En kabelkanal

Det är, tro det eller ej, inte någon ny form av fikabröd denna text handlar om utan faktiskt om kabelkanaler. 

Avsaknaden av värmetillförsel i köket på kontoret var tämligen stor, så det införskaffades ett element för att råda bot på det. Dynor till stolarna och ett antal filtar inhandlades också, men ett element är liksom att föredra för att värma upp ett utrymme där man ska inmundiga sin lunch. Filtar och mat är dessutom oftast inte en överdrivet bra kombination. I alla fall inte när det handlar om mig. 

Elementet beställdes och levererades och skulle så småningom även monteras på en vägg. Det blir förvisso ingen påverkan på elräkningen när det ligger på golvet i en kartong, men det alstrar inte heller den efterlängtade värmen så vi kom fram till att det vore bättre att sätta upp det på väggen så att det kunde få uppfylla sitt verkliga syfte. Innan vi kom riktigt så långt så satt jag tillsammans med en kollega i köket och funderade lite över vilken vägg elementet borde sättas upp på. Min kollega konstaterade att det hade varit lite mer inredningsmässigt fördelaktigt om kontakten hade suttit på andra sidan av elementet än vad den gjorde. Kollegan ansåg även vidare att det skulle bli skapligt oestetiskt med en ful kabel som gick längst med väggen under elementet. Det var absolut inget fel på utseendet av själva kabeln, utan det är mer det att det inte är särskilt snyggt med kablar som dräller runt på golvet eller längst socklarna. Och det håller jag absolut med om. Jag föreslog därför att vi kunde ju sätta upp en kabelkanal. Min kollega såg rätt frågande ut en stund, men fick sen ur sig något liknande "ska vi ha Netflix i köket på kontoret?"

Jag kommer inte ihåg det exakta ordvalet, men det jag däremot kommer ihåg är att jag skrattade så att tårarna rann och att jag höll på att ramla av stolen. Nu vet jag ju inte om jag gör oriktig reklam på något vis så jag kan ju nämna att det finns många andra streamingtjänster om man nu diskuterar sådana alternativ, som till exempel HBO och Viaplay. Men nu diskuterade vi inte sebara kabelkanaler, utan det vi pratade om var en kanal för att dra en elkabel igenom. Eller, det var i alla fall det jag syftade på och inget annat, vilket jag fick förklara för min lite lätt konfunderade kollega. Personligen är jag smått allergisk emot kablar som får härja fritt och skapa oreda och dammfällor så jag har på några utvalda ställen satt upp just kabelkanaler i vårt lilla hus. Alltså, på ställen där det behöver gå kablar. Jag har inte använt dem som någon typ av dekorationer eller unika inredningsdetaljer. För jag är inte helt stormförtjust i kabelkanaler heller, men de är ändå bättre än sladdriga kablar. 

Så, i min lilla bubbla är det klart troligare att en kabelkanal används till just kablar men jag har insett att de flesta andra klart oftare syftar på en streamingtjänst. Och jo, elementet kom upp på väggen genom att två andra händiga kollegor tog tag i saken och såg till att det blev åtgärdat. Kontakten hamnade även på rätt sida i förhållande till eluttaget på väggen där elementet slutligen monterades.

Kol - Covid

Jag anser själv att jag försökte vara tämligen snäll, omtänksam och hjälpsam i största allmänhet under 2023. Är dock fullt medveten om att jag definitivt inte är perfekt, så viss butterhet och grinighet har säkerligen lyst igenom emellanåt. De stunderna torde dock ha varit i klar minoritet i jämförelse med de mer vänliga och positiva tillfällena. Nu är ju det enligt mitt eget tycke och jag förstår att alla inte håller med. Men, jag vill be de av er som inte är helt nöjda med mig att vänligen inte skicka några brev till tomten om det detta i år. Ni får klart hellre skriva någon kommentar här så att jag har en möjlighet att försöka bättra mig istället. 

Dessutom så verkar tomten ha viss brist på kol så han ersätter därför kolet i min julstrumpa med Covid. Personligen så hade jag faktiskt föredragit kol då det är lite mindre utmattande och ansträngande att göra sig av med. Jag hade till och med kunnat ge bort kolet till någon granne som kunde ha använt det i grillen så då hade jag ju liksom haft möjlighet göra en god gärning på en gång. Covid anser jag inte vara en särskilt trevlig sak att medvetet ge bort så det har jag behållit för mig själv. Eller tja, helt och hållet har jag inte behållit det för mig själv då sönerna brukar visa sitt medlidande genom att också bli sjuka. Ibland turas vi till med om med att få Covid först så att det blir lite variation. 

 

Nu önskar jag därför att alltså inte få Covid i julstrumpan under december 2024. Inte efterföljande år heller för den delen, men jag nöjer mig med att önska det bara för i år i fall jag skulle lyckas med att göra något riktigt dumt under året. I så fall önskar jag ha den eventuella dumheten innestående till 2025. 

 

James och den lilla svarta

Det har nu gått ett antal år sedan jag började fundera över att starta någon form av elefantsafari.  Jag har ännu inte utvecklat själva affärsidén vidare så den får ligga kvar i malpåsen ett tag till. Men, jaktmarkerna i vårt lilla hushåll finns kvar och dammet fortsätter obönhörligen att frodas. Den lilla svarta finns kvar men hon trivs ganska bra i sin lilla boning i köket och brukar streta emot rätt rejält varje gång jag försöker prångla ut henne ur skåpet. Protesterna består i och för sig mest av att någon del nästintill alltid skramlar iväg åt annat än önskvärt håll. När hon väl har kommit fram så tuffar hon på och sköter sig alldeles utmärkt. Förutom att hon vill ha en chaufför då, för hon kör inte själv. 

För ett litet tag sedan utökades därför vår lilla familj med James. Han blev namngiven redan innan han blev inburen för jag hade lite på känn att han inte skulle bete sig helt klanderfritt kring framförallt mattkanter. Han fick därför sitt namn från Grevinnan och betjänten. Sketchen skrevs på 1920-talet av Laurie Wylie men hade officiell premiär först 1948. Karaktärerna James och Miss Sophie har spelats av flera olika skådespelare och den finns även i flera olika varianter. Sketchen alltså, vår James hade premiär 2023 och är ensam om just sin roll i vårt hushåll. Det där med bekymmersamma mattkanter har jag dock fått bekräftat då framförallt en matta är lite för tunn och lätt. Han förstår därmed inte riktigt att det är en kant han kör över, utan han försöker tugga i sig mattan istället. Jag har kommit på att jag kan vika upp kanterna så låter han bli just den mattan och den är rätt liten så det gör inget. För övrigt så kör han runt lite som att han är lite lätt onykter för han kan liksom få för sig att vända runt och köra fram och tillbaka över nästintill exakt samma del av golvet en stund. Så småningom brukar förvisso även James tröttna på den monotona rutten och då byter han färdväg. Han är skapligt duktig på att samla in elefantembryon, men toleransnivån är inte direkt superhög. För han tuffar på och sen stannar han och känner sig full och ensam och då piper han för att få uppmärksamhet. Lite som om han är skapligt berusad och har uppnått stadiet gråtmildhet. Men det är tämligen enkelt att få honom att nyktra till. Eller tja, att tömma behållaren för damm och skräp. Dock är den inte ens halvfull när han hamnar i stadiet för ledsamhet så därför anser jag att hans toleransnivå är väldigt låg och gott skulle ha kunnat vara lite högre. 

James är ingen exklusiv variant av sin art men det gör inget, för han var faktiskt gratis, och han förgyller vår tillvaro genom att göra den lite mindre dammgrå. Det anser jag i sin tur vara fullt tillräckligt för att vara en tillgång i vårt lilla hushåll. Och så är det lite underhållande att titta på när han försöker ta sig ut från lite trängre vrår som han lyckats ta sig in i. 

Jag har även viss förståelse för James för jag har själv snubblat fram som honom vid ett flertal tillfällen. Och många gånger på exakt samma ställe! Det finns en tröskel i äldsta sonens förra skola som jag aldrig lärde mig att passera på korrekt vis. Det vill säga jag snubblade alltid in i salen som tröskeln befanns sig vid entrén till. Kan väl säga som så att alla på skolan visste när jag var där och vem jag var även om det, av flera anledningar, verkligen inte var mitt mål. Sonen tog det dock med jämnmod för han har insett att det inte är någon idé att skämmas över mig, för då skulle han inte få göra annat. Och så vill jag tillägga, för säkerhets skull, att mitt snubblade skedde i ett helt nyktert tillstånd. Det hade sett väldigt illa ut om jag var onykter på en skola. För närvarande är troligen min toleransnivå för alkoholhaltiga drycker snudd på lika dålig som James nivå för damm är så jag är väldigt petig med vid vilka tillfällen jag inmundigar sådana. Alkoholhaltiga drycker alltså. Inte damm. Damm vill jag helst få i mig så lite som möjligt av. Alltid. 

Om den lilla svarta och James skulle ha en tävling i effektivitet så skulle den lilla svarta definitivt vinna om det handlade om fångst. Om det däremot skulle handla om flest saker som blir gjorda samtidigt så skulle James vinna. För när James tuffar runt så passar jag på att göra en massa andra saker eftersom jag inte behöver dammsuga. Nu behöver de i och för sig inte tävla då jag uppskattar dem båda två och de fyller olika behov. 

För den som inte klurat ut det än så är den lilla svarta ingen klänning, utan vår dammsugare. Den lilla svarta i klänningsform lanserades 1 oktober 1926 av Coco Chanel men vår lilla svarta är både lanserad och tillverkad långt senare än så. Och för tydlighetens skull så är James en robotdammsugare och ingen onykter betjänt. 

Strumpor

Jag brukar avvakta med att para ihop strumporna tills efter att jag har tvättat alla som låg i tvättkorgen då de har en benägenhet att fly ifrån varandra under tiden de tillbringar i tvättkorgen. Jag har nämligen noterat att flertalet strumpor brukar leta sig ner till botten av tvättkorgen. Vet inte varför eller om det är så att det hålls någon hemligt strumpfest i botten. Alla verkar dock inte vara inbjudna för en del strumpor ligger snällt kvar i det tvättlager som de blev placerade i från början. Det i sin tur tycker jag faktiskt är lite ojuste. Om det nu inte är så att de själva har gjort ett eget aktivt val att inte gå på festen, för då är det hel ok. En del av strumporna är ju lite till åren gångna så de kanske tidigare har deltagit i festen på botten, men numera känner att de hellre vilar upp sig lite högre upp i tvättkorgen medan de yngre förmågorna roar sig. 

Oavsett festande eller icke så undrar jag ibland lite över hur många strumpor vi lyckas använda under en vecka. Denna fundering dyker oftast upp under början av hösten då strumpanvändandet i vårt lilla hushåll tilltar markant, alltså efter barfotaperioden. Vi är tre personer i hushållet som använder strumpor men ibland tror jag att även Pyret, som har fyra tassar, använder strumpor. Det känns i alla fall så, dels när strumporna ska hängas på tork och sen när de ska paras ihop. Men jag har än så länge inte funnit några ministrumpor så Pyret är nog oskyldig trots allt. Vi föredrar alla tre i hushållet att ha svarta strumpor under vinterhalvåret så det brukar bli en rätt skaplig svart hög som jag behöver sortera mig igenom när tvätten är avklarad. En av oss har förvisso haft den goda smaken att köpa några mörkblå strumpor. Lite som att han liksom velat slänga in en liten färgklick sådär. Nu har vi för övrigt alla tre olika strumppreferenser så sorteringen är inte direkt överdrivet komplicerad men högen känns oftast väldigt stor. För den som inte orkar räkna kan jag nämna att 3*2*7 är 42 vilket är antalet strumpor som oftast ligger i högen.

För övrigt kan jag nämna att 42 även är svaret på "den yttersta frågan om livet, universum och allting" vilket de som har läst Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är medvetna om. Nu är det ett tämligen välkänt svar så man behöver kanske inte ens ha läst böckerna för att känna till svaret, men just det kan jag inte svara på då jag har läst dem. 

Inom matematiken kan man även se bland annat dessa beskrivningar men jag tänker inte ens försöka ge mig i kast med några vidare förklaringar så ni får googla själva. 
42 är ett praktiskt tal
42 är ett palindromtal i det kvarternära talsystemet
42 är det näst lägsta talet som har tre olika primfaktorer, och därmed är ett sfeniskt tal

Kom ihåg motståndet!

Ett nytt år är i annalkande och det i sin tur innebär för många att ge löften till sig själva och ibland även till andra. Personligen så är jag ingen större förespråkare av nyårslöften. Andra får gärna ge dem, men jag gör det aldrig. Jag föredrar, om jag nu nödvändigtvis måste lova mig själv något alls, att göra det vilken dag som helst. För mig känns det bättre och enklare. Nu är jag fullt medveten om att vissa saker borde jag lova mig själv, att antingen sluta med eller börja med, men jag är inte mogen för det än så jag avvaktar lite till tills jag är det. Om jag nu blir det, det vet jag inte än. Jag anser även att ett löfte är skapligt kravfyllt så därför föredrar jag att till exempel säga, jag ska försöka. Framförallt när det gäller diskussioner med mina söner. Fast ibland lovar jag dem faktiskt saker och då håller jag dem. 

Nåväl, nyårslöften är på ingång och ett ganska vanligt sådant är troligen att man ska börja träna. Jag i min tur försökte ta tag i det för ett tag sedan. Helt ärligt går det ju inte superbra, men jag har goda intentioner i alla fall. Och till mitt försvar, att jag inte har gått så många gånga som jag borde ha alltså, så lyckades jag ställa till med något i ena foten när jag var och tränade så jag ansåg att den skulle få återhämta sig lite. Jag är mycket väl medveten om att man inte måsta använda fötterna för allt när man tränar, men jag är inte bättre än någon annan så jag fann en, för mig, passande ursäkt. Så det så. Men idag var jag i alla fall lite duktig och var och tränade under förmiddagen. Inte hela förmiddagen då, för det hade varit väldigt överdrivet, utan mer en lite lagom kännbar stund sådär. En sak har jag i alla fall lärt mig under mina lite väl få träningspass på gymmet och det är att kontrollera inställningen av motståndet på roddmaskinen. Både första och andra gången gick jag ut starkt med rodden, men efter cirka fem minuter så kände jag mig väldigt klen och blev oerhört besviken på mig själv. Men när jag kikade lite på maskinen så kom jag på att det fanns ett vred för att ställa in motståndet och det var så klart inställt på max. Det är inte riktigt att föredra när man inte har tränat nästintill alls på några år. 

Man skulle kunna tro att jag borde ha kommit ihåg det där med inställningen mellan första och andra besöket men det gjorde jag alltså inte. Däremot har jag numera lärt mig det. Tack och lov. Det i sin tur kanske minskar mitt motstånd mot att ta mig till gymmet och faktiskt träna lite mer frekvent. Men jag lovar inget, tiden får utvisa hur det blir. 

Morgnar på bussen

Att jag inte är särdeles morgonpigg har jag nämnt här tidigare, bland annat i denna text Väckningar. Vissa dagar verkar jag ändå ha vaknat till så pass att jag i alla fall kan ta in lite av allt som sker runtomkring mig och inte går iväg i ett totalt sömndrucket tillstånd. Häromdagen var det ett sådant tillfälle och trots att jag hade möjlighet att åka iväg lite tidigare än vanligt så var jag tämligen vaken när jag satte mig på bussen för att åka till kontoret. 

Efter att bussen hade kört iväg, eller snarare chauffören hade kört iväg, bussen var inte självgående, så ljöd en väckning från en medpassagerares mobil. Det lät verkligen som en väckningssignal så därför tror jag att det faktiskt var det. Medpassageraren lyckades så småningom med att stänga av signalen och jag hoppas att denne vaknade till lite om den nu inte redan hade gjort det. Morgnar, för min del i alla fall, är skapligt rutinartade så personligen skulle jag nog själv nästan kunna ge mig iväg i sömnen. 

En annan passagerare, som klev på efter en bit på rutten, luktade sockervadd. Jo, personen luktade verkligen just sockervadd. Jag satt nämligen och sökte en stund efter doften ifråga innan jag helt plötsligt kom på vad det var. Den väldoftande personen var inte inlindad i spunnet socker men hade kanske varit på någon marknad eller dylikt dagen innan och ätit sockervadd. Fast det är väl mer troligt att det finns någon parfym som luktar sockervadd. Smart affärsidé i så fall.

En annan lite yrvaken person, eller vad det nu var som gjorde att denne var försenad till bussen, sprang för att hinna med bussen och klarade därmed av att få med ett av veckans träningspass på morgonen. Personligen tycker jag att den springande individen klarade av löpturen med bravur då denne knappt var andfådd när den letade efter en ledig sittplats. Personen ifråga var även klok nog att tacka chauffören för att denna hade väntat lite extra så att den hann med bussen. En annan morgon var det nämligen en ung tjej som klev på den inväntande bussen och när chauffören frågade henne vad man säger så stod hon en bra stund och funderade innan hon klämde ur sig ett frågande "tack". Hon fick rätt och förhoppningsvis så kommer hon ihåg det framöver. För jag anser faktiskt att man spontant bör tacka någon som hjälper en. 

Vid ett helt annat tillfälle så hade jag förmånen av att få lyssna på en saga på väg till jobbet. Det var en lite äldre storasyster som läste för sin lillebror. Jag kan inte längre dra mig till minnes alla detaljer, men kontentan av det hela var att bonden hjälpte alla djuren och som tack så tvättade de hans traktor som hade sett riktigt eländig ut. Kom ihåg att det var en saga, jag tror inte på riktigt att djur kan tvätta traktorer. Vid det tillfället så tackade jag storasystern för den trevliga sagostunden innan jag klev av bussen. Nu brukar jag försöka att inte lyssna på andra men hon läste med sådan inlevelse att det inte gick att låta bli. 

De flesta morgnar är jag inte särdeles medveten om vad som pågår runtomkring mig. Jag är nog som de flesta andra och sitter med mobilen i handen och försöker ta till mig att det är en ny dag. Och att jag behöver få, inte bara kroppen som i och för sig kan gå lite på autopilot, utan även andra sinnen att vakna till lite mer innan någon försöker få något vettigt ur mig. 

Fotot ovan är från ännu ett helt annat tillfälle. Men det är taget under en grymt tidig morgontimme så därigenom passar det in. I alla fall lite. Trots att det inte är taget en grå novembermorgon i Sverige utan är från en lite mer idyllisk medelhavsö. 

Väntrum

Den gångna veckan har jag suttit i ett par olika väntrum. Det ena blev jag sittande skapligt länge i, då jag först kom i lite väl god tid, och sen för att min bokade tid blev lite framflyttad på grund av patienten före mig. Vid ankomsten till det andra väntrummet blev jag hälsad på med namn i receptionen och jag kan fortfarande inte riktigt avgöra om det är positivt eller negativt. 

Jag har även reflekterat lite över det här med väntrum i sig och hur mycket eller lite man kan få höra i dem. Och även över hur de är inredda. I det första väntrummet jag besökte denna vecka så fanns en TV. Då jag tillbringade en rätt lång stund med att just vänta så började jag till slut titta på det valda programmet. Tämligen omgående kunde jag konstatera att även flera andra väntande tittade på samma program. Alla andra hade sällskap så de diskuterade även programmet ifråga vilket var skapligt underhållande i sig. Dessvärre så hann jag inte se klart programmet eftersom jag så småningom blev inkallad till läkaren. Då läkaren redan var försenad så fann jag inte mod till att fråga om jag kunde få titta klart först. Självklart så hade jag inte varit allvarlig med min fråga, men det hade varit intressant att få se och höra reaktionen från vårdpersonalen. 

Veckans andra väntrum har ingen TV, vilket jag är medveten om sedan tidigare besök. Det är inte särskilt stort heller men jag finner det lugnt och rätt behagligt. Det sistnämnda beror troligen på att själva personalen är väldigt vänliga och trevliga. De brukar ha radio på i väntrummet och det är också en bra distraktion när man sitter och väntar. Förutom radion så var det några andra som diskuterade lite kring planerna för den annalkande julen och huruvida vissa släktingar skulle kunna hålla sams. De blev avbrutna av att den ena blev uppropad och gick iväg, men jag hoppas innerligt att de får en fridfull och trevlig jul och att alla kan hålla sams. Efter ytterligare någon minut så blev även jag hämtad av en rar och trevlig sköterska så då fick jag annat att tänka på. 

I väntrum finns det ofta information om till exempel vård som man kan få på just den inrättningen, men det kan även förekomma en del lappar om olika önskvärda saker.

För några år sedan var jag i ett väntrum där de hade satt upp en sådan här lapp på vartannat säte. Det var under den lite mer aktiva Covid-19 perioden så mottagningen ville säkerligen undvika att man satt för nära varandra. Det i sig var ju ett bra initiativ, men stavningen var det dessvärre lite sämre med. Jag funderade över om den som skrev den hade svårt att finna en apostrof och därför ersatte den med ett extra t som kompensation. 

Sen har vi den underbart skeva tavelupphängningen som finns i ett av Folktandvårdens väntrum. Det liksom kröp i hela min kropp av obehag varje gång jag var där med barnen när de var små. Inte för att de skulle till tandläkaren utan just för hur tavlorna hängde. Det var snudd på att jag ville återkomma med lite tavelkrokar och en hammare och hjälpa dem att rätta till det lite. Nu gjorde jag aldrig det men jag kanske ska stoppa ner en hammare i handväskan någon dag och gå förbi och se hur det ser ut numera. Och om det ser likadant ut så är jag redo att åtgärda det på en gång.