Väckningar

Att jag inte är någon direkt morgonmänniska har förmodligen framgått rätt tydligt i mina tidigare inlägg. Jag har åtta väckningar med lite olika meddelanden inställda på vardagsmorgnar och min dagliga förhoppning är att jag ska vakna till och reagera på åtminstone någon av dem. För det mesta infrias förhoppningen och jag brukar vakna till tillräckligt för att kunna kravla mig ur sängen och ta mig till köket vid väckning nummer tre eller fyra.

I måndags plockade jag upp telefonen för att stänga av väckning nummer ett. Mitt försök misslyckades dock och jag tappade ner telefonen bakom sängen med väckningen fortfarande igång. Efter en ljudlig suck ramlade jag mer eller mindre ur sängen för att försöka få fatt i den ilsket ljudande telefonen. Lyckades flytta en av sänglådorna lite åt sidan så att jag kunde kravla in under sängen och masa mig mot väggen där telefonen befann sig. Nådde till slut mitt mål och fick tyst på den mycket frustrerande signalen som ljudit alldeles för högt och för länge för mitt tycke vid denna tidiga morgonstund. Jag kravlade sedan baklänges tillbaka ut till ett lite mer sittvänligt område. Och sedan satt jag där på knä på mattan i mitt sovrum med mobilen i handen. Det såg nog lite ut som att jag satt och bad en morgonbön. Funderade en kort stund över om jag skulle ta mig upp i sängen igen för att somna om så att jag kunde få en lite mjukare start på både dagen och veckan vid nästa väckning. Insåg relativt snabbt att även om jag var grymt trött så var jag rätt vaken efter min ofrivilliga morgongymnastik så det var lika bra att ställa sig upp och hasa ner till köket. Eftersom min arbetsdag inte skulle börja på ett kontor förrän vid nio tiden så gjorde jag kaffe och tog med mig det och datorn tillbaka upp till klädkammaren. Satte mig sedan på golvet för att försöka skrämma liv i min skrivare som inte riktigt velat interagera med mig, eller snarare min dator, på det sätt som jag önskat senaste tiden. Lyckades få skrivaren och datorn att kommunicera med varandra och satt därför kvar och jobbade en stund innan kaffet var slut och det var dags att väcka de små grynen. Då syftar jag på mina tonåriga avkommor och inte de små fyrfotingarna. De små fyrfotingarna fick, precis som jag, ett relativt bryskt uppvaknande när jag tappade mobilen och pös då skrämt iväg åt olika håll.

I tisdags så lyckades jag som brukligt är att stänga av den första och även den andra väckningen medan jag fortfarande sov. Även i mitt sömndruckna tillstånd så påtalade mitt omedvetna om för mig att varken vifta runt med telefonen eller placera den på insidan av sängen, som är placerad mot väggen, så jag la den därför bredvid huvudkudden. Jag uppskattade att inte behöva göra om samma procedur som på måndagen, så det vill jag tacka mitt omedvetna för, men bredvid min huvudkudde brukar minst en och ibland båda av de små fyrfotingarna gosa ner sig på morgonkvisten. Denna morgon var det endast Mr T som kurat ihop sig bredvid min kudde men det räckte för att dämpa ljudet av väckningen såpass att jag först inte reagerade. Eftersom jag antingen sover eller är vaken och i det senare tillståndet stänger av påminnelserna rätt omgående så kan jag inte direkt påstå att jag vet hur länge en påminnelse pågår. Men, det måste ha varit en stund. När jag så småningom började reagera på att katten i sängen spann med ett väldigt konstigt biljud så fick jag maka undan Mr T så att jag därefter kunde stänga av väckningen. Denna manöver var inte särskilt uppskattad vilket visades genom att Mr T satte sig upp och blängde smått argsint på mig. Jag kom i alla fall ur sängen och kunde sedan stänga av de återstående väckningarna.

Resterande morgnar var tämligen händelselösa, avseende väckningarna åtminstone, så de avlöpte i mer sedvanligt tempo.

Grusigt

Nu har vi kommit till den där årstiden då grushögarna lyser med sin närvaro lite överallt. Så även i vår hall. Ibland funderar jag över att försöka samla ihop allt grus vi har fått med in i hallen för att se hur mycket det egentligen blir. Nu fyller vi dagligen på mängden småstenar, sand och annat som fastnar under skorna så frågan är väl under hur lång period jag skulle krypa runt på golvet och plocka ihop småmateria för att känna att det var en bra utvärderingsperiod. Vad utvärderingen skulle bestå av och varför den skulle ske har jag inte riktigt kommit fram till heller. Men ibland funderar jag som sagt över hur stor mängden grus är som befinner sig i vår hall.

Allt grus fastnar inte bara under skorna utan jag får även med mig en hel del in inuti skorna. Vet inte riktigt hur jag går egentligen för den mängden småstenar som hamnar i mina skor känns inte riktigt rimlig eller normal. Det sker inte med alla mina skor för det skulle te sig tämligen märkligt om jag lyckades med det även när jag har stövlar på mig men i just ett par av mina skor verkar det finnas någon form av stenmagneter i sulorna. På förmiddagen idag gick jag iväg med soporna i just dessa skor och när jag kom tillbaka så hade jag lyckats fylla på dem med mer än mina fötter. Mina fötter i sin tur gillade inte sällskapet så trots att jag bara skulle hämta upp äldsta sonen och sedan gå vidare så tog jag av mig skorna för att tömma ur dem. Hade någon av mina söner gjort det jag gjorde härnäst så hade de förmodligen fått en skopa ovett men äldsta sonen tordes inte skälla på sin mamma just då. Jag tömde nämligen ur skorna på mattan på hallgolvet trots att ytterdörren till och med stod på glänt. Att stå på denna matta i strumplästen och sedan ta på sig ett par ytterskor skulle i och för sig delvis kunna förklara varför jag oftast har smågrus inuti skorna eftersom det förmodligen följer med strumporna. Men jag brukar hinna en liten bit innan det börjar bli alltför besvärande så det är inte enda orsaken.

Jag, och framförallt mina fötter, längtar i alla fall till att gruset utomhus på gångvägar och andra ställen sopas ihop så att jag slipper gå runt med stenar i skorna. Mängden grus skulle även minska inomhus och det är inte heller helt oönskvärt. Men fram tills att grusmängden utomhus har minskat så kan ni eventuellt få se en kvinna balansera på ett ben i taget medan hon tömmer ur gruset ur skorna. Den kvinnan kan eventuellt vara jag. 

Väskor

En kvinna och hennes handväska kan de flesta hålla med om är något av en lite speciell relation. Det brukar i och för sig röra sig om plural då det är nödvändigt att inneha mer än en handväska men oftast används bara en åt gången i alla fall. Jag är inget undantag till innehavet av flera handväskor. Det finns ju faktisk flera årstider och så beror det på tillfälle samt humör vilken som ska nyttjas för dagen eller aftonen. Personligen är jag i och för sig inget jättefan av att använda handväska men jag gör det stundtals ändå på grund av att jag jag har ett behov av att placera alla saker jag behöver ha med mig någonstans. Det skulle förmodligen se lite lustigt ut om jag gick runt med alla dessa saker i famnen och det skulle även hindra mig från att komma särskilt långt från hemmet då jag högst troligen skulle tappa några av sakerna bara några meter från ytterdörren.

När avkommorna var lite yngre så kunde diverse föremål placeras i handväskan då allt de gav mig, när vi var iväg någonstans, hamnade där. Det gjorde att förutom allt jag själv ansåg vara nödvändigt att ha med mig även kunde bära runt på stenar, halvätna smörgåsar, kapsyler, ficklampor, snuttetrasor, lego, kottar, studsbollar, kritor och diverse andra, för en vuxen, lite udda föremål. Men för ett barn så var de helt nödvändiga att spara på så de hamnade i handväskan tills vi kom hem. Några togs med hemifrån från första början för att användas under tiden vi var hemifrån också. Fast ibland glömdes föremålen bort och fick följa med mig i flera dagar till jobbet och andra ställen som jag besökte innan tyngden av handväskan började bli för övermäktig och därigenom framkallade en utrensning. Den märkligaste saken som jag hittat i min handväska är en dominobricka. Det kanske inte låter så märkligt men jag kom alltid ihåg när saker tillkommit till samlingen i min väska men just dominobrickan blev jag mäkta förvånad över att finna och jag vet ännu till denna dag inte var den kom ifrån. 

Saker som jag själv har placerat i handväskan har vid ett par olika tillfällen fått andra att reagera och ifrågasatt om jag inte är Mary Poppins. Ett tillfälle var vid en skolavslutning när yngsta sonens klasskamrat slog i en tå rätt rejält varvid jag plockade fram näsdukar så att vi kunde torka bort blodet. Plåster behövdes så jag fick fram några alternativ varav ett nöjt utvaldes av den sargade klasskamraten. Erbjöd ett klistermärke som tröst varvid storasystern storögd tittade på mig och frågade på största allvar om jag var Mary Poppins? Jag var lite fascinerad över att hon visste vem det var men nekade med bestämdhet till att vara sagda person. Hon kikade stundtals mot min handväska men lät frågan bero för jag tror hon tänkte att man bör förmodligen inte bråka med Mary Poppins eller hennes släkting som jag ju eventuellt kunde vara.

Andra saker som vid behov har plockats upp ur min handväska har till exempel varit en skruvdragare, suturtejp, USB minnen, en purjolök, en ficklampa (som inte tillhör barnen), tumstock, nål och tråd, värktabletter och diverse andra bra att ha saker. Paket och blommor brukar även kunna trollas fram vid bemärkelsedagar. Mitt senaste tillskott av handväskor, som inhandlades i höstas när jag var på jakt efter pärlan, innehåller ibland en dator, diverse papper och annat arbetsrelaterat. Dock har jag börjat fuska lite den senaste tiden och har bytt till att gå runt med ryggsäck istället för handväska. Dels rymmer en ryggsäck mer saker och ryggen mår lite bättre när man bär runt på lite tyngre föremål. Det är volymen på ryggsäcken som är det fuskiga och gör att det inte ser lika märkligt ut när man plockar upp saker ur väskan. Men för några veckor sedan så höjde äldsta sonen rätt rejält på ögonbrynen när jag hade varit iväg och uträttat några ärenden och packade ur ryggsäcken när jag kom hem. Själva grundärendet som var orsaken till min tur visade sig inte vara möjligt att utföra så jag passade då på att ordna några andra inköp. Jag packade därför bland annat upp några talgbollshållare, dörrstopp till ett handtag, en luvtröja till yngsta sonen, en klockradio, ett tv-spel, ett set med små glasflaskor, en laddkabel till en telefon och en såg. Det var sågen som fick äldsta sonen att reagera och börja gapskratta. Han ansåg att det såg hysteriskt komiskt ut när jag sträckte ner handen i ryggsäcken, som stod på köksgolvet, och utan att visa minsta tecken till att det skulle vara något konstigt la upp en såg på bänken tillsammans med de andra sakerna. Jag kan förvisso hålla med om att det troligen såg lite udda ut för en såg är ingen liten sak, och man brukar kanske inte gå runt med en sådan, men vårt hushåll har saknat en såg och jag hade därför inhandlat en sådan.

Något som fick till och med mig att höja lite lätt på ögonbrynen var när en av våra små fyrfotingar ville undersöka min ryggsäck inifrån och helt sonika hoppade ner i den efter att den packats ur en kväll. Jag fick lyfta ur honom till slut, för mycket kan jag tänka mig att bära runt på men inte en katt.