Helge har blivit gammal

Helge har fått en luva så att han inte fryser om öronen.

Det är bara hanarna bland älgarna som har horn och de fäller hornen varje år. De nya hornen börjar växa tidigt på våren och växer väldigt fort. Helge hade en väldigt tuff sommar så hans horn började aldrig växa ut under detta år. Eller, tja, han är av plast så det vore smått otroligt och även rätt skrämmande om hans horn kunde växa. Men, de horn av plast han faktisk hade från första början finns inte längre kvar. Ett av dem bröt jag av tämligen omgående, men det gick under de första åren skapligt bra att fixera så det var helt ok ändå. Det andra hornet hade jag sönder i år och det hornet var sedan helt omöjligt att rädda. Därigenom tog jag ett drastiskt beslut och tog bort båda hornen helt och hållet. Borttagandet innebar då även att klippa av ljuskablarna som, innan mitt lite destruktiva handhavande, lös upp både Helge och hans horn. Vanligtvis tappar älgarna hornen i januari eller februari medan de äldre tjurarna kan tappa dem redan i november. Det var under november som Helge blev av med resterna av sina horn och han har några år på nacken så han tillhör den lite äldre kategorien. Medelåldern för älgtjurar är ganska låg, på grund av jakt, och det är inte särskilt troligt att Helge ökar medelåldern på något vis.

Fast Helge står i vår lilla trädgård även denna vinter, trots att han är både horn och ljuslös. Vi har ännu inte beslutat om huruvida han ska få flytta in i förrådet till våren eller om han ska förflyttas längre bort. En del av mig känner att han har gjort sitt. En annan del av mig tycker lite synd om Helge och kommer troligen ha lite svårt för att skicka iväg honom. Så det är inte helt omöjligt att han får flytta in i förrådet till våren till slut ändå. Han har ju i alla fall inga fler horn att bryta av så han borde klara nästa sommar lite bättre. Benen är fortfarande helt utan skavanker och är stadiga så de borde vi verkligen inte lyckas ha av. 

Halt eller skit

Det finns ett uttryck som heter "pest eller kolera" vilket innebär att inget av de aktuella valen är särskilt attraktiva eller tilltalande. Pest är en blodinfektion och kolera är en mag/tarmsjukdom och båda kan orsaka en dödlig utgång. Dock kan man numera behandla båda sjukdomarna, men den man definitivt inte vill ha, om man nu faktiskt har möjlighet att välja, är pest då bakterierna skadar organen medan koleran går att bota tämligen enkelt utan kvarstående men eller skador. 

Jag är varken bättre eller sämre än någon annan så jag brukar använda mig av uttrycket pest eller kolera. Ibland skapar jag lite varianter på uttrycket och idag blev det halt eller skit helt enkelt. Grunden till dagens uttryck uppkom under en av dagens promenader. Jag var inte ute och flanerade lite planlöst under dagen utan jag var på väg hem så förflyttningen var nödvändig. I alla fall om jag ville komma hem, och det ville jag. Det har varit nederbörd, varmt och kallt om vartannat de senaste dagarna och det har skapat en skaplig mängd is på gångvägarna. Sandning har det varit klart sparsamt med så det är verkligen mest is. Emellanåt kan man finna lite barmark men för att komma dit behöver man gå över is och sen slutar det vara isfritt efter en bit. Då står man liksom där och försöker finna bästa vägen framåt. Eller lite åt sidan. Alternativet är att gå bredvid gångvägen. Men där är det inte heller helt riskfritt att gå. För det som göms i snö kommer fram vid tö. Japp jag syftar på högarna med hundbajs som fått ligga kvar i snön och som nu ligger som små minor i gräskanten. De är som minor för när det är mörkt ute så ser man dem inte. Men man kommer att känna doften, och den kommer även troget att slå följe med en. I alla fall tills man begriper att man själv är orsaken till att doften enträget förföljer en. Eller snarare att det som sitter under skon är orsaken och man får anledning till att svära lite, jo jag kan vara rätt duktig på svordomar emellanåt, för att sedan skrapa av den oönskade sörjan som sitter under skon. 

Just idag lyckades jag undvika att kliva på någon hundmina för jag hann se dem. Undvek även att dratta omkull på isen, men fick ur mig ett antal halvljudliga hmm, öh, ojoj, hoppla, uhum när jag balanserade fram på gångvägen. Och så kom jag fram till uttrycket halt eller skit, för ibland är det bara att välja ett av dem hur mycket man än ogillar dem båda. 

Soogt

För en skaplig mängd år sedan, inte riktigt så långt tillbaka som på bronsåldern, men jag var fjorton år så det var rätt länge, sedan uttalade jag ett lite märkligt helt eget nyskapat ord. Jag var alltså inte i stadiet av att jag skulle lära mig att prata, utan talandet hade jag bemästrat flera år tidigare. Det jag försökte säga var att det kryper en fluga i taket men det jag fick fram var krub. Bara kort och gott, krub. Denna beskrivning av en flugas krypande i taket följde sedan med i många år och vi hade lika roligt åt det varje gång. Varför det blev krub eller hur tankarna ledde fram till ordet, som förvisso inte ens är ett ord alls, har jag absolut ingen som helst aning om. Bokstäverna stämmer ju inte ens om man förkortar orden, och b finns inte ens med alls. Men krub blev det.

Härom kvällen när jag satt i köket med en av sönerna hittade jag på ett annat ord. Soogt. Det ordet finns det en klart tydligare förklaring och koppling i. Vi diskuterade nämligen att vi skulle söka efter något och då blev det en kombination av sök och googla. Tror jag i alla fall. Man vet aldrig riktigt hur mina tankar snirklar runt inne i huvudet. Ibland känns det lite som att orden tar en omväg och plockar upp någon helt annan tanke på vägen till munnen. Men, soogt kan jag känna är nästan användbart i alla fall. Man kan till exempel fråga någon "har du soogt på det?" För om de sökt på Google eller genom någon annan sökmotor är egentligen irrelevant, det är ju själva sökningen som är intressant. 

Så ni kan ju prova att fråga om någon soogt på något och se om de reagerar på att det är ett icke befintligt ord. Fast nu finns det ju men det lär nog ta ett tag innan det kommer med i SAOL vilket jag tror att de flesta vet är Svenska Akademiens ordlista. Det kanske inte riktigt lika många vet är att första upplagan kom ut 1874 och den senaste gavs ut 2015. I de olika utgåvorna har ord både tagits bort och lagts till. I nästa utgåva kanske vi finner soogt. Vi får vänta och se helt enkelt. Krub tror jag dock inte kommer hitta fram till SAOL. 

Julpynt

Alla har vi olika traditioner kring julpyntandet. Förvisso även kring själva julafton och dagarna därikring men jag väljer att fokusera på julpyntet i denna text. Det står liksom lite högre i kurs för mig av olika anledningar. Julpynt förekommer även lite överallt, dels hemma, men även på kontor, i butiker och utomhus. 

Jag har i år haft förmånen att få besöka ett kontor där julpyntandet är helt överdådigt och har gjorts snudd på in absurdum. När jag klev in där kändes det lite som att bli omfamnad av julen. Och vem vill inte ha en varm kram när det är lite kyligt ute. Dock kan man behöva lite tid för att verkligen kunna ta in allt när det är fullt i varenda vrå. Borde kanske föreslå för dem att de har lite längre visningar så att man verkligen har möjlighet att sitta ner och bara insupa julkänslan. De skulle kunna ta inträde, för det är av den kalibern, och sälja glögg och pepparkakor. Fast det skulle nog vara lite störande för de som faktiskt försöker jobba på det kontoret så det är troligen bäst att jag låter bli att utveckla min lilla affärsidé. Det är ju inte heller på "mitt" kontor så mina vilda idéer skulle inte påverka mig utan endast andra. 

Själv har jag endast några få julsaker på mitt kontorsrum. Vi har en julgran i entrén, men i övrigt är det mer sparsmakat. I vårt lilla hus är det dock klart mer julpynt numera. Jag har även tidigare år tyckt att det har varit trevlig med julpynt, men de senare åren har jag liksom släppt lös min inre tomtemor i vårt lilla hus. Så vi har en snudd på löjlig mängd grangirlanger, ljusslingor och julkulor runt alla dörrar och fönster på nedervåningen. De flesta av alla ljuslyktorna står framme året om men även de kompletteras med några till i december. Det finns även ett antal tomtar som är lite strategiskt utplacerade. Placeringarna är utvalda så att tomtarna inte ska stå längst med de stråk som Pyret mest frekvent passerar, och därigenom hamna mitt framför nosen på honom och göra det alldeles för frestande för att inte attackera dem. Tycker väl liksom att det är lite dumt att uppmuntra skador på tomten. Tror inte direkt att man ökar chanserna till att hamna på någon snäll lista då, utan det blir mer troligt kol i julstrumpan. Eller möjligtvis Covid, men jag har redan nämnt att jag inte önskar få Covid i julklapp i år här Kol - Covid. 

När, alltså vilken dag eller kväll, själva julgranen ska tas in eller sättas upp råder det väldigt delade meningar om. Vi brukar gå iväg och handla en levande gran någon vecka eller två före själva julafton. Alltså en nedhuggen gran, som bör få vatten för att inte dö tämligen omgående, den är inte levande som i att den gör något särskilt utan den står helt still. Jag är inte längre betrodd att inhandla gran själv så därför går vi tillsammans. Sönerna anser nämligen att jag inte är kapabel till att välja rätt gran. Ett år blev granen nämligen  kanske en liten, liten, aning för stor vilket har gjort att sönerna helt har tappat förtroende för mig. I alla fall när det kommer till inköp av julgran. Till mitt försvar så ser faktiskt inte granarna lika stora ut på torget som de gör hemma i vardagsrummet. Sen är jag faktiskt tacksam för sönernas bärhjälp då jag inte orkar släpa hem en gran helt själv, för de är både tunga och otympliga. Vi har, då det endast är början av december, inte inhandlat årets julgran än så det återstår att se vad jag lyckas med i år. 

Nu blommar löken

Nu blommar löken är ett gammalt uttryck som innebär att man blir upprörd eller förvånad. Jag blev inte alls upprörd men däremot lite förvånad när jag såg några små blå blommor mellan höstlöven. Först trodde jag att det var små Scillor, vilket är lökväxter, som fått frispel och hade börjat blomma i mitten av november. Vädret är ju inte helt enkelt att förstå sig på så jag tänkte att det faktiskt hade kunnat vara så. Men, när jag kikade lite närmare så såg jag att Lobelian, som jag har haft i krukor i närheten, hade självsått sig i rabatten och tyckt att det var så trivsamt så att den lika gärna kunde blomma lite också. Nu har det kommit lite snö, och även varit lite kyligare, sedan dess så de blommar inte längre. Tänkte nämligen först att jag skulle ha märkt ut dem på något sätt så att jag vet att de ska få växa kvar och inte rensas bort som ogräs under våren. Men jag får väl sitta med en beskrivning av bladen och lupp i rabatten i vår och se om jag kan klura ut vad som är vad. 

Tydlighet

Tydlighet är rätt viktigt om man vill få fram rätt budskap. Ibland krävs även extrem tydlighet för att mottagaren av önskemålet ska förstå innebörden. Eller så driver mottagaren lite med dig, om förståelsen av budskapet, bara för att få se reaktionen. Och förhoppningsvis ett gott skratt. Det kan jag finna både underhållande och acceptabelt. Om man däremot driver med någon för att vara lite elak så anser jag inte att det är godtagbart, alls. 

För ett tag sedan bad jag äldsta sonen att ta upp tvätten som låg i trappen. Han var liksom på väg upp, och förbi den strategiskt placerade tvätthögen, så jag tyckte att han kunde ta med sig den på en gång. Nu var han på lite pillemariskt humör så han lyfte först upp tvätten men la sen ner den igen på trappsteget ovanför. Då jag hade gått in i ett annat rum så noterade jag först inte hans lilla tilltag utan sonen ropade på mig för att uppmärksamma mig på att han faktiskt hade gjort det jag bett om. Först tittade jag frågande på honom då tvätten fortfarande låg på ett trappsteg, men sen noterade jag att han faktiskt hade förflyttat högen uppåt. Han påpekade att jag faktiskt bara hade sagt "ta med tvätten upp" och inte hela vägen upp till övervåningen. Att det senare var underförstått begrep han förvisso men som sagt han kände väl att vi behövde ha lite roligt. Och det hade vi verkligen!

originalpositionen

uppburet

Livspussel

Ibland är det lite knepigt att få bitarna att passa ihop riktigt ordentligt i livspusslet. Det känns lite som att man emellanåt försöker lägga ett helt blankt pussel vilket gör det skapligt svårt att finna bitar som passar ihop. När det finns ett färdigt angivet motiv så är det klart enklare att få in bitarna på rätt plats, men när bilden inte finns än så, tja, kan det bli lite svårt att veta var en eller flera bitar ska placeras. Det är ju förvisso så att vi inte riktigt vet vad livet har att bringa i förväg så då är det rätt svårt att veta hur motivet ska se ut. Pusslet är därmed grått, eller beige om du önskar ha det i samma färg som universum anses ha, och så får man skapa ett eget motiv igenom livet. 

En kvinnas medellivslängd var under 2023 84,9 år. Ett år har 365 dagar, i alla fall om vi utgår från den gregorianska kalendern vilket de flesta gör sedan 1500-talet. Jo, jag är även medveten om att det är skottår vart fjärde år men nu förenklar jag lite så jag tar inte med det i beräkningen. Så, om varje dag skulle vara en pusselbit så skulle det bli 30 988,5 pusselbitar som ska läggas under en livstid. Männens medellivslängd under 2023 var 81,58 år så de skulle ha 29 776,7 pusselbitar, men nu är jag kvinna så jag utgår ifrån kvinnans medellivslängd. 

Sen är det ju inte så att endast en pusselbit behöver finna sin plats varje dag utan under skapligt många dagar här i livet så är det flera bitar som behöver läggas. Tror dock att antalet styrs lite av var i livet man befinner sig så jag snittar ut det till en bit per dag i min beräkning. Tänker att som barn så har man ännu inte lärt sig konsekvenstänkandet och då är man ju inte medveten om effekt och verkan så då behöver man inte fundera så mycket över sina val. När man är äldre har man förhoppningsvis inte riktig behovet av att organisera lika många saker så då vinner man några pusselbitar där också. Så jag får det till ungefär 31 000 pusselbitar som behöver placeras och organiseras under en livstid. Lägg till de extra dagarna från skottåren om du har svårt att få ihop det till 31 000.

Vissa dagar får man en hel näve pusselbitar kastade över sig vilket då även gör så att man behöver leta en stund efter vart de tog vägen innan man ens kan börja fundera över vart de ska passa in. Andra dagar räcker det med att man bara sneglar lite förstrött på de pusselbitar man redan har och sen kan lämna dem därhän. Ibland hittar man helt plötsligt en av de där pusselbitarna som slängdes på en, och som man inte kunde finna samma dag, och så kanske man till och med hittar en bra plats för den. Det kan i och för sig visa sig så småningom att den platsen är fel, men ibland får man liksom placera ut bitarna där det känns bra för stunden också. För om man bara koncentrerar sig på själva pusslandet så missar man allt annat som sker runt omkring. Livspusslet sägs handla om att balansera olika delar här i livet men jag tror nog att det handlar minst lika mycket om att inte fastna i pusslet utan några bitar får nog hitta rätt plats med hjälp av andra eller sig själva helt enkelt. 

31 000 bitar är rätt många delar så man kan behöva ta hjälp med några också. Sen kanske alla pusselbitar man själv får inte passar i det egna pusslet, så då får man ge bort dem eller passa in dem i någon annans pussel.