Att pendla

Gårdagens "tack för att du väntar" hade idag slutat eka i huvudet. Men, tålamodet har ändå utsatts för en smärre prövning under morgonen. Den var i och för sig inte särdeles stor i relation till andra prövningar som brukar förekomma tämligen frekvent. Orsaken till morgonens lilla frustrationsmoment var att pendeltågen inte behagade gå, alls, under en stund. I alla fall inte i den riktningen jag ville åka åt. Den stunden inföll sig när jag hade tänkt nyttja tågen ifråga och det kändes därför lite irriterande. Efter att ha tillbringat en stund på perrongen och ha sett att den beräknade ankomsttiden för nästföljande tåg ändrades från 3 minuter till, nu till, 6 minuter några gånger så beslöt jag mig för att leta reda på en buss istället. Jag valde en buss som har en hållplats skapligt nära min slutdestination så jag valde inte en buss på måfå och hoppades på någon form av extra tur. När jag kom fram till busshållplatsen så stod det på skylten att bussen skulle avgå om några minuter vilket passade mig perfekt. Hoppet om en någorlunda acceptabel ankomsttid återkom därmed. Medan jag stod där och väntade kunde jag se ett pendeltåg anlända till stationen. När så många resenärer som möjligt packat ihop sig som sillar i vagnarna så lämnade tåget perrongen igen. Då kunde man beskåda alla de resenärer som inte lyckats tränga sig in i sillburkarna. Antalet minuter som kvarvarade till bussens beräknade ankomst hade under tiden stigit istället för sjunkit så jag började fundera över om jag skulle stå kvar eller gå tillbaka till tågperrongen. Jag valde till slut att stå kvar och bussen dök så småningom upp, men inte förrän efter att ytterligare ett pendeltåg ankommit och avgått från stationen.

Att pendla kan ibland vara lite tålamodsprövande. Man kan även finna sig själv pendla mellan både hopp och förtvivlan samt platser att pendla ifrån.

"Tack för att du väntar"

Ännu en måndagsmorgon har passerat. Just denna resulterade i att endast 20% kom ut ur huset och iväg till sitt dagsverke. Det innebar i sin tur att jag behövde avboka dagens skolskjuts. Avbokningar behöver göras genom att ringa ett telefonsamtal och idag fick jag nummer 16 i kön när jag ringde kundtjänst. Eftersom diskussionerna kring dagens aktiviteters vara eller icke vara både påbörjades och avslutades innan frukosten var avklarad så åt jag färdigt den medan jag ställde mig i telefonkön. Det var inte så att jag faktiskt ställde mig upp för att ringa utan jag satt ner medan jag åt klart. Men eftersom jag vis av erfarenhet vet att dessa avbokningssamtal kan ta sin tid så var det lika bra att ställa sig i kön på en gång, men samtidigt ändå behålla min sittande position. Frukosten inmundigades, dukades av och disken gömdes i diskmaskinen. Min plats i kön var efter det nummer ... 14. Jag hade vid det laget ännu inte direkt reflekterat över vad som emellanåt ljöd i mina öron utan det dröjde en stund till.

Torkade av bänkarna och bordet i köket och funderade över vad jag härnäst skulle ta itu med medan jag stod i kön. Diskstället hade jag redan tömt men jag kikade in i tvättstugan och där fanns en hög med osorterade strumpor efter helgens tvättmaraton så jag tog itu med dem. Sedan ekade rösten i öronen igen, "Tack för att du väntar. Din plats i kön är nummer ... 11". Det där med "tack för att du väntar" kändes lite smått hånfullt eftersom jag inte hade något direkt val. Hade det varit möjligt att avboka på något som helst annat sätt så hade jag gjort det. Till och med att skicka ett fax hade förmodligen känts smidigare. Min skrivare har en funktion för att skicka fax så jag hade troligen hunnit klura ut hur det fungerade innan jag till slut så småningom fick tala med någon. Sen är det den där lilla pausen som infinner sig innan man får reda på vilken plats i kön man har eskalerat till. Den känns rätt överdrivet teatralisk. Lite som att en cirkusdirektör ska presentera ett exceptionellt enastående nummer men det enda man får se är en person som kommer ut och gör en kullerbytta mitt i manegen och sedan stolt sträcker upp händerna medan man förväntat sig en trapetskonstnär. Jag förstår ju varför det är en paus, men kunde just i morse ändå bli lite frustrerad över att den dramatiska pausen inte genererade någon plats framåt i kön utan jag fastnade på nummer ... 11 en ganska lång stund. 

Medan jag befann mig på plats ... 11 i kön så hann jag försöka applicera lite olika färger på ögonen i form av ögonskugga och mascara. Försökte är kanske inte rätt ord för jag fick i själva verket lite att fastna på de för ändamålen avsedda ställena. Borstade ut håret och konstaterade att luggen hade blivit alldeles för lång så jag tog fram en sax och åtgärdade det värsta. Efter det gick jag upp på övervåningen och bäddade min säng och plockade undan lite kläder som låg på fel ställen. Min plats i kön var fortfarande nummer ... 11, så jag började fundera över vad personen i fråga som hade ring 12 gånger innan mig hade för spörsmål som tog sådan tid? Nu menar jag inte att personen hade ringt 12 gånger, för med tanke på tiden som även de andra som stod i samma kö verkade fordra för sina ärenden var lite mer än vad de flesta borde klara av att hantera en måndagsmorgon så ett samtal borde räcka mer än väl om man vill behålla förståendet något sånär intakt mer än till kl 11 på måndagsförmiddagen, utan jag syftar så klart på personen som kom fram till växeln medan jag stod i kön på plats nummer ... 11. Detta uppehöll mina tankar medan jag klädde på mig. Jag stod ju ändå i sovrummet och plockade bland kläder så jag kunde lika gärna passa på att få på mig några klädesplagg innan jag gick ner igen. När telefonsamtalet så småningom väl var avklarat och jag skulle ta på mig ytterkläderna så skulle jag inse att jag hade sladden mellan telefonen och hörlurarna innanför kläderna men det var tämligen enkelt åtgärdat.

Utfordrade och släppte in och ut våra fyrfotingar ett antal gånger och helt plötsligt hade jag plats ... 7 i kön. Funderade vidare över hur min morgon hade sett ut innan man kunde gå runt med telefonen. Alltså på den tiden innan trådlösa eller mobiltelefoner fanns och man mer eller mindre satt fast i väggen samtidigt som man stod i telefonkö. Gick sedan upp till övervåningen igen för att kontrollera om äldsta sonens väckningar hade fungerat. Vet inte om de hade gjort det, och han redan var vaken, eller om han blev skrämd när han hörde mig komma rusande uppför trappen för han satt rakt upp i sängen när jag nådde hans tröskel. Det skulle senare visa sig att han förmodligen blivit skrämd för han hade sedan lagt sig ner igen och somnat om. Ibland skulle jag vilja installera en sådan där väckarklocka som Kalle Anka har. En sån där som visas på julafton. Jag skulle inte vilja befinna mig i samma rum så den skulle behöva vara helautomatisk och gå igång genom en knapptryckning från köket.

Vid det här laget hade jag avancerat till plats ... 4 i kön. Gick runt lite planlöst och flyttade på saker som eventuellt kunde ha en bättre placering än de hade haft innan. Torkade av borden i vardagsrummet och jagade rätt på några elefanter som försökte gömma sig under trappen. "Tack för att du väntar" ljöd fortfarande med jämna mellanrum i öronen och det började tära lite lätt på mitt tålamod. Insåg att jag egentligen inte behövde vara kvar hemma längre för att invänta svar från någon i andra änden. Jag behövde bara borsta tänderna så var jag klar för att ge mig iväg. Då fick jag besked om att "din plats i kön är nummer ... 2" så jag avvaktade lite till med tandborstningen då det antagligen inte skulle vara så lätt att förstå vad jag försökte förmedla med en tandborste i munnen när jag väl kom fram. De två framför mig i kön hade ändå en del att avhandla med dem på kundtjänst så jag satte mig i soffan och satt där och väntade tills det till slut var min tur. En trött man svarade och jag förtäljde mitt ärende och mannen åtgärdade avbokningen. Samtalet tog 20 sekunder! Eftersom mitt köande hade varit tämligen långvarigt så skulle det visa sig att det även hade varit förgäves då chauffören hade hunnit ringa sonen och meddelat att han var framme för att hämta honom. Sonen meddelande chauffören att resan var avbokad och hur eventuella diskussioner sedan avlöpte mellan honom och kundtjänst kan ingen av oss förtälja.

Jag gav mig strax därefter iväg mot dagens destination. Om tågen gick i tid eller inte har jag ingen direkt aning om då mantrat "tack för att du väntar" ekade i mitt huvud.

Spår

När jag var barn så brukade vi skapa traktorspår i snön genom att gå med fötterna lite lätt åt sidan och ta små små steg så att det liknade spåret efter ett traktordäck. Vitsen med det hela har jag inget direkt minne av, och spåren liknade väl inte direkt ett traktordäck och det hade varit lite märkligt om en traktor hade kört på endast ett däck, men av någon outgrundlig anledning så var det roligt i alla fall. 

Jag blev påmind om detta när jag upptäckte att någon av våra små fyrfotingar hade skapat ett alldeles eget spår i snön på vår baksida. Om Mr T, som det förmodligen var eftersom det är han som är mest modig och trotsar snön och kylan medan brodern helst sitter i ett fönster och tittar ut, har försökt avskräcka eventuella andra fyrfotingar i området genom att försöka skapa ett tigerspår eller inte är jag inte helt säker på. Logiken är i så fall lika bristfällig som när vi som barn försökte skapa ett traktorspår för det finns endast ett tigerspår och ett spår räcker inte för att skapa illusionen av att det verkligen bor en tiger i vårt hushåll.

Mr T's bror vågade sig ändå ut en sväng häromkvällen och var riktigt modig och trotsade den lite djupare snön och tog sig till och med utanför tomtgränsen. Det blev dock inte så långvarig för när han upptäckte att jag stod innanför dörren och studerade honom så fick han väldigt bråttom tillbaka hem. Han glömde i sin iver helt bort, eller kanske snarare insåg han inte, att det vita fluffet på marken mellan honom och huset skulle utgöra ett visst hinder för honom eftersom han inte tycker om att få ner magen i snön. När han väl insåg att han sjönk ner och inte kunde gå bort till dörren utan att skapa en tunnel i snön så började han istället att ta långa språng. Det såg rätt komiskt ut men tyvärr han jag inte reagera snabbt nog för att fånga hans krumsprång vare sig på foto eller film. Jag har dock idag varit ute och fotat resultatet av hans försök till att undvika att försvinna ner helt i snön. Det syns inte särskilt väl men det är lite över en meter mellan nedslagen i snön. 

Om man studerar ett av dessa spår lite närmare och har en lite vildare fantasi så skulle man kunna tolka det som att en lite större tretåad dinosaurie har gått på vår baksida. Giganotosaurus var en köttätande gigantiskt stor dinosaurie som levde i i Sydamerika för 90 - 100 miljoner år sedan. Den var enligt forskarna större än Tyrannosauros rex, över 16 meter lång och vägde förmodligen över 8 ton. Den gick som alla theropoder på två ben och just Giganotosaurus hade tre tår. Det skulle alltså ha kunnat vara en sådan som smugit runt på vår baksida och skapat spåren i snön. Förutom att vi inte bor i Sydamerika under kritaperioden då men det lämnar jag därhän. Men, om våra små fyrfotingar försöker kreera avskräckande spår på vår baksida så har Mr S helt klart övertrumfat sin broders tigerspår.

Förutom spår av en enbent tiger, en smygande Giganotosaurus och våra katter så finns det en del fjädrar på vår baksida. När man har bjudit in små rovdjur att dela ens hem så får man acceptera att deras naturliga instinkter ibland genererar små gåvor i form av andra mindre djur. Igår morse så ansåg Mr T att frukosten som erbjöds av hans matte inte var tillräckligt mättande, näringsrik eller delikat så han gick därför ut för att komplettera näringsintaget inför den stundande dagen. Dagen ifråga skulle förvisso mest innehålla sömn men han ansåg av någon outgrundlig anledning att han ändå behövde fylla på med mer energi. Mr T kom stolt hem för att visa upp sitt byte, men hans matte skulle ge sig av för dagen och ville inte lämna honom utomhus i kylan hela dagen, så vi var inte alls överens om tidsåtgången som krävdes för att leka med bonusfrukosten. Det i sin tur resulterade i att jag behövde gå ut för att försöka sära på Mr T och bytet. Det uppskattades förståeligt nog inte alls och jag fick lyssna på en hel del morrande som förklarade att bytet inte var mitt. Eftersom jag inte fick fatt i fyrfotingen i fråga, utan endast en massa snö innanför jackan vid mina försök så greppade jag till slut fågeln i ena vingen och därigenom kunde jag sedan locka till mig Mr T. Jag är tack och lov inte särskilt kräsmagad vilket man förmodligen inte bör vara om man har små rovdjur hemma. För den som undrar så levde inte fågeln längre och jag har tagit hand om resterna men några fjädrar som behöver jagas rätt på finns fortfarande kvar. 

Att kika ut på vår baksida är lite som att besöka ett zoo. Fast det finns förvisso endast spår av olika djur och inga riktiga djur att beskåda. Man behöver även ha en skaplig portion fantasi för att ens tolka olika avtryck som spår men det kan i och för sig vara en intressant utmaning även det.