Tydlighet

Tydlighet är rätt viktigt om man vill få fram rätt budskap. Ibland krävs även extrem tydlighet för att mottagaren av önskemålet ska förstå innebörden. Eller så driver mottagaren lite med dig, om förståelsen av budskapet, bara för att få se reaktionen. Och förhoppningsvis ett gott skratt. Det kan jag finna både underhållande och acceptabelt. Om man däremot driver med någon för att vara lite elak så anser jag inte att det är godtagbart, alls. 

För ett tag sedan bad jag äldsta sonen att ta upp tvätten som låg i trappen. Han var liksom på väg upp, och förbi den strategiskt placerade tvätthögen, så jag tyckte att han kunde ta med sig den på en gång. Nu var han på lite pillemariskt humör så han lyfte först upp tvätten men la sen ner den igen på trappsteget ovanför. Då jag hade gått in i ett annat rum så noterade jag först inte hans lilla tilltag utan sonen ropade på mig för att uppmärksamma mig på att han faktiskt hade gjort det jag bett om. Först tittade jag frågande på honom då tvätten fortfarande låg på ett trappsteg, men sen noterade jag att han faktiskt hade förflyttat högen uppåt. Han påpekade att jag faktiskt bara hade sagt "ta med tvätten upp" och inte hela vägen upp till övervåningen. Att det senare var underförstått begrep han förvisso men som sagt han kände väl att vi behövde ha lite roligt. Och det hade vi verkligen!

originalpositionen

uppburet

Livspussel

Ibland är det lite knepigt att få bitarna att passa ihop riktigt ordentligt i livspusslet. Det känns lite som att man emellanåt försöker lägga ett helt blankt pussel vilket gör det skapligt svårt att finna bitar som passar ihop. När det finns ett färdigt angivet motiv så är det klart enklare att få in bitarna på rätt plats, men när bilden inte finns än så, tja, kan det bli lite svårt att veta var en eller flera bitar ska placeras. Det är ju förvisso så att vi inte riktigt vet vad livet har att bringa i förväg så då är det rätt svårt att veta hur motivet ska se ut. Pusslet är därmed grått, eller beige om du önskar ha det i samma färg som universum anses ha, och så får man skapa ett eget motiv igenom livet. 

En kvinnas medellivslängd var under 2023 84,9 år. Ett år har 365 dagar, i alla fall om vi utgår från den gregorianska kalendern vilket de flesta gör sedan 1500-talet. Jo, jag är även medveten om att det är skottår vart fjärde år men nu förenklar jag lite så jag tar inte med det i beräkningen. Så, om varje dag skulle vara en pusselbit så skulle det bli 30 988,5 pusselbitar som ska läggas under en livstid. Männens medellivslängd under 2023 var 81,58 år så de skulle ha 29 776,7 pusselbitar, men nu är jag kvinna så jag utgår ifrån kvinnans medellivslängd. 

Sen är det ju inte så att endast en pusselbit behöver finna sin plats varje dag utan under skapligt många dagar här i livet så är det flera bitar som behöver läggas. Tror dock att antalet styrs lite av var i livet man befinner sig så jag snittar ut det till en bit per dag i min beräkning. Tänker att som barn så har man ännu inte lärt sig konsekvenstänkandet och då är man ju inte medveten om effekt och verkan så då behöver man inte fundera så mycket över sina val. När man är äldre har man förhoppningsvis inte riktig behovet av att organisera lika många saker så då vinner man några pusselbitar där också. Så jag får det till ungefär 31 000 pusselbitar som behöver placeras och organiseras under en livstid. Lägg till de extra dagarna från skottåren om du har svårt att få ihop det till 31 000.

Vissa dagar får man en hel näve pusselbitar kastade över sig vilket då även gör så att man behöver leta en stund efter vart de tog vägen innan man ens kan börja fundera över vart de ska passa in. Andra dagar räcker det med att man bara sneglar lite förstrött på de pusselbitar man redan har och sen kan lämna dem därhän. Ibland hittar man helt plötsligt en av de där pusselbitarna som slängdes på en, och som man inte kunde finna samma dag, och så kanske man till och med hittar en bra plats för den. Det kan i och för sig visa sig så småningom att den platsen är fel, men ibland får man liksom placera ut bitarna där det känns bra för stunden också. För om man bara koncentrerar sig på själva pusslandet så missar man allt annat som sker runt omkring. Livspusslet sägs handla om att balansera olika delar här i livet men jag tror nog att det handlar minst lika mycket om att inte fastna i pusslet utan några bitar får nog hitta rätt plats med hjälp av andra eller sig själva helt enkelt. 

31 000 bitar är rätt många delar så man kan behöva ta hjälp med några också. Sen kanske alla pusselbitar man själv får inte passar i det egna pusslet, så då får man ge bort dem eller passa in dem i någon annans pussel. 

Vad hände?

För ett antal år sedan så noterade jag en morgon att det låg ett par rosa fluffiga tofflor i ett hörn av busskuren. Det väckte rätt många frågor. Funderade över om innehavaren helt plötslig kom på att denne glömt att ta på sig skor och ansåg att det såg mindre suspekt ut att gå i bara strumporna eller barfota istället för i tofflor. Eller om någon gått i sömnen och halvvägs igenom promenaden fått för sig att tofflorna inte längre behövdes? Personen måste ha undrat vart tofflorna tog vägen i så fall. 

Häromdagen så såg jag ett par strumpor på trottoaren. Tredje dagen jag passerade låg de fortfarande kvar så då tog jag detta foto. Då det är lite kyligt ute så borde innehavaren av dessa ha haft ett par skor på sig också. Det i sin tur gör att det krävs lite mer aktivitet att få av strumporna än att bara kliva ur ett par tofflor så jag undrar varför dessa strumpor blev ratade och kvarlämnade. De ser hela ut och skulle det ha varit någon som tänkt slänga dem av någon anledning så borde de ha sett att de missat luckan och att de hamnat på marken. 

Vantar, mössor, halsdukar och till och med tröjor har jag klart lättare att förstå att de blir tappade eller kvarlämnade. Men fotbeklädnader begriper jag inte. Personligen har jag förvisso skapligt gott om både strumpor och skor, men jag använder endast ett par i taget så jag skulle märka om jag tappade dem. 

Kakmonster

Det är inte för att hålla några monster inlåsta i burkarna som de är försedda med hänglås. Det är för att hålla en viss person utelåst. 

En kollega uttryckte nyligen ett önskemål om att vi inte bör ha så mycket kakor på kontoret. Personen ifråga har väldigt svårt för att låta bli att äta kakorna och påtalade att de har en skapligt oönskad effekt på midjemåttet. Nu är personen förvisso inte ensam om det bekymret utan vi är flera som gärna förser oss med en kaka eller två under dagens lopp. Av olika anledningar skiljer sig dock effekterna åt. 

Sen är jag medveten om att en del andra kollegor gärna ser att det finns kakor tillgängliga på kontoret. Som belöning, tröst, energitillskott eller vad det nu kan vara. Jag överlåter till var och en att avgöra varför just de förtjänar en kaka. 

Huruvida personen ifråga uppskattar mitt tilltag eller ej är jag inte helt säker på. Den första responsen var i och för sig positiv, men jag kan tycka att det är lite grymt att sukta med något som man sen inte kan komma åt. Samtidigt kan det kanske vara positivt för oss alla att det inte är riktigt lika enkelt att stoppa ner näven i en av burkarna, utan att man faktiskt får jobba lite för kakorna. Hänglåsen är nämligen inte direkt av någon superkvalité så även om man vet koden behöver man lirka lite för att låsa upp dem. Därigenom så behöver man för närvarande vara skapligt motiverad för att komma åt några kakor. Beslutet, om hänglåsen ska vara kvar eller ej, överlämnar jag åt någon annan att fatta. Jag hängde bara dit dem i ett försök att vara lite hjälpsam. 

10 smågodisar

För några veckor sedan så fick jag större delen av nedervåningen ommålad. Eller fick och fick. Jag anlitade en målerifirma och de skickade ut en superduktig och trevlig målare och så fick jag en faktura och betalade för jobbet. Det var välbehövligt så det känns lite som en vinst ändå och vinsten fick jag ju liksom på köpet.

När arbetet var klart så återstod endast äventyret med att få tillbaka möbler, tavlor, kablar och annat på plats igen. Möblerna hamnade snudd på exakt på samma plats. Jag tror att vitrinskåpet står några centimeter längre till höger, men det är nog den enda variationen av möblemanget. Tavlorna har jag hängt om på nya ställen däremot så lite nyinrett har det blivit genom det i alla fall. Sen var det det där med kablar. Igen. Har ju skrivit om kabelkanaler tidigare och, tja, de har en viss relevans även i denna text. Jag ogillar skarpt synliga kablar som slingrar sig fram längs med listerna och det gör att jag återkommer till kabelkanaler. För innan ommålningen så hade jag spikat fast antennkabeln med kabelklamrar längst med socklarna runt halva vardagsrummet. Det höll förvisso kabeln ifrån själva golvet, men den syntes fortfarande. Därför valde jag att investera i flera kabelkanaler som jag satte ovanpå socklarna så att de knappt syns. Det är bara det att antennuttaget sitter på en vägg och TV:n, box och allt annat är på helt andra sidan rummet. Kan för mitt liv inte förstå hur man tänkte när man valde att placera uttaget där man gjorde. Eller så gjorde de det med flit för att de hade en dålig dag och ville hämnas på främmande människor i framtiden. Inte för att de skulle få njuta av eländet de skapat eller höra svordomarna när man lite tillfälligt lägger en antennkabel tvärs över golvet och sen upprepade gånger fastnar i den. Men det kanske gjorde deras dag lite bättre på något märkligt sätt ändå. Och nu sitter uttaget där det gör så jag får hantera det helt enkelt. Nåväl, kabelkanaler inhandlades för att dölja kabeln så mycket som möjligt. Första inhandlingsrundan fick jag hjälp av en ung kvinna med att klura ut mått och vad som var prisvärt. Väl hemma började jag sätta dit kabelkanalerna och plutta i kabeln. Det gick väldigt bra, en bit i alla fall. För sen hade jag inte fler kabelkanaler kvar. Dagen efter reserverade jag därför ytterligare fyra kabelkanaler för att plocka upp lite senare under dagen. 

Gick så småningom iväg för att hämta upp min reservation. Jag betalade och gick förnöjt iväg med kabelkanalerna och tillhörande skarvset. Fast när jag betalade mina 299:90 för mina varor så nämnde jag för den unga mannen som expedierade mig att när jag var barn så fick man två smågodisar för 10 öre. Inte för att han hade någon glädje av min lilla anekdot men han höll god min och vi önskade varandra en fin dag. När jag kom hem så hade jag först lite annat att pyssla med men så småningom tog jag fram kabelkanalerna och såg då tämligen omgående att de var fel dimension, för självklart hade jag inte kontrollerat måttet på de jag redan hade monterat. De nyinköpta var smalare så det skulle inte gå att få in någon antennkabel i dem utan att få ett totalt nervsammanbrott. Så jag la dem åt sidan och beslöt mig för att gå tillbaka och byta dagen efter. 

Så, tredje besöket i samma butik ledde till ett återköp och sedan inhandling av kabelkanaler med rätt dimension. Den här gången hade jag tänkt till lite i förväg så jag hade tagit med en liten bit av den sort jag hade monterat hemma för att verkligen säkerställa att det blev rätt. Då det var samma unga man som expedierade mig denna gång så påtalade jag hur korkad jag kände mig för jag hade ju suttit hemma och lagt reservationen dagen innan och hade haft alla möjligheter att få till det rätt, dels genom att mäta kabelkanalerna eller till och med kontrollera kvittot, men näe det hade liksom varit för enkelt. Återköpet blev 299:90 och det nya inköpet blev 299:50. Det vill säga hela 50 öre under 300 kronor! För att fortsätta min anekdot från dagen innan så nämnde jag att nu hade jag fått hela 10 smågodisar för den slanten när jag var barn så det var en riktig vinst. Behövde uträtta ett par andra ärenden så jag fick vänligt nog lämna kabelkanalerna i butiken medan jag uträttade dem. Tror att den unge mannen vid det här laget ansåg att jag säkert skulle utgöra någon form av fara för allmänheten med kabelkanalerna under armen så han gjorde samhället lite av en tjänst. 

Äldsta sonen som slagit följe med mig nämnde att jag kanske borde köpa något för 50 öre till den trevlige unge mannen. Jag tyckte att det var ett toppenbra förslag. Nöjde mig dock inte med en sak för 50 öre, tror knappt att det är möjligt att finna något för 50 öre idag, utan bestämde mig för att handla 10 smågodisar istället. För det var ju det jag hade tjatat om vid två tillfällen så det är klart att han skulle få smågodis! Fann en liten påse och plockade ihop 10 godisar. Gick sedan lite nöjt tillbaka till butiken för att hämta kabelkanalerna och lämna över mitt byte. Kände mig lite halvbusig faktiskt så det var lite som att det var en hemlig skatt som skulle överlämnas. Lite som när man var barn. Den unge mannen blev både förvånad och glad över den lilla gåvan. Och nej, 10 smågodisar kostar inte 50 öre idag utan 11 kronor men det var det värt. 

Bin som verkar

Biverkningar är ej önskade negativa effekter av ett läkemedel. Om man lyckas få några positiva extra reaktioner av ett läkemedel så kallas de för sidoeffekter. Själv tänker jag på bin som verkar när jag läser ordet biverkningar. Bin anses vara flitiga och nyttiga på många sätt och jag kan liksom se framför mig små bin som surrar runt och idogt jobbar på för att verka för att laga något som är lite småtrasigt. 

Sen är det det här med att ta en medicin och sen fylla på med andra mediciner mot, eller om det heter för, biverkningarna. Det där med mot eller för tycker jag inte är ett helt självklart ordval. Mot innebär i mitt tycke det ytterst lite förlängda ordet emot och jo det kan kanske vara passande. För är ju just för något och det kan man då tolka, i alla fall i mina krokiga tankebanor, som att medicinen är för något och det är ju inte riktigt intressant då man inte vill varken vara sjuk eller ha biverkningar alls. Nu när jag sätter mina funderingar på pränt så är nog mitt ordval framöver, medicin mot något. Fast om jag vrider lite, lite, grann på det så är medicinen för att må bättre. För jag tror inte det är särskilt många som tar en medicin bara sådär utan det finns oftast en orsak till det. Jag får nog fortsätta vara oense med mig själv om jag ska säga för eller mot. Eller så är det medicin för att behandla sjukdom och andra mediciner mot biverkningarna. Nej, jag får nog fortsätta med min inte dialog kring hur jag tycker att det ska vara. 

Både sjukdom och läkemedel som var för sig ger olika symptom och biverkningar kan även tillsammans skapa klart oönskade effekter, vilket jag själv erfar för tillfället och vad ska jag säga, roligare kunde det vara, men absolut klart värre! Så jag tuffar på men i klart mer makligt takt än vanligt. Och det kommer bli bättre, snart. Tänker jag i alla fall. Alltså bättre kommer det definitivt att bli, det är mer tidsaspekten som jag själv har lagt till. Och sen har jag en förhoppning om att jag snart kan sluta ta extra mediciner mot biverkningarna. 

En person i min närhet säger när denne tar en viss sorts medicin att "andra blir så dumma i huvudet när jag tar de tabletterna". Just det är ju en skapligt extrem biverkan då den påverkar precis alla runtomkring en och inte ens en själv. Eller så är det så att personen ifråga drabbas av en biverkan som kallas villfarelse. Tror inte att just den biverkan finns med i någon bipacksedel, men personen borde kanske anmäla just den och se vad den eventuella återkopplingen blir. 

Sen finns det ju biverkningar som inte beror på något man inmundigat, utan de som blir effekter av saker som sker i verkliga livet. De kan ge både negativa biverkningar och positiva sidoeffekter men det är en helt annan historia. 

Ja det är en humla på fotot. Jag är fullt medveten om att det är en annan insekt än bin, men humlor vet inte ens om att de inte kan flyga så då kan den vara med på fotot för bin.  Och texten är ju dessutom om biverkningar och inte heller om bin. Sen är det där med att humlor inte kan flyga en myt från 1930-talet. Den uppkom genom att en expert inom aerodynamik helt missade att ta med själva vingkonstruktionen på humlor i sina beräkningar. Det är alltså inte sant att humlor inte kan flyga, fast de behöver vara varma för att kunna flyga så om de är kalla så stämmer det att de inte kan flyga. Jag valde i alla fall ett foto med en humla till denna text då jag tycker att humlor är fina. 

Läskigt skräp

Förra helgen hade vi städdag i vår förening. En av de saker som jag uppskattar extra mycket med dem är att en container hyrs in så att man enkelt kan slänga både eget och föreningens skräp. Jag tilltalas rätt starkt av att rensa ut och slänga saker. En del saker, så som koftor, har jag förvisso lite svårare för att förvisa från hemmets trygga vrå, men mycket annat som har fyllt sitt syfte och inte går att skänka bort tycker jag det är skönt att bli av med. Nu visste jag veckan innan städdagen att sönerna inte skulle vara hemma så jag frågade i förväg en granne om assistans med att forsla iväg det jag hade samlat på mig. Det jag inte visste, när jag plockade ihop sakerna, var varken att sönerna inte skulle vara hemma eller att jag inte skulle mäkta med att gå iväg med dem själv så därför behövde jag be om hjälp. För att låta allt stå kvar till vårens städdag var nog mer än min mentala hälsa skulle ha klarat av. I alla fall om jag skulle behålla en större mängd av mitt förstånd. Fast det är klart, jag hade kunnat gömma undan det lite för mig själv, skräpet alltså inte förståndet, och därigenom inte ha blivit helt galen. Men, nu löste det sig tack och lov genom mina hjälpsamma och modiga grannar. 

Normalt sett kanske det inte är så där direkt jättemodigt att hjälpa någon att slänga några hyllor och sopsäckar, men efter följande kommentar från mig så tycker jag faktiskt att det var lite modigt att gå iväg själv med säckarna till containern.
"Tack snälla för hjälpen nu när barnen inte är hemma, det är verkligen uppskattat. Och förresten, öppna inte sopsäckarna, de är inte så fräscha."

Anledningen till att jag sa att han inte skulle öppna sopsäckarna var att de stått utomhus med diverse trädgårdsavfall och utrensade kläder i under några veckor. Det i sin tur gjorde att jag kunde ana att det inte var sådär värst jättefräscht inuti sopsäckarna och jag ville att grannen inte skulle behöva hantera det. Den andra anledningen till varför jag över huvud taget sa, öppna inte säckarna, var den att ansvarige vid den inhyrda containern brukar be de som kommer med fulla lövsäckar att hälla ut löven ur säcken. Löven faller då ner i alla skrymslen och vrår och fyller därmed upp containern mer effektivt vilket är en god idé. Om det är fräscha löv i säckarna. I mina säckar var det ju inte det. 

Eftersom det blev några vändor med skräp och jag erfor lite dåligt samvete över att jag hade samlat ihop saker som jag inte själv kunde ta hand om så stod jag kvar utomhus och väntade mellan varven till containern. Grannfrun var ute på deras baksida så jag gick över till henne för att tacka även henne för assistansen. De hade en hel del som de själva skulle ta hand om också, och genom att hjälpa mig så minskade ju både tiden och energin för deras egna göromål. Grannfrun är en mycket kapabel kvinna så jag tror nog att enda anledningen till att just maken fick förflytta mitt skräp var att han liksom drog nitlotten genom att han råkade öppna dörren när jag ringde på några kvällar tidigare. 

Jag passade i alla fall på att försöka ursäkta min lite märklig kommentar om att inte öppna mina sopsäckar varpå grannfrun påpekade att det blev liksom ännu värre när jag började förklara att jag inte hade malt ner barnen utan att det skulle komma hem igen. Det var nämligen något liknande jag hasplade ur mig när jag först nämnde att sönerna var för stora för att få ner i stora delar i antalet sopsäckar som jag fick hjälp med att slänga. 

Vet inte riktigt om jag kände mig inspirerad av den annalkande Halloween aftonen men jag insåg själv, lite i efterhand vilket var i senaste laget, att jag kunde ha formulerat mig klart mindre skräckinjagande. Nåväl sönerna har kommit hem igen så att de inte låg i säckarna är numera säkerställt.