Ris och ros

Jag har tidigare skrivit om vän av ordning som finns i de flesta bostadsområden. Nu är jag själv en tämligen ordningsam person men jag är inte som vän av ordning som går runt och skäller på folk för att de har gjort, eller inte gjort, något som jag anser inte är korrekt. Det i sin tur hindrar mig inte från att ibland bli lite frustrerad över vissa situationer som kan uppstå. I detta fall rör det sig om ett papper som behöver skrivas under och det har hittills tagit tre månader utan att jag har fått fatt i pappret ifråga. Personen som har detta magiska papper, som gör att jag får tillgång till gymmet som finns på området, har lite svårt att dela med sig av informationen och verkar inte vilja ha min underskift. Något som är nödvändigt för att behörigheten ska kunna laddas på min plupp. Vid ett antal tillfällen har jag ringt och sms:at men utan att få svar. Så i tisdags ringde personen ifråga, men jag satt upptagen, så han lämnade ett långt meddelande på mitt mobilsvar. Kontentan av det hela var att han skulle vara tillgänglig under söndagen, dock nämndes inget klockslag. Resten av hans långa historia var inte av särskilt stort intresse för min del så jag brydde mig inte om att lägga det på minnet. Ingen ursäkt ingick i meddelandet så jag tappade liksom fokus då. 

Idag är det söndag. Utsikten att få fatt i det magiska pappret idag har jag fått besked om är noll och intet. Anledningen till det är att jag missade att svara på ett sms på fem minuter. Och det var tydligen det tidsspann som jag hade att återkomma inom. Dock ingick inte den informationen i vare sig meddelandet på mobilsvaret eller i sms:et. Jag lyckades i alla fall få fatt i den hemliga personen med det magiska pappret och vi kom fram till att klockan åtta på tisdag kväll kan jag få skriva på. Om det kommer att ske eller ej återstår att se. För det kan ju vara så att han har hinner få något mer viktigt för sig fram till dess. Idag var det avsevärt mer betydelsefullt att titta på båtar i alla fall. Jo, jag är lite lätt frustrerad över situationen...

Nu har jag varit irriterad och spridit vinägerdoftande tanker kring mig så det är dags för lite mer rosdoftande tankar istället så att världen blir lite trevligare. För det finns även goda grannar. En av dessa har lånat ut en av sina pluppar till mig sedan tre månader tillbaka så att jag kan komma in på gymmet. Jag har faktiskt inte bara gått in och kikat runt lite utan jag har även tränat en del när jag har varit där. Vill påpeka det då de av er som känner mig lätt skulle kunna föreställa sig att jag bara kikat runt lite eller tagit med mig en kopp kaffe för att fika lite i lugn och ro en stund. Den vänliga grannen har tagit del av en del av debaclet som pågått under förmiddagen så jag ville på något vis förmedla att jag inte var sur på honom. Den hemliga personen råder det däremot förmodligen inget tvivel om att jag vid det här laget inte är så förtjust i. Jag gick i alla fall över till den vänliga grannen och lämnade över en flaska vin som tack för lånet av deras plupp. Passade även på att förlänga utlåningstiden och vi kom fram till att det fungerade för alla inblandade och att vi ses igen. 

 

Senilsnöre

 

När man pratar om senilsnöre så tror jag att de flesta tänker på ett snöre som man fäster i skalmen på glasögonen och som sedan gör att man kan ha dem hängande runt halsen. Snöret alltså, glasögonen hänger på bröstet för annars kunde man lika gärna strunta i snöret om man enkelt kunde fästa glasögonen runt halsen. Vid en snabb sökning på nätet så kan jag konstatera att det finns en hel uppsjö av modeller, färger, märken och former på dessa senilsnören. Jag både har och använder mig av glasögon, men jag känner inget direkt behov av att fäste ett snöre i dem. Jag brukar istället gå runt med dem uppe på huvudet. Förutom när jag behöver läsa något då, för då vilar de på näsan. Annars skulle jag nog anse att hårbandet var lite väl överdrivet dyrt. 

För min del så använder jag sladden till mina hörlurar till mobilen som ett senilsnöre. För annars skulle jag förmodligen gå ifrån mobilen även när jag pratar i telefon. Jag brukar nämligen passa på att göra andra saker samtidigt som jag pratar i telefon vilket även oftast innebär en smärre motionsrunda i vårt lilla hus. Och om jag inte på något vis skulle vara fäst i mobilen så skulle den högst troligen ligga kvar i tvättstugan medan jag själv gått iväg till övervåningen. Dock kan jag ibland ha hörlurarna i öronen och ändå tro att jag lagt ifrån mig mobilen. Vid flertalet tillfällen så har jag gett mig iväg på morgonen med musik ljudande i hörlurarna och ändå så börjar jag känna efter i fickorna om jag fått med mig telefonen. 

Häromdagen hade jag hörlurar i öronen, eftersom jag pratade i telefon, och så hade jag glasögonen på näsan, eftersom jag även behövde läsa en sak. Sen lyckades jag med bedriften att dra ur sladden till hörlurarna istället för att ta av mig glasögonen. Jag hade bara läst klart, inte pratat klart. Så chansen att jag hade tagit av mig rätt sak hade förmodligen ökat markant om jag hade haft trådlösa hörlurar istället. De senaste månaderna har jag även börjat besöka ett gym lite då och då och även där har jag insett att det där med senilsnöre kan vara lite knepigt. För jag har inte bara vinkat lite till gymmet och sen gått därifrån utan jag har även försökt mig på att träna lite och då även stundtals fastnat. I utrustningen alltså, med sladden. 

Nu när jag har skrivit att jag uppskattar mina senilsnören väldigt mycket och även anser att de fyller en, för mig viktig funktion, så kommer jag säkert att införskaffa trådlösa hörlurar inom en snar framtid. För att testa i alla fall. För i vissa situationer kan det säkert vara smidigare än senilsnöre. Men om du pratar i telefon med mig och jag plötsligt försvinner så är det för att jag inte använder senilsnöret och har gått ifrån telefonen.