ner till den dagens kudd- och filthög så att jag i min tur skulle ha något roligt att göra när jag väl behagade kliva upp ur sängen. Inte själva asken tack och lov utan endast örhänge och pluppar. 

Insåg att min efterlängtade sovmorgon var inställd så jag klev upp och skällde lite på den totalt oförstående Pyret. Efter att ha försökt vakna en stund, genom bland annat inmundigande av ett antal muggar kaffe, så tog jag tag i jakten på de flyende örhängena. Jag fann tämligen omgående det örhänge som gömt sig sedan tidigare under veckan, men nu var det andra borta istället. Eftersökningen blev väldigt grundlig och mitt sovrum blev extremt välstädat. Från tak till golv. Nu vet jag att man brukar säga tvärtom, men nu var det så sökning och städning utfördes, uppifrån och ned. Det senast försvunna örhänget fann jag dock inte och jag har svurit en hel del över min egen dumhet sedan dess. Någon dag kanske det har tröttnat på ensamheten i sitt gömställe och plötsligt dyker upp inom synhåll igen. Jag är nämligen helt övertygad om att Pyret inte har ätit upp örhänget. För även om han på många sätt beter sig som en hund, så är han en katt och de brukar vara lite kinkigare med vad det äter.