Ett exempel på ett tillfälle då jag verkligen inte kunde få hjärncellerna till att samarbeta alls var under en middag med sönerna. Det finns många fler tillfällen men det här kommer jag ihåg och har blivit något som vi kivas lite om emellanåt. Jag fick av någon outgrundlig anledning frågan av äldsta sonen vad 3,5 gånger 11 blir? Jag svarade tämligen raskt och bergsäkert, 46! Yngsta sonen tittade misstroget på mig men då jag var så himla säker på mitt svar så blev han skapligt osäker på om svaret han hade kommit fram till verkligen stämde. Han fick till slut fram ett lite tvekande 38,5 varpå han fick en bekräftelse av sin bror om att det var rätt svar. Jag hade fortfarande siffran 46 i huvudet men började ändå tänka till lite över hur jag hade kommit fram till det. För 3,5 gånger 10 blir ju 35 och 35 plus 11 blir ju 46. För den som är åtminstone normalbegåvad så är det rätt uppenbart att jag på mindre än en millisekund lyckats göra mig själv förvirrad och inte ens kom ihåg vad det var jag skulle räkna ut. Sönerna plirade uppmanande mot mig för att få mig att medge att jag bara skojade med dem. Det hade jag dessvärre inte gjort men jag började förstå att något blivit rätt tokigt i min uträkning. Till slut kom jag underfund med vad jag hade gjort och började gapskratta. Försökte genom skrattsalvorna förklara hur jag hade fått ihop mitt svar varpå sönerna gjorde mig sällskap i skrattandet.
Om min nya lilla uggla på något vis kan få mig att bli lite klokare är mycket tveksamt. Men, jag kanske försöker skärpa till mig om jag uppmärksammar den. Fast det är inte heller särskilt troligt. Jag tycker att den är lite söt i alla fall och jag kanske kan bli påmind om att boka tid hos optikern någon gång ändå.
