Några undrar säkert vad som hänt och vad min plötsliga totala brist på förmågan att få ner ord på pränt beror på. För er som känner mig så kan det eventuellt te sig lite märkligt då jag oftast skriver smått absurda mängder text även då det inte ens behövs. Eller kanske det är just vid de tillfällena jag egentligen brukar skriva som allra mest.
Jag har inte kommit igång med affärsidén kring elefantsafari och flyttat till en söderhavsö. Den lilla svarta har förvisso inte använts överdrivet mycket den senaste månaden så själva elefantsafarin skulle förmodligen helt klart vara lyckad. Men, jag har inte marknadsfört idéen än och därigenom är ni ytterst få som känner till denna form av jakt och jag är inte övertygad om att någon av er skulle vara beredda att betala tillräckligt mycket för att jag skulle kunna flytta till en söderhavsö. Den lilla svarta har släppts ut på bete några gånger men inte riktigt så många gånger som jag anser att den borde ha gjorts. Elefanterna tycker dock att det kan räcka för de växer och frodas fint i vissa vrår. Nu har jag börjat komma underfund med var de största elefanterna trivs allra bäst så då går de i och för sig att avlägsna utan hjälp av den lilla svarta men alla embryon finns kvar och de växer tämligen fort i detta hus.
Anledningen till min tystnad är snarare att det har helt enkelt blivit lite för mycket och då blir jag som tom. Det har varit och är fortfarande bitvis alldeles för mycket som pågår i tankarna och runtomkring och då fungerar jag som så att det blir alldeles tomt. Eller snarare är det så mycket så att jag tappar förmågan att sortera. Helt. Jag förklarade en gång för min yngsta son att när det blir överfullt i huvudet så kan man likna det vid ett pussel. Man tappar inte en sammansatt del av pusslet utan man tappar några pusselbitar lite här och var och det finns ingen riktig logisk förklaring till vilka pusselbitar som försvinner eller varför just de är utvalda utan det blir helt slumpmässigt utvalda bitar som försvinner och skapar gapande tomma luckor. Precis som när man lägger ett pussel så är det rätt frustrerande och man kan söka en bra stund efter de saknade pusselbitarna men ibland är de bara helt magiskt borta.
När jag mår som jag gjort senaste tiden så stöter jag bort människor runtomkring mig. För jag tycker inte om mig själv när jag får överfullt i huvudet. Nu vet jag att jag har många mäniskor runtomkring mig som faktiskt bryr sig om just mig på riktigt, och det är jag glad och tacksam över, men jag kan ändå inte riktigt ta till mig det. Jag fungerar inte alltid på detta vis för det vore alldeles för logiskt och det finns ett talesätt som lyder ingen regel utan undantag och det passar rätt bra in på mig. Dessutom har logik och känslor inget som helst att göra med varandra. Sen får jag dåligt samvete. För jag är helt och fullt medveten om att de flesta andra har sina egna bekymmer och problem som de brottas med. Jag vill egentligen ta del av och diskutera eller bara finnas till för alla andra men blir orolig över att mina egna griniga pessimistiska tankar ska ta överhanden. Och det blir inte roligt. För som sagt, jag tycker inte alls om den kinkiga och griniga person jag framstår som när jag är låg.
För cirka ett år sedan försökte jag göra slut med en vän på grund av att det var rätt tufft i livet. Då var jag i och för sig även orolig över att min vän skulle råka illa ut på grund av mig och omständigheter och personer runt omkring och det vill jag aldrig vara orsak till. Om någon skadar mig är det en sak, men mina vänner ger man sig inte på, då gör jag hellre slut för att de inte ska behöva lida. Det kan kanske te sig lite udda men i just det specifika fallet var det vår vänskap som var orsak till eventuell skada för min vän. Min vän blev rätt frustrerad på mig och förklarade att sådana dumheter fick jag sluta upp med. Omgående. Jag har därefter inte tordats försöka göra slut med min vän igen för en sådan utskällning vill jag inte ha igen. Men jag blir tyst.
Tystnaden och frånvaron kan sedan bli svår att bryta på grund av det dåliga samvetet som jag tidigare nämnde. Det kan även bli svårt att sortera var man ska börja eftersom sorterandet i sig fortfarande är tämligen knepigt. Jag har ändå bestämt mig för att försöka återuppta skrivandet. För dråpligheter och fadäser finns det överdrivet gott om runtomkring mig oavsett hur jag mår.
