Lite överallt

De senaste veckorna har jag varit på rätt många olika ställen. Emellanåt har det nästan känts som att jag har befunnit mig på flera ställen samtidigt. Det positiva med att få besöka många platser är att man får träffa många olika människor och därigenom bland annat får många olika erfarenheter. Men det kan ibland vara lite knepigt också, då jag ibland nästintill glömmer vart jag är på väg. En dag förra veckan så var jag i och för sig på väg till fel plats så även om nästan brukar vara det som gäller så har det funnits tillfällen då man kan stryka nästan ur meningen helt och hållet. Tack och lov kom jag på ganska snart efter att jag hade klivit av tåget att jag befann mig på fel station och efter en snabb kontroll i kalendern så inväntade jag bara nästa tåg för att ta mig till, för den dagen, rätt ställe.

En sak jag funderat över, under de olika transportsträckorna när jag har gått, stått och klättrat uppför alla rulltrapporna, är om alla rulltrappor verkligen går i samma hastighet? När man börjar längst ner vid pendeltågen på Stockholm City och tar sig högst upp till Klarabergsviadukten så upplever jag det som att den sista rulltrappan går lite fortare. Eller också så är det bara så för att det går att skönja slutmålet, vilket är att ta sig ut från Centralen, när man tar sig uppför den sista rulltrappan. Det där med att klättra är även det mest en känsla som jag erfar när en rulltrappa är stillastående. Steghöjden på en stillastående rulltrappa känns inte helt optimal och därigenom upplevs det lite som att klättra. Lutningen på en rulltrappa i Stockholm är ca 30 grader så det är ju inte direkt någon bergsbestigning det handlar om men den känns ändå lite mer ansträngande än att gå uppför en vanligt trappa. Jag har så klart undersökt huruvida hastigheten skiljer sig åt och den brukar vara mellan 0,5 och 0,75 meter per sekund. Mina undersökningar har dock ännu inte sträckt sig till att kontrollera hastigheterna på rulltrapporna vid Stockholm City men det borde rimligtvis vara en och samma hastighet i alla fall för att minska oönskade köbildningar.

Den första rulltrappan invigdes 1897 i nöjesparken Coney Island och var en nöjesattraktion. Vilken hastighet den transporterade människor med kan jag inte ange men man skulle kunna tolka det som att man får sig en gratis nöjestur när man transporterar sig med hjälp av en rulltrappa. Så vid nästa åktur i en rulltrappa kanske jag ska unna mig att utbrista i ett litet "tjohoo!".

En helt annan sak som jag några utav dagarna de senaste veckorna fick tillfälle till att fundera lite extra över var hur det här gick till? Hon står en trappa upp på en innergård i centrala Stockholm.

Det känns inte riktigt som en helt naturlig placering. Jag kunde inte heller finna någon direkt anledning till att just en ko skulle finnas på innergården. Att hon blivit kvar kan jag däremot förstå för att få en ko genom både dörrar och trappen är förmodligen inte en helt enkel uppgift. Så, även om man åtagit sig att göra det en gång så gör man säkerligen inte om det misstaget två gånger.  Eller också är det någon som har gjort ett ännu större misstag och ställt kon på helt fel plats och inte vill erkänna det så personen låtsas inte om att den vet vart kon tagit vägen. Jag kände i alla fall ett sting av medlidande med kon ifråga och har en förhoppning om att hon får komma ut ifrån innergården så småningom. 

Ibland när jag far runt så stannar jag till och läser på skyltar som jag passerar. Just denna har jag gått förbi ett flertal gånger innan jag verkligen stannade till och läste texten. Jag tycker att det är lite rolig kuriosa så därför delar jag med mig av denna. AB Mack har sålts vidare i flera omgångar sedan starten 1910 men det är ändå lite fascinerande hur ett bolagsnamn kan få ett sådant avtryck i vårt samhälle. 

Mack är även ett varumärke precis som "gem paperclips". Men i det senare fallet så har vi kortat ner det till att kalla det gem kort och gott. De har funnits i sin nuvarande form i ca 120 år och finns numera i många färger, former och material. De i färgglad plast är vanligt förekommande på de flesta arbetsplatser. Dock är det troligen inte riktigt lika vanligt att man förvarar dem i en kaffekopp, i alla fall inte en som man samtidigt dricker kaffe ur, utan de brukar mer förvaras i ett pennställ eller en för produkten avsedd plastburk. Det var förvisso helt oavsiktligt och omedvetet som just detta gem placerades i min kaffemugg. Jag upptäckte det först när kaffet var på upphällningen och undrade då om någon annan noterat att jag kryddat mitt kaffe lite extra. Efter en kort stunds plirande för att försöka utröna om det jag såg verkligen existerade eller inte så plockade jag ut gemet, sköljde ur muggen och fyllde på med nytt kaffe. Dock utan tillsatser denna gång. Funderar ändå fortfarande lite grann över hur det hamnade där.

Jag borde förmodligen ha börjat texten, eller snarare bilderna, med detta foto då man brukar göra entré på röda mattan. Men det hade inte passat ihop med funderingarna kring rulltrappors hastighet så jag avslutar med det istället. Hade jag skrivit om rullband så hade fotot möjligtvis kunnat passera lite mer obemärkt utan för många höjda ögonbryn men nu var det som sagt trappors funktionalitet jag begrundade. Denna röda matta ligger utrullad utanför ett kontor som jag brukar besöka tämligen frekvent och det känns alltid lika trevligt. Nu är den inte utrullad just för min skull men man får ta till vara på de tillfällen som ges där man har möjlighet att känna sig lite speciell. Den är skapligt lång men den är tack och lov inte kantat av vare sig fotografer eller fans så man kan spatsera fram på den i sakta mak, om man känner för det, utan att bli störd av någon annan. Det är fortfarande inte så att jag avslutar mina arbetsdagar genom att försvinna ut genom något fönster så jag lämnar faktiskt kontoret på röda mattan också. Det gör att det ändå är rätt passande att avsluta denna text med röda mattan. 

Smält smör

Någon beslutade sig efter några timmars begrundande för att pyssla lite i köket. Någon annan passade då på att sträcka ut sig på soffan efter en elefantsafari för att vila ryggen lite. Ingen delegation var inbjuden till dagens safari så vilan var tämligen välbehövlig. Intentionen var att någon annan skulle behålla sin placering på soffan en lite längre stund men den blev istället väldigt kortvarigt. Från köket hördes nämligen ett ljud som yngsta sonen senare beskrev som ett läte som liknade att någon hade misslyckats med att skapa en rörbomb. Nu har jag aldrig försökt mig på att skapa en rörbomb och jag har heller aldrig varit delaktig när någon annan har försökt sig på det så jag kan inte med bestämdhet intyga att ljudet som ljöd ifrån köket lät som just en misslyckad rörbomb. Jag skulle förmodligen mer likna det vid en skarp smäll. Någon annan försökte behålla positionen på soffan, av flera anledningar, men ropade för att fråga om någon var ok? Efter att ropandet hade upprepats tre gånger utan något svar, endast totalt tystnad rådde från köket, så insåg någon annan att det där med att vila en stund kunde hon glömma tills vidare. 

Väl ute i köket så var det rätt uppenbart vad den skarpa smällen hade kommit ifrån. Någon var dock inte alls tillfreds med incidenten ifråga så någon hade besviket satt sig på golvet nedanför bänken som var fylld med smält smör. Det som hade skett var att någon hade fått för sig att kolla att visparna satt fast ordentligt i elvispen innan någon skulle vispa ihop det uppmätta sockret och knäckta äggen. Tanken i sig var på sätt och vis klok men någon råkade slå till behållaren innehållande smält smör under kontrollen. Behållaren, som är av plast, välte såklart och då försökte någon med något som någon annan fortfarande inte riktigt förstår sig på. Förmodligen var det ett försök till att räta upp behållaren med smält smör i men det som var närmast var de snurrande visarna. Någon fick skaplig panik vid detta tillfälle och försökte stänga av elvispen men drog då åt fel håll och ökade istället hastigheten på visparna. Samtliga i hushållet är tacksamma över att någon inte tryckte på ejekt knappen härnäst då det förmodligen hade resulterat i klart mer skador i köket än lite smält smör. Någon lyckades i alla fall till slut stänga av elvispen och ställde sedan ifrån sig densamma och sjönk därefter lätt chockad ner på golvet.

Någon annan fick uppmuntra någon genom att påminna om att hon själv för bara några veckor sedan hade lyckats tappa ut ris eller om det möjligtvis var makaroner över hela, alltså inte bara halva, köksgolvet. Eftersom uppmuntran inte var tillräcklig för att någon skulle komma över sin lilla fadäs så fick någon annan även påminna om när hon hade bakprov i hemkunskapen i högstadiet. Någon annan hade nämligen lyckats ta salt istället för socker när hon bakade bullarna vilket förvisso resulterade i de snyggast bullarna men även de mest oätliga bullarna i hela klassen. Kontentan av försöken till uppmuntran var den att alla gör små, och ibland lite större, blundrar när de pysslar i köket men det är så man förhoppningsvis lär sig.

Operation röjning påbörjades sedan av någon annan som svepte smält smör från bänken ner i diskhon med hjälp av en trasa. Det är rätt otroligt hur mycket 50 gram smör i smält form kan sprida ut sig. Det hade förvisso fått god hjälp med spridningen av visparna men mängden smör kändes ändå som att den vida överskred 50 gram. Kaklet bakom bänken samt samtliga saker som befann sig på bänken vid olyckstillfället torkades av med hjälp av en skaplig mängd diskmedel och varmt vatten. Själva bänken ifråga diskades slutligen av med hjälp av ännu mera diskmedel och vatten. Man kan väl säga som så att smält smör är oerhört kladdigt så nivån i vår diskmedelsflaska sjönk drastiskt under saneringen. Den lär förmodligen sjunka ytterligare under kvällen då vi förhoppningsvis finner de sista av ställena som vi hittills missat.

Efter att operation röjning avslutats så hjälptes någon och någon annan åt med att färdigställa smeten. Smeten hälldes sedan upp i den preparerade formen och ställdes sedan in i ugnen. Någon gick därefter upp i rök och glömde helt bort vad någon egentligen höll på med. Någon annan insåg dock detta så hon höll både timer och bakverket under viss uppsikt. Slutresultatet blev en sockerkaka och förhoppningsvis så drogs lärdomen om att känna efter om visparna sitter fast i elvispen utan att behöva starta den. Om elvispen ändå nödvändigtvis behöver startas för att utföra erforderliga kontroller så bör det då göras långt bort från smält smör.

Att diska eller inte, det är frågan

Det här med att diska kan ibland kännas ohyggligt betungande. Man kan tillbringa oändligt med tid med att fundera över om man ska ta hand om disken på en gång, sen, senare eller nyss. Alternativet nyss är visserligen endast möjligt om man har passerat alternativen sen och senare för man behöver ändå ha genererat disken från första början för att ha någon disk att ta hand om. Det brukar i och för sig inte vara så svårt för disk dyker på något magiskt vis nästan alltid upp bara man befinner sig i köket. Den kan även helt plötsligt uppenbara sig på lite mer udda ställen om man inte riktigt är uppmärksam på vad övriga medlemmar i hushållet har för sig. I de fallen brukar ändå den berörda parten få ta hand om gömman själv, förvisso stundtals under viss övervakning. De små fyrfotingarna brukar vara helt oskyldiga till eventuella diskgömmor så det är alltså sönerna jag syftar på. Nu har i och förs sig en av de små fått för sig att flytta torrfoder från den för ändamålet utsedda skålen till mattan precis bredvid men det orsakar ingen disk bara små hårda rester som jag stundtals får nöjet att kliva på.

Under de senaste dagarna har jag känt att alternativen sen och senare har passat mig lite bättre än alternativet på en gång. Då syftar jag på en kastrull och en traktörpanna och inte disken som går att gömma i diskmaskinen. Mitt ordningssinne skulle förmodligen inte riktigt klara av att låta tallrikar, glas och bestick få husera på bänken ovanför diskmaskinen i flera dagar. Om det är särskilt sunt eller icke överlåter jag åt någon annan att ha åsikter om men jag vet hur jag fungerar så just för mig så skulle det skapa en onödig mängd frustration. Och frustrationsmoment kan jag finna ändå så jag behöver inte direkt lägga till de mest uppenbara momenten själv. Om inte annat för min omedelbara omgivnings trivsels skull.

I dag kände jag till slut att kastrullen och traktörpannan antagligen hade stått i blöt tillräckligt länge och troligen inte borde vara särskilt svårdiskade. Traktörpannan i fråga har ganska många år på nacken och jag har inget minne av hur motivet på undersidan uppkom men jag kan inte förmå mig till att skrubba bort det. Det känns ändå lite trevlig att en glad uppsyn möter en när man väl står där och tar hand om disken.

Blåa vs gröna

Även i vårt lilla hushåll, som så många andras, så har influensan förärat oss med ett besök. Besöket har inte alls varit uppskattat och det har även sträckts ut mycket längre tid än vad någon av oss kan anse skäligt eller ens nödvändigt. Febertopparna har gjort att vi har som döende flipperkulor förflyttat oss i sakta mak mellan väggarna och varandra. Emellanåt har vi studsat emot något som gjort att vi fått lite fart framåt eller i sidled men så småningom har vi förlorat spelet och ramlat ner i varsin säng igen.

Jag har kommit ihåg att de goda bacillerna är blåa och att de elaka är gröna så jag har inte uppmuntrat fel armé denna gång. Att de goda är blåa kan man komma ihåg genom att tänka på smurfar eller så mönstrar man helt enkelt förpackningar med Alvedon och Ipren om man inte gillar smurfar. Hur man eventuellt inte kan uppskatta smurfar är en helt annan fråga men jag är inte riktigt vid tillräckligt god vigör än för att gå in i några djupare diskussioner kring det.   

Samtliga blåa divisioner har behövt kallas in för att försöka bestrida de gröna små elakingarna. Nyrekryteringar har även gjorts i form av diverse tabletter då slagfälten har varit fulla av utslagna små blåa varelsen medan de gröna stundtals verkar ha haft tillgång till en nästintill outtömlig armé. De första dagarna skapade de gröna bland annat en befästning i halsregionen och sedan satt de där och vinkade ner till de blåa bataljonerna som uppehölls sig i magtrakten där de försökte sparka liv i de lite väl otränade magmusklerna. Så småningom lyckades de blåa riva den största delen av den gröna förskansningen så endast ett mindre kompani blev kvar. Kompaniet har förvisso fortsatt vinka ner till dalgången i magtrakten men eftersom de är en klart mindre skara så behöver magmusklerna inte användas riktigt lika frekvent och de har därmed haft en möjlighet att vila upp sig lite.
Även flottan behövde tillkallas när de gröna gav sig på tårkanalerna men den striden blev tack och lov relativt kortvarig. Diverse plutoner av blå baciller är nu utpositionerade på olika strategiska platser i kroppen i ett försök med att bli av med och mota bort de sista av de gröna trupperna. Några av de blåa har behövt uppsöka fältsjukhusen där de vårdas för att bli motståndskraftiga mot nästa anfall av gröna baciller. Vi hoppas samtliga att nästa angrepp låter vänta på sig länge då attackerna har varit högst ouppskattade och väldigt utmattande. 

Något jag erfor under främst de första dagarna efter insjuknandet var att tiden går oerhört långsamt när man ska försöka hålla sig vaken en stund för att sedan kunna sova lite mer effektivt. Mitt mående var inte heller så pass att jag mäktade med att läsa eller ens titta på TV vilket förmodligen bidrog till att minuterna segade sig fram. Det enda jag orkade med var i stort sett att trycka på telefonen för att se hur lång tid som gått sedan senast jag utförde samma manöver vilket oftast var ungefär två till tre minuter. Detta töcken höll i sig i några dygn och när jag så småningom orkade använda telefonen till något annat än bara som klocka så öppnade jag en nyhetsapp för att se vad som skett i världen och började då fundera över hur lång tid jag egentligen varit sjuk. Möttes nämligen av en rubrik om Mello och även om jag inte följer det slaviskt på något vis så brukar jag i alla fall ha koll på när Melodifestivalen pågår men det hade jag tydligen inte alls i år för jag fick för mig att det brukar vara i mars och inte i februari. Jag återfann fattningen förhållandevis snabbt men hann ändå undra ett kort ögonblick över vad jag mer hade missat.

Vi är nu snart på banan igen, inte frukten alltså, fast egentligen är det ju ett bär, utan en sådan man kör på, och hoppas att de blåa bacillerna inte ska behöva kämpa alltför länge till för att bli av med de sista gröna elakingarna. För det blir rätt långtråkigt att vara sjuk i längden.